Emmanuel Todd om Västerlandets nederlag

Jag är inte troende men delar inte den spontana, oreflekterade misstänksamhet som många svenskar har inför religion ”som bara leder till konflikter, död och elände, titta på Mellanöstern…” Religion, religiöst tänkande och föreställningar av olika slag verkar vara en naturlig del av människans psyke. Om du tycker att jag svamlar, att ingenting som har med religion att göra är värt uppmärksamhet, ja, då ska du inte läsa Emmanuel Todds bok. Boken handlar inte om religiösa spörsmål, men det är inte omöjligt att se den som ett försvar för religion, vilket inte är bokens budskap eller författarens mening. Todd är historiker, antropolog och demograf. Boken är inte en akademisk avhandling – sparsam med citat och noter – och för läsaren fram som genom ett långt informellt samtal om världens tillstånd.

Todd föddes in i den intellektuella eliten i Frankrike, hans far var chefsredaktör för borgerliga L’Express, barnbarn av Paul Nizan och släkt med Claude Lévi-Strauss, men har kommit att bli en enfant terrible, en förrädare som etablissemanget helst av allt skulle vilja slippa och skicka iväg till Ryssland.

Boken börjar med att räkna upp tio överraskningar av kriget i Ukraina. Som den första räknar han själva krigsutbrottet, ett verkligt krig mellan två stater i Europa. Reflexen kom direkt: inte det argumentet igen! Snälla européer! Sedan andra världskriget har det varit mängder väpnade konflikter i Europa om än inte regelrätta krig mellan två stater på det europeiska fastlandet, men på Cypern, ännu olöst. I Spanien och andra länder var det separatistiska- eller vänstergerillakrig under många år och Irland stod på randen till inbördeskrig. I Italien förde under perioder maffian ett veritabelt krig mot staten. DDR, Ungern och Tjeckoslovakien invaderades av Sovjet och på Balkan blev det i perioder krig mellan länder, och Nato förde krig mot Serbien. I ärlighetens namn borde vi här räkna också Israels oändliga krig. Israel ligger inte i Europa geografiskt men är i praktiken en del av EU genom ett nätverk av avtal och samarbeten och, symboliskt, genom att vara med i det europeiska fotbollsförbundet UEFA och den europeiska Melodifestivalen. De koloniala krig som Europa förde i Afrika och Asien räknas inte.

Men det var allt, de övriga nio överraskningarna blev ytterst relevanta och boken är ett försök att ingående analysera dem i tur och ordning. Todd krossar några av de mest envisa myterna som har kommit att bli en del av det allmänna medvetande i Europa, som att Putin vill återuppleva det sovjetiska imperiet: Ryssland har för mycket territorium och för lite folk – landet varken behöver, vill eller kan skaffa sig protektorat utomlands.

Ryssland, som –  påminner han oss – kämpar vid sina gränser vill helt enkelt fortsätta att utvecklats och bli lämnat i fred (Donetsk ligger 10 mil från Rysslands gräns, 100 mil från Moskva, 200 från Berlin, 320 från London och 840 mil från Washington).

Putin var den mest pro-västliga ledare som Ryssland haft på länge (sedan Katarina II?) och stortrivdes i sällskap av Schroeder och Chirac under åren kring Irakkriget. Då uttryckte han sin stora lättnad över att ”Polen är ert problem numera”. Pressen älskar att kritisera oligarkerna i Ryssland, men 2003 var USA chockad över hur Putin behandlade oligarkerna, när han slog mot Khodorkovsky.

Dagens Europa har drabbats av kollektiv minnesförlust. Under Irakkriget och senare under Trump i Vita huset, var ett av målen för EU att vara starkt och självständigt och utgöra en motvikt gentemot USA. När Trump hotade att dra sig ur Nato sa Merkel att Europa måste bygga sitt eget försvar. Nu gör sig von der Leyen, Macron och Scholtz så små som möjligt kurande i en hörna i skuggan av USA. (UK är knappt värt att nämna. Det har gått ett par decennier sedan en engelsk kollega sa till mig: ”vi har ingen kung, utan en president som heter Bush”. Boken erbjuder en del insikter om detta land, som, av alla i världen har förlorat sin ”sens of humor” och är oförmöget att se ironin i att skicka flyktingar till Rwanda, trettio år efter folkmordet). Författaren påminner om obehagliga men ytterst relevanta händelser i EU:s historia. När Frankrike och Holland röstade ner Maastricht-fördraget respekterades inte folkets vilja, utan man hastade fram Lissabonfördraget och bestämde att nu är det slut med folkomröstningar.

En del svenska läsare kommer kanske att sätta kaffet i halsen. Författaren lägger fram tre möjliga förklaringar till den krigshets som råder i Sverige (och som började innan Ryssland invaderade Ukraina). Psykiskt förvirring; hämndbegär efter nederlag mot Ryssland på 1700-talet och, sist, i det feministiska Sverige vill kvinnorna (med Magda i spetsen) visa att de inte är mindre maskulina än männen. Ärligt talat, inget av detta övertygar mig, fast det kan finnas lite av alla tre. Jag tror att den svenska militärindustrin också spelar en roll.

Religionen då? Ja, boken beskriver nationernas evolution med antropologiska glasögon, och religionens roll i samhället spelar en central roll – inte som kult, ritualer och religiösa maktstrukturer, utan som värderingar som – tillsammans med en del annat – håller ihop och moraliskt präglar samhället. Precis som andra länder är religionens död en viktig del i utvecklingen även i Sverige. Han pratar om zombie-religion: länder där man inte längre fyller kyrkorna men där ritualerna bibehålls – dop, bröllop och begravning. Staterna kan gå vidare till noll-religion, när inga värderingar finns och där ritualerna har tömts på innehåll. Han markerar inträdet i det stadiet när länderna godkänner äktenskap för alla, och, märk väl, han gör det utan att falla in i moralkonservativa predikningar, utan bara som ett antropologiskt konstaterande.

Mest chockerande kommer möjligen en del läsare att bli av att läsa att ”vad Sverige och Finland uttryckte när de begärde att få gå med i Nato, det var inte behovet att skyddas mot ryssarna utan ett obearbetat behov av tillhörighet.” Hans förklaring är att det inte handlar om yttre hot utan om att det är ”inifrån de skandinaviska samhällena, som inte längre vet vad de gör i historien, som känsla av fara stiger.”

Man måste erkänna att Todd är modig, han lanserar vågade hypotes, som han helt ärligt kallar just hypoteser och räds inte för att generalisera. Hans analys av samhällets förhållande till religion (i hans rätt vida betydelse) finner paralleller i statens agerande. Det handlar inte om en essä om moral, men moral och värderingar spelar faktiskt en roll i staten och i samhället. Redan på de första sidorna påstår han att västvärlden drabbas av ideologisk narcissism – i två ord: man är övertygad att man tänker bäst, agerar bäst, helt enkelt är bäst och att det borde alla andra naturligtvis erkänna.

Ett annat begrepp som återkommer är nihilismen, som han kopplar med nollreligion. Svenska Akademin definierar nihilism som ”åsikten att ingenting verkligen existerar, med tonvikt på förnekande av värden och normer”. Nihilismen, skriver Todd, förnekar verkligheten och är därför en lögnkult. Bush jr-administrationen förnyade denna konst.

När länderna, samhället, arbetarklassen, eliten, inte har några värderingar eller moral kvar, hemfaller man åt konsumism, hedonism och rovgirighet. Han jämför det som hänt under globaliseringen med det som hände i Rom vid imperiets höjdpunkt: Rom fylldes av produkter ifrån kolonierna och stadens invånare förvandlades till en populas av plebejer som levde på bidrag. I USA flyttades industrin till Kina och andra länder, eliten påstod att det var för att konsumenterna skulle få billigare produkter, vilket de fick, men så blev de arbetslösa. Vilket inte minst visar sig i demografiska index: barnadödligheten, en av Todds favorit-mätstickor på hur hälsosamt ett samhälle mår, är högre i USA än i Ryssland och de flesta andra ”utvecklade” länder.

Han har ingen hopp om USA: USA:s utrikespolitik drivs av människor som livnär sig som högavlönade inom tankesmedjor och det militärindustriella komplexet. Med andra ord, de vill gärna ha konflikter så de får fina uppdrag. Men krig, påminner Todd, framkallar känsla av enkelhet, good vs bad, vinna eller förlora, vi mot dem… vilket naturligtvis inte främjar kritiskt tänkande, sunt förnuft eller moderation.

Jag tvekar inte en sekund över att någon politisk rådgivare till den ungerska premiärminister Viktor Orban, läste boken och sammanfattade några argument som Orban sedan använde i sitt tal i Rumänien i juli. Men låt dig inte luras av det och kalla Todd högerpopulist ”by association”. Till skillnad från Orban, som hyser stor beundran för och hoppas på Trumps triumf i november, tycker Todd att ”valet av Trump, vulgaritetens främste förkämpe, och sedan av Biden, senilitetens främste förkämpe, framstår som det triumfatoriska iscensättandet av denna nollstat. Washingtons beslut har slutat vara moraliska och rationella.” Här hittade jag en liten pärla. Jag har ofta retat mig på vänsterfolk som tror att USA är lika allnärvarande och allsmäktiga som Gud, och ”därför med glädje läste att därför inte tecknar den klassiska paranoida bilden av USA som ett effektivt manipulativt system, eftersom landet inte längre vet vad det är eller vart det är på väg.” Tvärtom, tycker Todd att USA:s utrikespolitik irrar planlöst. För ett årtionden sedan var Kina huvudmotståndare, men när Ryssland invaderade Ukraina hoppades man att Kina skulle fördöma attacken och vara med på sanktionerna.

Jan Hagberg skrev för en vecka sedan på lindelof.nu att Englands mål länge varit att hålla isär Tyskland och Ryssland. Todds bok refererar till Zbigniew Brzezinski The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives från 1997 som säger just detta. Efter kalla krigets slut ville Tyskland skyddas militärt av USA, men bygga en ekonomisk allians med Ryssland, som projektet Nordstream visar. Det föll, som bekant, inte särskilt väl ut. Däremot lyckades Tyskland integrera befolkningen i de forna folkdemokratierna i sin industri, både på plats och genom en betydande migration till Tyskland. ”Boken går så långt som att påstå att när USA ingrepp i Ukraina 2014 var det inte för att knäcka Ryssland genom offensiva åtgärder, utan för att hålla fast tyskarna och stoppa den autonoma europeiska politik som höll på att ta form.”

Jag var förvånad över att så många, även bland personer som borde veta bättre, påstod att Putin är galen när kriget bröt ut. Man kan tycka vad man vill om Putin, men är han galen? Under Putins tid vid makten förbättrades livsvillkoren för ryssarna avsevärt, barnadödligheten minskade och förväntad livslängd ökade, båda markant, och mannen åtnjuter onekligen stort stöd bland ryssarna. Emmanuel Todd citerar den rysk-judiska sociologen Vladimir Schlapentokh, som 1979 lämnade Sovjet för USA, som påstår att levnadsvillkoren i Ryssland aldrig har varit så goda som under Putin. ”’Putinssystemet’ är stabil eftersom det är en produkt av rysk historia och inte en mans verk.” Ryssland är inte en diktatur enligt författaren, utan en auktoritär demokrati där folk väljer sina ledare men där minoriteter som oligarker och HBTQ, inte skyddas – däremot förtrycks inte etniska minoriteter. Todds syn på Västs aktivism kring HBTQ frågor, särskilt i sitt senaste uttryck, trans-aktivism, fick mig att tänka på Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens.

Emanuel Todd raljerar friskt – inte särskilt svårt i vår galna västvärld – men när han påstår att de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland har haft en demokratiserande effekt är han absolut seriös. Sanktionerna, beslag av rysk egendom och jakt på oligarkernas lyxjachter gjorde de oligarker och de politiska eliter i många länder inom USA:s sfär (typ Saudiarabien och Egypten) skräckslagna, vilket förde dem närmare befolkningen i sina länder.

Globaliseringens förespråkare hävdar att de genererade utveckling för ”den globala Södern”. Det är inte falskt, men det är inte hela sanningen: befolkningen i dessa länderna gjordes till industriarbetare och hamnade i en liknande position gentemot Väst som proletärerna mot kapitalisterna i Europa på 1700- och 1800-talet.

Boken berör bara i förbigående de stora strömmarna av migration från Asien, Afrika och Latinamerika mot Västeuropa och USA. Man kan dra paralleller med ”barbarernas invasion” i slutet av Rom. Mer intressant – jag raljerar inte – är att denna rörelse visar på en ökad demokratisering i världen. Massorna i ”det globala Syd” har insett att deras länder länge har bidragit till Västs välstånd och blivit medvetna om det överflöd som råder i västmetropolerna. De tröttnar på sin roll som, ja, underbetalda halvslavar, och knackar nu på dörren till USA och Europa och säger: jag vill vara med, jag vill nu ha min del av kakan.

Oavsett vilka andra konsekvenser det får ser jag det som ett framsteg, fast det kanske bara handlar om den naturliga tendensen mot jämvikt.

Boken skulle ha tjänat mycket på en redaktörs noggranna granskning, men det påverkar inte behållningen. För tio år sedan publicerades Stephen Hopgood The Endtimes of Human Rights (2013), som i mångt och mycket behandlar samma tema: Västs, mer specifikt Europas, ideologiska kris, med fokus på Mänskliga Rättigheter, som en sekulär religion. Han skriver: Framtidens, redan dagens värld är ”religiös och sekulär, kristen och muslimsk (och hindu och judisk, etc.), vad gäller mänskliga rättigheter och traditionella sociala hierarkier, sexuell orientering och genusidentitet och sexism och homofobi. Både liberal och auktoritär demokrati kommer att vara permanenta drag i världen, liksom kvinnors rättigheter och patriarkat. Vi har kommit in i en tid av multipolaritet då vad som är ’normalt’ och ’adekvat’ inte längre bara har ett svar”. Förmodligen skulle Emmanuel Todd skriva under på dessa rader.