Rodion Raskolnikov och det sjunkande imperiet (Montage: Redax)
Världen genomgår nu ett Dostojevskijdrama. Det är kontentan av artikeln Verbrechen und Strafe av Patrik Baab i tyska Manova-Magazin den 17 augusti. Medarbetare Henry Söderström har översatt den till svenska.
– Gör det inte, Rodja!
På muren hade någon skrivit: ”Rodja, döda inte!”
Det var på våren 2002 när jag för första gången stod framför huset i Sankt Petersburg där Rodion Raskolnikov lär ska ha bott: gränden Stoljarnyj 9. Den som målade graffitin ville ropa till Dostojevskijs mördare, som om han ville ändra i en för länge sedan skriven roman.
I Stoljarnyj pereulok 5 finns en gång ut mot gården, vilket Dostojevskij måste ha haft i åtanke när han låter Raskolnikov rycka åt sig yxan bland en gatsopares tillhörigheter. Mördaren går sedan vidare till Ulitsa Kaznatjejskaja. Det var där författaren skrev Brott och straff, i hus nr 7. Han skickar sedan honom vidare i riktning mot Gribojedov-kanalen.
På Kokusjkin-bron stannar Raskolnikov upp och tittar ner i vattnet, fyllt av mörka tankar. Sedan vänder han sig bort från Sadovaja-gatan och viker av till höger in på Rimskij-Korsakov-gatan, korsar Voznesenskij prospekt ner mot gatorna Bolsjaja Podiatjeskaja och Srednjaja Podiatjeskaja. Pantlånerskans lägenhet ligger mellan den senare gatan och kanalen, på adressen Griboedev-kanalen 104, dit han når genom gången ut mot gården, uppgång nr 5, tredje våningen. Det är där han mördar henne med yxan, men även systern Lizaveta som dyker upp av en slump. Rodja flyr sedan ner för trappan genom gången och ut mot gatan.
Vid 16 års ålder läste jag Brott och straff som en kriminalhistoria. Några årtionden senare fick denna roman tjänsa som guide för stadspromenader, vilka ofta slutade vid Mojka 86, på restaurangen ”Idioten”, uppkallad efter en annan av Dostojevskijs romaner, där vi ibland samlades för att planera våra kommande inspelningar.
Idag uppfattas Brott och straff som ett mene tekel* för kriget i Ukraina – särskilt av människor i det globala syd.
Liksom den kvinnliga studenten från Kina som en vän ordnat lägenhet åt på Nevskij Prospekt, kan många intellektuella från Asien, Afrika och Sydamerika sin Dostojevskij. Många av dem har studerat i Ryssland. Av den anledningen är de också skeptiska till västvärldens propaganda.
Begreppet ”oprovocerat anfallskrig” uppfattas av akademiker i det globala syd som ett Natos självbedrägeri; de ser snarare Ukrainakriget som en defensiv preventiv åtgärd från Ryssland, helt enligt Niccolò Machiavelli:
”Anstiftaren till olyckan är inte den som först tar till vapen, utan den som gör detta nödvändigt.”
Detta kan man också utläsa hos Dostojevskij: Brottet har en förhistoria. Studenten Raskolnikovs liv präglas av en blandning av fattigdom och högmod och han anser sig vara moraliskt överlägsen. På så vis växer idén om ”det rättfärdiga mordet” fram, liksom föreställningen om ”de ’ovanliga’ människorna som i det mänskliga framstegets namn åtnjuter naturgivna privilegier”, vilket dock inte överensstämmer med hans faktiska livssituationen.
Storhetsvansinne och förlust av verklighetsförankring är också något som observatörer i det globala syd tillskriver Nato. Intellektuella från det globala syd håller Nato-länderna ansvariga för en rad ytterst allvarliga brott av politisk natur.
De anklagar sålunda västvärlden för ett flertal brott mot folkrätten: Bombningen av Serbien 1999 syftande till att tvinga fram Kosovos självständighet – ett olagligt anfallskrig, enligt den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder. Det olagliga anfallskriget mot Afghanistan med hundratusentals döda, där USA och ISAF fick lämna Kabul med svansen mellan benen, något som också slutade med just det man en gång ville undanröja: talibanernas styre. Det olagliga anfallskriget mot Irak 2003 och utplåningen av hela städer som Raffa och Falludja, även det med hundratusentals döda, främst civila. USA:s olagliga regimskiftesoperation i Syrien 2011, föranledd av att president Assad vägrat att tillåta dragningen av en gasledning från Qatar till Europa, som skulle konkurrera med ryska Gazprom. Bombningen av Libyen 2011, orkestrerad av dagens amerikanska säkerhetsrådgivare Jake Sullivan. Tillsammans med Hillary Clinton hade han tidigare planerat statskuppen i Honduras 2008.
Den förre tyske toppdiplomaten Christian von Schulenburgs påstående att Nato sedan 1991 gjort sig skyldig till ett stort antal politiska mord får gehör i Afrika, Sydamerika och stora delar av Eurasien. Hans slutsats delas i det globala syd: folkrätten har slutat fungera; Nato har förstört den och ersatt den med en maktprincip benämnd ”regelbaserad ordning”. En storhetsvansinnig hegemon; men en stor del av världen vill inte längre spela med.
Varje taxichaufför i New Delhi eller Colombo förstår att Natos expansion österut, trots löften om motsatsen, och den västerländska alliansens framryckning mot de ryska gränserna uppfattas som hot i Moskva, precis som Washington inte skulle acceptera om Kanada eller Mexiko anslöt sig till en fientlig militärallians.
Monroedoktrinen står i vägen för detta. Det är något som den övre medelklassens barn i tyska nyhetsredaktioner inte vill förstå, eftersom de redan sänkt sig till att bli mediala satrapper** för transantlantiska organisationer.
Statskuppen på Majdan-torget i Kiev 2014, då en folkvald president med västerländsk hjälp och amerikanskt stöd störtades, de dödliga skotten, som bevisligen avfyrades från byggnader som befann sig under Högra sektorns kontroll, anlitandet av tre georgiska krypskyttar och en amerikansk instruktör vid namn Brian Christopher Boyenger, USA:s och EU:s nära samarbete med ukrainska fascister – allt detta har inte det globala syd glömt bort, trots alla lögner i västvärldens medier.
Man minns också inbördeskriget i Donbass 2014 till 2022, där fascistiska miliser tillsammans med den ukrainska armén, delvis under amerikansk ledning, terroriserade den rysktalande befolkningen medelst granater, bomber, minor och raketer. Enligt OSSE ledde detta till över 14.000 dödsoffer, varav 3.400 civila; enligt ryska uppgifter var det fler än 6.000 döda och över 13.500 skadade civila. Det rör sig bara om ett glömt krig i Europa.
I BRICS+-länderna minns man också att den förre förbundskanslern Angela Merkel och den förre franske presidenten François Hollande har förklarat att avsikten med avtalet Minsk II var endast att man ville ge Ukraina tid att rusta upp, vilket samtidigt som det underminerade ett folkrättsligt bindande avtal, enligt FN-resolution 2202, vilseledde Moskva.
Något som noterades mycket noga i det globala syd var vad Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sa den 7 september 2023 inför Europaparlamentet, nämligen att Putin redan hösten 2021, några månader före Rysslands olagliga anfall, hade föreslagit en uppgörelse: Om Nato avstod från att ta in Ukraina skulle han avstå från att invadera landet.
Nato gick dock inte med på detta. Vid sidan av detta erkände han att Ukrainakriget hade börjat redan 2014.
Geopolitiska analytiker som Pepe Escobar från Asia Times och även OSSE har påpekat att den ukrainska armén i februari 2022 – alltså före den ryska invasionen – hade samlat sina styrkor vid demarkationslinjen till folkrepublikerna Luhansk och Donetsk, där de kraftigt ökade beskjutningen av civilbefolkningen, uppenbarligen för att förbereda en militär invasion av dessa utbrytarregioner. Observatörer i BRICS+-länderna ser därför det ryska infallet som en preventiv åtgärd i syfte att förhindra en humanitär katastrof. Så har även Putin motiverat invasionen: Att skydda den rysktalande befolkningen i Donbass, avnazifiera och tvinga fram
en neutral status för Ukraina.
Även om Natos opinionsbildare i tyska redaktioner hårdnackat förnekar allt detta, så har Fiona Hill, ledande medarbetare vid Brookings Institution och rådgivare åt tre amerikanska presidenter, den regeringstrogna amerikanska tidskriften Foreign Affairs, den tidigare israeliske premiärministern Naftali Bennet, den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder, Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavusoglu, fraktionsledaren för Zelenskyjs parti Dawyd Arachamija, den ryske presidenten Vladimir Putin och många andra inblandade, bekräftat att väst under våren 2022 blockerade fredsförhandlingarna i Istanbul. Den 9 april hade nämligen den dåvarande brittiska premiärministern Boris Johnson rest till Kiev och på uppdrag av USA pressat den ukrainska ledningen att överge de långt framskrivna fredsamtalen för att istället fortsätta att strida. Väst torpederade alltså den ukrainska ledningens fredsinsatser i februari, mars och augusti 2022. Därmed är Nato delvis ansvarig för hundratusentals döda i Ukrainakriget. Allt detta finns noggrant dokumenterat.
Det finns inget scenario där Ukraina kan vinna detta krig. I början av 2022 skulle, enligt de så gott som undertecknade avtalsdokumenten, Ukraina få behålla Donbass, förklara sig neutralt, och underkastas begränsningar för de väpnade styrkorna. Sedan dess har de ryska trupperna fått övertaget.
Putins fredsförslag i juni 2024 ställer mycket hårdare krav: Att områdena Luhansk, Donetsk, Cherson och Zaporizjzija skulle nu helt övergå till Ryska federationen; han krävde fortfarande Ukrainas neutralitet, en säkerhetszon samt lagar mot högerextremism och fascism. Nato gick inte heller med på detta. Därmed är de återigen ansvariga för att förlänga kriget. Anatol Lieven, analytiker på tidningen Responsible Statecraft, tror nu att Ukraina kommer att delas och han talar om en ”Cypern-status”.
I det globala syd håller man västvärlden ansvarig för Ukrainas förstörelse.
Man ser tydligt hur det ukrainska folket bokstavligen går under.
Den före detta mexikanska presidenten Andrés Manuel López Obrador: ”Vi levererar vapnen, ni levererar liken. Detta är omoraliskt!” Även den ukrainska ambassadören i Tyskland, Oleksii Makeiev, talar här om ett ”proxykrig”, där ukrainarna endast är kanonmat åt Nato. Militäranalytikern Jacques Baud skriver: ”De behandlas som undermänniskor.”
För Rodion Raskolnikov är offret, den gamla pantlånerskan Aljona Ivanovna, bara en ”lus”, endast en värdelös undermänniska, vars liv inte betyder något i jämförelse med hans egen storhet och överlägsenhet. Detta är inget annat än hybris!
BRICS+-ländernas intellektuella håller västvärlden ansvarig för alla dessa brott och hoppas på straff. I deras ögon kommer västvärlden framöver att straffas på fem områden: finansiellt, ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt.
Finansiellt
Uteslutningen av Ryssland från det finansiella transaktionssystemet SWIFT har inte kunnat knäcka det ryska finanssystemet. Med det digitala, kontantlösa betalningssystemet MIR har Ryssland på kort tid skapat ett alternativ, som även fungerar i Kazakstan. Den ryska ekonomin vänder sig bort från Europa emot Asien. Det gör att Kina och Indien blir de viktigaste köparna av rysk olja och gas. Med snart fem atomdrivna isbrytare gör Ryssland Nordvästpassagen farbar året runt för konvojer av tankfartyg.
Handeln sker allt mindre i dollar, utan istället i nationella valutor. Den pågående avdollariseringen kommer också att påskyndas genom Shanghai Development Bank. Det är troligt att den globala efterfrågan på dollar kommer att fortsätta att minska och att USA därmed kommer att förlora möjligheten att finansiera sina krig genom tryckpressarna. Krigets kostnader kommer att också ruinera Europa ekonomiskt.
Försöket att olagligen överföra frysta ryska tillgångar till Ukraina leder vidare till att investeringar från tredje land dras tillbaka, vilket därmed försvagar det västerländska banksystemet. Staternas skuldbörda kommer även att driva på inflationen. Problemet med profitkvotens fallande tendens kvarstår dock. Det finns helt enkelt för mycket kapital i händerna på stora finansiella aktörer som BlackRock och Vanguard för att de ska kunna placera det på ett vinstbringande sätt. BlackRock och JP Morgan har nu tagit över Ukrainas skuldförvaltning. På så sätt hamnar landet i händerna på stora internationella finansbolag. Kollapsen av finanssystemet i väst är alltså en tidsfråga.
Ekonomiskt
Redan några månader efter krigets start pekade ett par indiska ekonomer på att västvärlden kommer att förlora det ekonomiska kriget mot Ryssland. Ytterligare studier har kunnat bekräfta detta. Den ryska ekonomin har visat sig vara förvånansvärt motståndskraftig, främst av två skäl: Sedan sanktionerna inleddes 2014 har de haft tillräckligt med tid för att gå i riktning mot självförsörjning.
Vidare följer i allmänhet inte länderna i det globala syd västvärldens sanktioner mot Ryssland, däribland finner vi Indien, Brasilien, Kina, Argentina, Indonesien , Sydafrika, Mexiko, Kuba, Venezuela, Chile, Uruguay, Guatemala, Panama, Puerto Rico, Filippinerna, Thailand, Vietnam, Kambodja, Laos, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, Israel, Egypten, Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten, Oman, Turkiet och hela den afrikanska
kontinenten. Dessa länder representerar mer än tre fjärdedelar av världens befolkning. European Council on Foreign Relations formulerade detta som: ”United West, divided from the rest.” Det är västvärlden som är isolerad, inte Ryssland.
Kriget i Ukraina för med sig omvälvande geopolitiska förskjutningar till förmån för BRICS+-länderna. Västvärlden kämpar för sin överlevnad, inte Ryssland.
För det globala syd framstår Ukrainakriget som något av ett lyxproblem för väst. Ur detta perspektiv är inte Ukraina ett land av frihetskämpar, utan ännu en exploatör. Det öppna rasismen i europeiska kretsar, vilket till exempel förmärks i den ojämlika behandlingen av vita ukrainska respektive svarta afrikanska flyktingar, väcker sympatier för det multietniska Ryssland.
Dessutom finns det mer handfasta intressen: Ryssland engagerar sig allt mer ekonomiskt i Afrika. Afrikas livsmedelsförsörjning är beroende av Ryssland. Afrikanska länder importerar spannmål och gödningsmedel från Ryssland. Västvärldens sanktioner påverkar leveranskedjorna och priset på spannmål har ökat med minst 30 procent. Denna politik leder till hungersnöd. Västvärlden vill försvaga Ryssland och skapar på kuppen ett berg av afrikanska lik.
Ryssland är självförsörjande på energi och naturresurser. Kina behöver afrikanska naturresurser, som Ryssland inte är i behov av i samma utsträckning. Vad Ryssland däremot behöver är västerländsk teknik för sin industri, inte minst för att effektivare kunna utnyttja landets egna resurserna. De afrikanska länderna blir därför mellanhänder för att kringgå sanktionerna och Kina har blivit huvudleverantör av digital teknik till Ryssland.
Västs krig stärker följaktligen syd både ekonomiskt och geopolitiskt. Detsamma kan man inte säga om
möjligheterna till demokratisering.
På grund av terrorattentatet mot gasledningarna Nord Stream 1 och 2, som USA:s president Biden hotat med och som f d CIA-anställda skyller USA för, har den transatlantiska energifällan slagit igen för Tyskland.
Sanktionerna leder till att Europa måste betala högre priser för importen av råvaror. Även USA har förutom gas behov av anrikat uran, titan för flygplanstillverkning, sällsynta jordartsmetaller och ädelgaser för halvledarindustrin. De höga energi- och råvarukostnaderna leder till minskad konkurrenskraft, industriell tillbakagång och accelererad avindustrialisering. Företag flyttar till USA, Kina, Uzbekistan, Kazakstan. Tyskland och Europa går från att ha varit en prioriterad industriell region till att bli ett industrimuseum.
Richard Sakwa talade redan 2015, alltså före kriget, om ”Europas självmord”. Infrastrukturen – även den militära – kommer att fortsätta att förfalla. Förbundskansler Olaf Scholz basar nu över denna tillbakagång och hans kabinett är en mardröm för alla arbetstagare. För USA är det dock ett perfekt krig: Det är långt borta, och försvarsindustrin håvar in vinster i mångmiljardklassen. Ändå kommer USA att brytas sönder av detta, eftersom dessa miljarder inte kommer majoriteten av befolkningen till godo.
Politiskt
Vi har redan att göra med en politisk klass i förfall: Idag leds vi i alla västliga industriländer av transatlantiskt korrumperade eliter. Därtill finns det berättigade tvivel om President Bidens intellektuella förmåga. Det politiska ledarskapet i Tyskland verkar ha fastnat på sandlådenivå. Den tyska ambassadören i Kiev lägger upp en selfie med en liten Leopard-stridsvagn i plysch och skriver: ”Min favoritleksak!” Denna politikens och diplomatins infantilisering gör tyska politiker till åtlöje i världen så att de under sina utlandsresor är hänvisade till källaringången.
De senaste valresultaten och opinionsmätningarna – i hela Europa – visar att denna politiska klass blir alltmer impopulär. Den representerar inte heller folkens intressen, utan agerar som representanter för en ockupationsmakt, i samförstånd med sina amerikanska vänner som har hjälpt dem att komma till makten.
Denna elit kommer att lösas upp och slutligen ersättas av sedvanliga demagoger som Trump, vilka i sin tur kommer att ersättas av kvacksalvare, följt av brottslingar och maffiosi och till slut monster. De borgerliga postdemokratiska politikerna i Europa kommer att bana väg för högerextremister och anarkokapitalister.
Socialt
De enorma försvarsutgifterna kommer framför allt i Tyskland att leda till massiva nedskärningar av sociala förmåner. Detta kommer att sätta samhället på prov. Västvärldens befolkningar kommer att ytterligare splittras upp i en majoritet som kompenserar sina existentiella rädslor genom att söka skydd hos staten och hos storebror USA, och som strävar efter att tränga bort verkligheten och ljuga om fakta, vilket också var tydligt under coronakrisen – en majoritet som följer politikernas ständigt nya lögner och som inte längre är
villiga att utkämpa den oidipala konflikten, som blint litar på auktoriteter och på ett socialpsykologiskt sätt förstör demokratins grundvalar – eftersom den ju grundar sig på granskning och kontroll av den politiska makten, och i en minoritet som inte längre kan tolerera det statliga lögnmaskineriet och reser sig.
De sociala konflikterna kommer att öka. De underliggande inbördes motsättningarna kommer med jämna mellanrum att blossa upp i form av massiva fysiska sammandrabbningar på gator, i tunnelbanor och fotbollsarenor. Detta kommer att överskuggas av ökande fördelningskonflikter i våra sönderfallande välfärdsstater, vilka alltmer börjar förvandlas till rena försvars- och militärstater. En passande dystopi för detta är filmen ”Mad Max”, vars remake nu har nått biograferna: Beväpnade rövarband drar fram genom en utarmad industriell miljö och bekrigar varandra. År 2004 publicerades artikeln ”Adressing State
Failure” i Foreign Affairs. Dess slutsats: Misslyckade stater är lättare för Washington att påverka utifrån.
Kulturellt
Hela den västliga kulturen betraktas från det globala syds perspektiv som överdrivet individualistisk, transhumanistisk, pervers och onaturlig. Ryska socialfilosofer som Sergej Karaganov och Dmitrij Trenin betecknar detta som degeneration och förfall. Den västerländska kulturen uppfattas i allt högre grad som giftig och farlig.
Det södra halvklotet vänder sig till traditionella referenspunkter och anammar ”värden” som familj, gemenskap, nation. Detta uppmuntras både på ett ekonomiskt och ett propagandistiskt plan främst av de stater som vill distansera sig från västvärlden, som Ryssland och Kina. Den västerländska kulturen står inför en tidsålder av dumhet och förnuftets kapitulation, för vilket man till stor del kan skylla på det nedslitna utbildningssystemet. Förmågan att tänka sjunker och ersätts av identitära hållningar som bygger på någon form av bekännelse, inte på insikt.
Hegel säger i Vetenskapen och Logiken: Identitet är ”uttryck för en tom tautologi”. När en ukrainsk författare som Serhij Zjadan får Tyska bokhandelns fredspris och kallar ryssar för ”djur” och ”grisar”, när en Nato-propagandist som Florence Gaub får slänga ur sig i en talkshow att ryssarna inte är ”europeer, alltså i kulturell mening”, att de ”har en annan inställning till våld, till döden”, då har vi uppnått ett kulturellt lågvattenmärke. Detta är fascismens rasistiska språk.
Vi har nått motupplysningens stadium. Den västerländska kulturen kommer att isolera sig globalt och i allt större utsträckning uppfattas som alltmer som dekadent och förlorat.
Dostojevskij publicerade Brott och straff år 1866 som en följetong i 12 delar i månadsbladet Russkij Vestnik. Efter mordet finner inte Raskolnikov någon frid. Han misslyckas på grund av sitt storhetsvansinne. Rannsakningsdomaren betraktar Raskolnikov som mördaren, men bevis saknas. Till slut, plågad av sitt samvete och i samråd med den prostituerade Sonja, överlämnar han sig till rättvisan. Han får sin dom och skickas till ett arbetsläger i åtta år.
Nato och dess befälhavare i Washington – det var återigen tydligt under Nato-toppmötet i juni 2024 – plågas inte direkt av några samvetskval. Här skiljer sig verkligheten från Dostojevskijs roman.
Den som klamrar sig fast vid fallande imperier kommer att dras med i fallet. Det är straffet för västvärldens brott.
* varnande förebud
** överhuvuden
Utmärkt artikel. Tack!
Hej!
För den som fördjupa sig i Dostojevskijs roman Brott och straff finns det en hel del filmatiseringar att välja bland. Men jag rekommenderar denna från 1956 p g a att en svensk skådespelerska har en ledande roll och som grädde på moset har ett minnesmärke vid ingången
till Mölndals Bibliotek.
Först lite konsumentinformation:
Brott och straff
1956 Frankrike 107min IMDb
En fattig student med udda moraliska värderingar ser sin redan
bräckliga tillvaro krackelera totalt när hans unga syster bestämmer
sig för att gifta sig med en rik äldre herre. Samtidigt blir han
indragen i en annan fattig familjs tragiska öde. Har han nu rätt att
begå brottet och kan han hantera straffet?
En fransk filmatisering av Dostojevskijs världsberömda roman.
Originaltitel Crime et châtiment
Alternativ titel Crime and Punishment
Regissör Georges Lampin
Manus Charles Spaak
Genre 50-tal, Kriminalare, Drama
Skådespelare Jean Gabin, Marina Vlady, Ulla Jacobsson, Bernard Blier,
Robert Hossein, Gaby Morlay, Gabrielle Fontan, Gérard Blain,
Julien Carette, Lino Ventura, René Havard, Yvette Etiévant,
Roland Lesaffre, Jacques Dynam, Albert Rémy
Crime And Punishment (1956) (1080p)+subtitle
Modern update of Dostoievski’s novel Crime and Punishment.
https://ok.ru/video/4613724244507
Tal: franska
Text: klicka på kugghjulet och välj eng.
Tack Henry Söderström för översättningen och tack för artikelpubliceringen. Har precis avslutat filmen, mycket sevärd. Franskt tal, engelsk text, ja stundtals blev det en smula snärjigt att få det till mitt modersmål.
Känner Ulla Jacobsson till namn men vem var det i filmen. Knappast den mördade pantlånerskan det inser jag utan gissningsvis någon av gatflickan Sonja eller René Brunels (Raskolnikov) syster.
Läste även boken Brott och straff för sju, åtta år sedan, mycket läs- och tänkvärd. Har många gånger funderat över varför moderna detektivromaner, den feministiska teologin, Facebook och liknande står så högt i kurs hos medelklassen när världen är full av litteratur som skänker lisa eller oro åt själen.
Kan därför vid sidan av filmen även rekommendera boken till läsning.
Curt L!
Här kommer lite information om Ulla J.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ulla_Jacobsson
Hon blev ju nästan världsberömd när hon visade behagen i ”Hon dansade en sommar” 1951. Min lilla gåta var att hon har en minnesplakett vid ingången till Mölndals Stadsbibliotek som jag säkert har passerat 25 gånger från Bankomaten till Biblioteket. Hon spelade Nicole Brunel.
Även den kända Marina Vlady var ju med. Hon var ju senare gift med dissidentmusikern Vladimir Vygotskij.
Om du vill ha reda på fakta om film så rekommenderar jag IMDB.COM eller Filmtipset.
Din rekommendation ställer jag upp på till 100 procent men vad som skall göras först är jag kluven till. Parallellt brukar jag göra.
Curt L!
Jag kanske kan ge dig lite hopp om bokläsning. Dom senaste åren har jag varje vecka åkt runt till BIBLIOTEK som aldrig behandlas på lindelof.nu. Mellan 2 till 4 bibliotek i veckan destination Göteborg med omnejd.
I fredags så sprang jag på en 86-årig f d skolvaktmästare som hade hört talas om mina biblioteksresor. Troligen från skolvaktmästare G som hade sett mig i Nödinge (Ale kommun) när han var ute på fiskeresa. 86-åringen berättade att han hade KOL så han måste gå 1700 steg minst varje dag. Han brukade åka till Frölunda för sina promenader men jag föreslog att vi kunde ta LILA Expressbuss till Mölnlycke och besöka dess bibliotek. Sagt och gjort. Idag tog vi en promenad från Eketrägatan till Kyrkbyns Bibliotek. Utanför satt ett pensionärsgäng med gångstavar som vi samspråkade med. Väl inne på Biblioteket träffade jag en bibliotekarie jag arbetat ihop med. Sen bar det av till Coop Eriksberg där P-O träffade sina spelkompisar (ATG) och vi löste ett par världsproblem.
På Onsdag kl 10:30 ger vi oss ut på nya äventyr. Eventuellt till Högskolan i Väst, Trollhättan och deras Bibliotek. T Säfves bok om I Agueli lockar.
PS. I Lördags fick jag ett erbjudande av en i hemtjänsten som arbetar med min blinde kompis C. Att jag var välkommen till en viskväll där dom vill att jag skall medverka. Augusti 2023 var jag hemma hos C och framförde delar av min repertoar.
Jo Tommy, när det gäller bibliotek så ligger det till så här för mig. Dessa tempel har sedan unga år varit ett sant näringsställe, och om våra kulturinstitutioner skulle dräneras så vore min önskan att biblioteken stod sist i kön.
Det var i tredje eller fjärde klass som jag själv och regelbundet började låna böcker – Det blåser på månen, Hjortfot, Trähästen och många fler än minnet sträcker sig till. Det biblioteket låg på Ugglevägen i Skuru, mellan skolan och hemmet i Nacka. Och det var där som jag lärde mig grunderna i schackspelet tillsammans med en klasskamrat under överinseende av den kvinnliga bibliotekarien, som alltid tycktes vara på plats. Förutom schackundervisning och bokrekommendationer såg hon till att total tystnad alltid rådde i hennes kulturtempel.
Vid mina nuvarande biblioteksbesök läser jag tidskrifter och de artiklar från Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet som väckt intresse och varit stängda för ickeprenumeranter på nätet. Lånar dessutom aktuella debattböcker om dessa finns tillgängliga, annars köp och lika för faktaböcker.
Förhållandet till romaner baserar jag på principen att inga under femtio år läses, dessa kan kommande läsargenerationer ta itu med sedan skräpet rensats ut. Nåja, jag har brutit min princip ett antal gånger men någon vana att göra så har ej infunnit sig. Detta gör att antikvariat.net och Bokbörsen har en hyggligt god kund hos mig.
Biblioteket i Bergslagen, där jag en stor del av året befinner mig, har sal för utställningar och föredrag vilket känns positivt. Likaså finns dator och kopiator för den som så behöver. Mindre kul är att biblioteket ibland kan liknas vid ungdomsgård samt matsal för medhavd föda för de som inte gillar vår svenska kost. Den senare företeelsen har personalen satt upp tydliga anslag mot, men tyvärr inte mot den första.
Slutligen, varför i hela fridens namn tvingas personalen på det ena biblioteket efter det andra att genuscertifiera sig. Vore det inte bättre att investera i fler böcker. Är det kommunen som reser krav på ofoget eller ligger problemet i bibliotekarieutbildningen?
Curt L!
Före pensioneringen 2014 så var jag anställd mellan 1997-2014 på bibliotek i den stadsdel där jag även bor. Min olycka var att före att bli kulturarbetare så var jag elevassistent och skolvaktmästare och det vet ju alla hur okulturella sådana är.
Min debut som låntagare skedde på skolbiblioteket i Stavredsskolan när jag genomgick årskurs 4-6. Tror mitt läsintresse väcktes genom tidningsläsning, Ny Tid och ”Tompåsen” som farsan kallade TT/ELA. Min farmor var övertygad att jag skulle bli präst. När jag hade rasat färdigt så intog jag Boaormsläge och läste Knoll & Tott och liknande serier.
Svaret på din fråga om Genuscertifiera sig är att bibliotekspersonal är väldigt trendkänsliga. När jag besöker bibliotek så brukar jag kolla vilka böcker personalen rekommenderar och skyltar med. Det är författare som jag inte är bekant med. Många bibliotek har också (Feelgood-böcker!) Sverige har ju 2 författare som är bekanta Jorden runt
och det år Ågust S. och Astrid Lindgren.
Våra proletärförfattare som dominerade på 1930-talet har ingen egen hylla. Många böcker jag lånar får man hämta i magasinen t ex senast var det Tok-Alfreds skapare Erik Johansson. En sak som dom flesta inte vet är att fr o m 2005
så finns ingen litteratur på Bibliotekshögskolorna. Osäker om det är så fortfarande då jag numera bara är
låntagare. Upptäckte det av en tillfällighet när jag tröttnade på mina arbetskamraters tjat om ”gröna fingrar” o s v. Gick ner i tidskriftsavdelningen och på måfå tog Biblioteksbladet. Där såg jag detta. En barnbibliotekarie fick ta in på skola i Linköping för att läsa litteratur. Det är ju lika korkat som om utbildningen av snickare inte skulle lära sig om hammare och tumstock.
Men det har man ju förstått sedan länge, allt är möjligt nu för tiden. Överraskningarnas tid är förbi.