Morden och brutaliteten bara förstärker motståndet

Vinjettbild från Mondoweiss

Abduljawad Omar, forskare på Birzeit universitet i Palestina, skriver i Mondoweiss* sista juli att ”Israels mord på Hamas- och Hizbollahledare syftar inte till att försvaga motståndet. Det verkliga motivet är att återupprätta bilden av Israels överlägsenhet i den israeliska allmänhetens ögon … efter att under tio månader sakta men säkert ha förlorat initiativet [i Gaza…] försöker Israel nu återta initiativet och återupprätta övertaget genom att rikta in sig på både Beirut och Teheran på mindre än 24 timmar.”

Omar undersöker också andra möjliga tankar bakom Israels agerande.

”…det handlar inte bara om att visa styrka, utan är också utformat för att öka trycket på motståndsaxeln. Det strategiska målet är att splittra koalitionens enighet genom att utnyttja dess militära kapacitet för att flirta med utsikterna till ett fullskaligt krig – ett resultat som varken Israel eller Hizbollah, och i förlängningen Iran, verkligen önskar. Genom att skaffa sig fördel ville Israel göra motståndarna oroliga, tvinga dem att ompröva sin enade hållning och eventuellt leda till eftergifter till Israels fördel. Israel räknar med att rädslan för ytterligare upptrappning kommer att få Hizbollah och Iran att utöva påtryckningar på Hamas för att få dem att gå med på Israels krav under förhandlingarna om eldupphör… Israel bedriver med andra ord en politik av består av kalkylerade risker, eftersom man vet att om saker och ting går snett kommer den amerikanska militären att rusa till Israels försvar i ett nytt krig i Mellanöstern.”

”Begreppet lönnmord är djupt inbäddat i den arabiska regionens historia” skriver Omar och påminner om sekten Nazarin, mer känd som Hashashin (ursprunget till ordet assassin, mördare) som under 11–1300-talen, mitt under korstågens oroligheter, använde lönnmord som ett strategiskt verktyg för att eliminera ledare som motsatte sig deras sak – en tid som Amin Malouf beskriver i sin fantastiska roman Samarkand om den persiske poeten Omar Khayan.

I regionen, fortsätter Omar, kan ”de konventionella krigsreglerna upphävas” – det var ju i Irak som britterna, under flygets barndom på 1920-talet, uppfann och tillämpade terrorbombningen mot kurderna och araberna.

Israel har under hela sin existens som stat använt sig av mord och andra terrorhandlingar, såväl hemma som i andra länder, vilket Ronen Bergman skriver i sin bok Rise and kill first.

Denna taktik har visat sig effektiv när det gäller att avlägsna viktiga palestinska ledare vid kritiska tidpunkter i kampen. Under åren före Oslo ledde till exempel morden på nyckelpersoner som Yassir Arafats andreman och tredjeman – Abu Iyad (Salah Khalaf) och Abu Jihad (Khalil al-Wazir) – till att ett mer följsamt ledarskap växte fram, vilket nu till slut har förkroppsligats av Mahmoud Abbas. Under den andra intifadan arresterade Israel den populäre Fatahledaren Marwan Barghouti och PFLP:s generalsekreterare Ahmad Saadat. Man förgiftade möjligen också Yassir Arafat och mördade PFLP:s militära befälhavare Abu Ali Mustafa samt nyckelpersoner inom Hamas, som Abdul Aziz Rantisi och Hamas grundare Ahmad Yassin, och såg på så sätt till att inget verkligt motstånd fanns kvar mot den Västvänliga palestinska compradores (borgerlighet inriktad på import/export) som gynnas av den samarbetsvilliga Palestinska myndigheten på Västbanken.

Men idag när Israel Israels vägrar att ge Mahmoud Abbas och den Palestinska myndigheten ”ens en bantustan-stat” har morden på senare tid inte demoraliserat, utan i stället förstärkt motståndet och, enat de olika fraktionerna i sin kampvilja. Det palestinska motståndet är mer enat än tidigare och morden och brutalitete bara ”förstärker övertygelsen att endast motstånd kan åstadkomma strategiska förändringar… förhandlingar är meningslösa med ett israeliskt samhälle som är både arrogant och rasistiskt och förlitar sig enbart på våld och hegemoni framför genuina fredsansträngningar.” (Det är för tidigt att sia om den överenskommelse som nåddes under kinesisk ansträngning. Det är svårt att tro att Kina, som är fåordigt, försiktigt och återhållsamt i sin diplomati, skulle välsigna en överenskommelse om de inte trodde att den kan hålla – värt att minnas att Kina hävdade inför ICJ palestiniernas rätt till väpnat motstånd mot ockupationen).

Omar avslutar sin artikel med att hävda att (d)et verkliga skälet till Israels nuvarande mordpolitik är att vitalisera det egna samhället, inte att förändra motståndarnas [Iran, Hizbollah, Hamas och Yemen] politiska eller militära hållning… När Israel talar om ”förlorad avskräckning” (deterrence) handlar det inte så mycket om hur dess fiender uppfattar landet, utan snarare om hur landet uppfattar sig självt. Avskräckningsretoriken handlar mindre om yttre hot och mer om att upprätthålla en intern berättelse om styrka och oövervinnelighet, att se till att bilden av den israeliska makten förblir intakt i det egna samhällets kollektiva medvetande.

Det kan låta motsägelsefullt att påstå att Israel räds freden som Omar påstår. Men flertalet analytiker, uttalanden och dokument visar att sionismen har bestämt att ”leva av svärdet”. Förklaringen är egentligen enkel. Sionisterna kommer inte att vilja ha fred med mindre än att de kontrollerar hela det före detta brittiska mandatet, etniskt rensat och befolkat med judar, eller ännu mer; många sionistiska ledare hävdar Litanifloden i Libanon som den naturliga gränsen för Israel (medan extrema fanatiker refererar till Bibeln och menar att det av Gud givna landet sträcker sig ”mellan floden och havet”: från floden Eufrat i Irak och fram till Röda havet).

Därför har Israel aldrig fastställt landets gränser.

Redan 1947 skrev Hannah Arendt: ”Några av sionisternas ledare låtsas tro att judarna kan hålla sig kvar i Palestina mot hela världen och att de kan hävda allt eller inget mot alla och allt. Men bakom denna falska optimism döljer sig en förtvivlan och en verklig beredskap till självmord, som kan bli oerhört farlig om det växer till att bli det dominerande stämningen [bland sionismens ledarskap] i Palestina”.

Att Israel springer fortare och fortare mot ett avgrund betyder nödvändigtvis inte att landets ledarskap vill begå självmord. Deras hat och fanatismen har som mål att etniskt rensa hela Palestina och då kan man förstå den våldsamma besatthet, morden och vansinnet som ”ett steg i rätt riktning”. Netanyahu och hans regering är råa och rätt genomskinliga i sina avsikter, men det är ett misstag att tro att andra politiska ledare i landet hyser andra mål eller vill ha fred med palestinierna. Israel stänger själv dörrar till alla andra lösningar än total dominans – eller totalt nederlag. Det är allt svårare att se andra slutresultat. Israel förlitar sig blint på USA, vars kongress, enligt John Mearsheimer, kontrolleras av Israels lobby, vilket det pinsamma spektakel av Netanyahus tal nyligen visar. Men Israels ledarskap verkar inte förstå att USA inte är vad det har varit – landets militär är världen möjligen starkaste men har under de senaste årtiondena gått från nederlag till katastrof särskilt i den södra delen av den euroasiatiska landmassan. 

USA kommer att stödja Israel i vått och torrt, men kommer det att hjälpa?

Många av de mest rabiata våldsamma sionisterna är relativt nyanlända till Israel. Kommer de att vara de första att köpa en enkelbiljett tillbaka till sina forna hemländer?

* Mondoweiss är en webbtidning som informerar sina läsare om utvecklingen i Israel/Palestina kopplad till USA:s utrikespolitik. De presenterar nödvändigt material, som undanhålls av mainstream media vad gäller palestiniernas kamp för mänskliga rättigheter.