Hör på dagens Eko att riksdagen idag (2005-12-07) fattade ett konstigt beslut. I propositionen ”Mål och medel”, som diskuterats mycket lite, föreslogs att svenska ska bli ”lagstadgat majoritetsspråk”. Men så blev det inte. I samband med beslutet att anta en ny språkpolitik passade man på att ta bort denna självklara markering. Sverige har däremot fem lagstadgade minoritetsspråk, men alltså inte ett majoritetsspråk. Svenskan ska benämns som huvudspråk.
Det här är konstigt och inkonsekvent. När det gäller t ex samiska och finska har de lagstadgad rätt som minoritetsspråk. Svenskan som i vårt kulturklimat länge varit utsatt för våldsam attack från det angloamerikanska språkområdet skulle behöva skydd. Men det vågade man alltså inte besluta om. Varför kan man undra.
Majoriteten för att inte lagstadga om svenskan som majoritetssråk var bara 2 röster större än minoriteten i denna omröstning (147-145). Vad ska svenskan då vara enligt beslutet? Jo ”svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige och svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.” Men alltså inte majorietsspråk. Det politiskt korrekta har blivit subtilt.
Klarspråk var det när Harold Pinter idag talade till Svenska Akademien. Utsagt med stor auktoritet. Pinter skakar om etablissemanget. Till och med Horace var en smula berörd. Men bannstrålarna kommer nog att piska vad det lider. Nu får vi andra ta vid och slåss för den klara tanken och det fria ordet.
I svensk översättning
Som film
Attackerna från det angloamerikanska språkområdet sker dagligen. Så fort man skall starta någon ny verksamhet blir det ett engelsk ord som används. Även vänstern använder ofta engelska uttryck för att visa att man är i ”peaken” bland debattörerna. Sorgligt.