Det är alltid lika fascinerande med de irrfärder som böcker jag en gång hittat kan leda mig ut på. Jag fastnade en gång för en bok på ett antikvariat då den var ett tidigt exemplar av de böcker som Lars Johan Hjerta (1801–1872) gav ut på sitt förlag i Stockholm under mitten av 1800-talet.
Den lilla boken innehöll två texter bundna i samma band. Först LORGNETTEN av Delphine Gay (1804–1855) som jag inte kan påminna mig att jag någonsin brytt mig om att läsa. På nätet ser jag att hon senare skrev under pseudonymen Charles de Launay och att hennes salong besöktes av Théophile Gautier, Honoré de Balzac, Alfred de Musset och Victor Hugo. Om hon fortfarande läses i dag vet jag inte.
Den andra texten var Rör ej bilan! skriven av Honoré de Balzac. Som väl var hittade jag genast en blyertsanteckning som nämnde att boken också innehöll Balzacs text och en notering om att priset var 25 kronor, så det var ett riktigt fynd.
Balzacs text omfattar 212 sidor och jag bifogar ett smakprov på de 35 första*. Jag har länge trott att det var Wendela Hebbe (1808–1899) som gjort denna översättning under den tid hon arbetade hos Hjerta. Men en enkel sökning på nätet visar att det i stället var Carolina Wancke (1808–1879). Det var hennes debut som översättare.
Två mycket kompetenta kvinnor som arbetade inom förlagsbranschen på artonhundratalet.
Den lilla boken i duodesformat är 15 cm hög och inbunden med marmorerat papper på pärmsidorna. Ett rent nöje att hålla i handen när jag sitter i läsfåtöljen.
Lite mer om Balzac
Det är alltid intressant när en intellektuell gigant skriver om en annan. Det hände på 1970-talet när Jan Myrdal tog initiativet till utgivning av en rad böcker av Balzac med långa, informativa efterord skrivna av Myrdal själv. De böcker jag tänker på är Bönderna (Pan 1973), Antikkabinettet (Pan 1973), En skum historia/Deputeraden från Arcis (Pan 1973), Katarina av Medici (Pan 1974), Byprästen (Pan 1975), Om litteraturens teori och praktik (Pan 1979).
Men det finns alltid mängder av böcker av Balzac att hitta. Gå bara in på Bokbörsen och skriv Balzac som sökord.
* Om du önskar bättre läsbarhet kan du skicka ett mejl till Henrik Linde (h.linde@telia.com) så skickar han en bättre fil.
Ja, vi är nog ganska många i flera generationer som en gång fått Balzac som följeslagare och kommer att leva med hans böcker resten av livet. Det verkar ha gällt för Jan Myrdal och det gäller för mig. (Myrdal skriver någonstans i sina värdefulla presentationer av Balzac att dennes prosa verkar som ett intellektuellt ”skruvstäd”, som man inte kommer loss ur förrän man läst färdigt.)
Flertalet av mina Balzac-volymer har jag i Frankrike, men just nu ligger på mitt skrivbord – egentligen ett soffbord – följande fyra romaner av fransmannen: Chagrängskinnet (okänd översättare, Alb. Bonniers Boktryckeri 1929), Förlorade illusioner, del 1 och 2 (översättare Erik Staaff, Gernandts 1900, flera senare utgåvor och reviderade översättningar) och César Birotteau (översättare Karl Hedberg, Gernandts 1899). Jag drar mig till minnes att Balzac någonstans i Förlorade illusioner (Les illusions perdues) nämner den svenske kemisten Jacob Berzelius. Apropå denne, när Goethe fick veta att Berzelius befann sig på resa i Tyskland passade den naturvetenskapligt intresserade författaren på att bjuda hem honom till sin bostad i Weimar (troligen). Han ville visa den berömde svensken sin stensamling. Denne blev dock inte särskilt imponerad.
Även August Strindberg hade Balzac som följeslagare. Om detta skriver han i sin lilla fina roman Ensam [197 (Samlade skrifter av August Strindberg / 38. Sagor. Ensam) (runeberg.org)]:
”Mitt umgänge inskränker sig numera till det opersonliga genom böckerna. Balzac, vars femtio volymer varit min läsning under de sista tio åren, har för mig blivit en personlig vän, som jag aldrig tröttnat vid. Han har visserligen aldrig gjort något man kallar konstverk, nu i synnerhet då man förväxlat konst med litteratur. Allt hos honom är konstlöst; man ser aldrig kompositionen och jag har aldrig märkt hans stil. Han leker icke med ord, figurerar aldrig med onödiga bilder, vilka för övrigt tillhöra »poesien», men han har däremot en så säker formkänsla, att innehållet alltid får det klara uttryck som jämnt täckes av ordet. All grannlåt försmår han, och verkar direkt omedelbart som en berättare i ett sällskap, vilken ibland refererar en händelse, ibland införer personerna talande, ibland kommenterar och förklarar. Och allt är för honom historia, hans nutidshistoria; varje liten person visar sig i sin samtids belysning, och har därjämte sin uppkomsthistoria, och gör sin utveckling under den och den styrelseformen, vilket utvidgar synkretsen och sätter en fond bakom varje figur. När jag tänker på allt oförståndigt som skrivits om Balzac av hans samtida så häpnar jag. Denne troende, godtrogne, fördragsamme man kallades i min studietids läroböcker för en obarmhärtig fysiolog, materialist, och dylikt.”
Hej Henrik!
Jag får än en gång tacka dig för dom böcker jag köpte av dig via Bokbörsen. En av Jan Myrdals intressantaste böcker är den om Strindberg och Balzac 1981, rekommenderas som introduktion till de båda författarskapen.
På tal om Balzac så, när jag flyttade till Borås 1982 så upptäckte jag på Stadsbiblioteket att det skulle start en Föreläsningsförening. På initiativ av Jan Svenningsson medlem i FiB/K. Där blev jag flitig besökare och i dess regi var jag Studiecirkelledare för 2 om först svensk arbetarlitteratur och sedan en med boken VÅRA FÖRFATTARE 2 utgiven av Kulturfront med följande författare:
En uppföljning och en internationell utvidgning av en antologi utgiven 1974: Våra författare –sexton radikala berättare ur svensk folklig tradition. Varje författare presenteras med en novell, ett stycke ur en roman eller ett urval lyrik samt med utförliga litteraturhänvisningar.
Ingående författare: Simone de Beauvoir, Bertolt Brecht, Tove Ditlevsen, Theodore Dreiser, Federico García Lorca, Maksim Gorkij, Nordahl Grieg, Pentti Haanpää, Heinrich Heine, Halldór Kiljan Laxness, Jack London, Vladimir Majakovskij, Martin Andersen Nexö, Cesare Pavese, Aksel Sandemose, Anna Seghers, Upton Sinclair, Robert Tressell, Kurt Tucholsky, Mark Twain och Jules Vallès.
Många författare var ju kända av oss bokläsare men 2 fastnade jag för Vallés och Robert Tressell. Sistnämnde var nog okänd för dom flesta.
Den som äger Våra författare 2 läs novellen Pengatricket av Robert Tressel måleriarbetande filosof i trasor. Tror han bodde i den för engelsmän kända staden Hastings. Deltagare i cirkeln var bl a 5 från bibliotekshögskolan för att dom var besvikna på litteraturundervisningen.
Fibbarna Jan-Erik Johansson, Hedemora och Jan Linden var med.
Och nu till Balzac. Jag och Svenningsson hade planer på att starta en bokhandel i kombination med lägenheter. Vi var och tittade på några hus men projektet rann ut i sanden. Jan S föreslog att bokhandeln skulle heta BALZAC.
På tal om Balzac skrev Jan Myrdal en lång och viktig artikel i Ord och Bild nr 8 1974. Artikeln heter Till frågan om ”realismens triumf”. Kort kan man säga att Myrdal diskuterar frågan om den teori som Georg Lukåcs utarbetade om ”realismens triumf”. Lukåcs menade att Balzacs realism var progressiv trots att han politiskt var den aristokratiska kapitalismens förespråkare.
Myrdal bestrider att man kan vara progressiv mot sin vilja. Myrdal avslutar artikeln med orden att Balzac ”…är bourgeoisins mest konsekvente ideolog under tiden efter det att arbetarklassen först framträtt som självständig politisk kraft; men i detta är han dock blott representativ. Det gäller alltså hela ställningstagandet till de feodala och borgerliga klassernas konst och litteratur. Att acceptera förlamar; att förkasta förblindar. Frigörande blir däremot det medvetet kritiska övertagandet.”
Artikel finns i Skriftställning 5 och kan läsas på Projekt Runeberg