Senior till er tjänst!

Jag erbjuder golfspelare en caddy-coach-protokollförare till ett rimligt paketpris. Hund inget hinder.

På hemväg från natursköna friluftsområdet Högbo Bruk*, runt tre mil från Gefle, passerar vi anrika Vasaskolan (bilden nedan) utmed Norra Kungsgatan mitt i stan. 

Jag var, antagligen i egenskap av den lokala offentlighetens Gossen Ruda, inbjuden att gästföreläsa (förbrylla, kanske tankeprovocera) i den pompösa byggnaden några gånger. 

Faktiskt inte för totalt ointresserade elever, som jag nervöst befarat när jag handsvettig med darrande knän stegade ned från Brooklyn för att träffa dem, tvärtom. 

Och trots att gubben Ekstrand vid ett tillfälle ”showade” en fredagseftermiddag, i misstanke om att eleverna skulle vara okoncentrerade och pirriga inför helgens tjo och tjim. Men icke. 

Jag tror att jag vann deras engagemang, inte med käpphästen medborgarlön, även om idén väckte elevernas intresse och lust vrida och vända på den.

Utan efter att en kvinnlig elev räckt upp handen, missmod i stämman:
– Jag vill satsa på att bli mimskådespelare efter studenten. Men mina föräldrar tycker jag ska skaffa mig en riktig utbildning som leder till ett riktigt jobb. Vad ska jag göra?

Snabbt och spontant från den grånade föreläsaren:
– Byt föräldrar! Jubel i aulan från gymnasisterna med den oskrivna framtiden ruvande runt hörnet.

Det fanns en allvarlig underton. Själv drömde föreläsaren i ungdomens flydda dagar, som uppmärksammad solosångare i ett popband, om att helhjärtat satsa på musiken. 

Men vågade inte. Och vad skulle hans strävsamma föräldrar ha sagt om han vågat avslöja sin hemliga dröm, ha musiken som yrke! Vafalls? Han hade bums fått höra:
– Skaffa dig först ett riktigt arbete, du Lars!

Apropå musiken – och Högbo. The one and only, Jimi Hendrix, ekvilibrerade uppe i Högbo. Scenen riven, inte minsta lilla kulturhistoriska snutt på skylt om den celebra gästen. Jag försummar aldrig att kvirra om detta. Satans kommunvandaler! Historieglömskans lakejer!

Under ett av gästspelen på Vasaskolan bad jag att få beskåda den famösa lektorstrappan. Det vill säga den trappa som uteslutande lektorer tilläts beträda på den gamla, goda tiden. Adjunkter gjorde sig icke besvär! 

Det krävdes doktorsexamen, helst från Upsala universitet förstås, för ett lektorat. Detsamma anständigt betalt, en lektor hade råd med både stor lägenhet i stan och sommarnöje ut mot Bönans fiskeläge. ”Guldkusten”, med skyhöga huspriser idag, forna NHL-proffs spekulanter. 

Dessutom besatt samme lektor obestridlig, samhällelig auktoritet. Det var ”fint” att vara lektor.

Allt borta. Inte mycket värt numera att titulera sig ”lektor”, intellektuella yrken står inte högt i kurs i kulturskymningens land. 

Betydligt bättre, inkomst- och statusmässigt, bli en sådan där ”inflytare” eller ”youtubare”. Ja, herregud. Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.

Hur kunde detta förfall ske – antiintellektualisering, dekvalificering och deprofessionalisering? Ondskefulla politiker, listiga byråkrater, ödets nyckfullhet, tjocksmocken Göran Perssons fulspel i samspel med likasinnade? Nej, till syvende och sist genom passiv medverkan. 

De utsatta lät det ske – utan nämnvärt motstånd och protester. Som med min och alla statsanställdas usla pension. Försämringen av pensionssystemet kunde bara ske genom att vi lät det ske. Näven knuten i byxfickan, det är lydiga Svensson, det. 

För att dryga ut allmosan från staten har jag, entreprenören spirar som aldrig förr i mig, startat firman SENIOR TILL ER TJÄNST. Jag erbjuder golfspelare en caddy-coach-protokollförare till ett rimligt paketpris. Hund inget hinder. 

Välkommen kontakta mig för offert! F-skattesedel finns.

PS. Coola hunden Bosse, på bilden, ställde trots värmen villigt upp för en illustration.

*Hör och häpna, en sommar planterade jag och andra sommarlovsungar träd med bruket som arbetsgivare.