Ondgör man sig, som undertecknad gärna gör, över den minst sagt nervpåfrestande, i kanalerna ständigt förekommande ”komikern” Per Andersson och ännu mer över trams-tv, framkallas genast många instämmande, igenkännandets reaktioner.
Det är ju som om tramset tagit sig in vart man än tittar. Även statstelevisionen har hängt på. Hur förstå? Ge folk vad folk vill ha?
Eller, hjärntvätta dem så att de tror att det vi ger dem är det som de vill ha! Svårt låta bli att citera förre osthandlaren och skivbolagsdirektören från Skara: ”Folk är inte dumma, de är dummare.”
Min familj skaffade inte tv förrän 1961, apparaten placerades med en virkad duk ovanpå på hedersplats i ena hörnet av Rummet. ”Vardagsrum” sa vi inte, utan Rummet och det skulle man sparsamt bruka, ”finrummet”.
Min modernt lagda och nyfikna syster inhandlade sin apparat redan några år innan. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde för TV:ns skull, och minns från en flimrande ruta Humle och Dumle i Kapten Bäckdahls skafferi. Hopalong Cassidy i vidbrättad hatt på vit häst som stegrade sig.
Men här kanske jag minns fel, det var på matiné på Saga, Grand eller någon annan av de imponerande många biograferna i småstaden Sandviken som jag såg västernhjälten. Sedan red vi hem på låtsashästar, medan vi fyrade av våra låtsaspuffror mot förföljande indianer. Hann undan i sista stund, med skalpen i behåll!
Olle Björklund, med den välansade tangorabatten, minns jag väl. Hans korrekthet, inget flamsande där, inte. En rutans gentleman. Stort var det när han anlitades av Sandvikens Sparbank på Hyttgatan mitt i stan för att under en dag sitta i kassan.
Jag fick en tvåkrona av mamma så att jag kunde bevittna när Olle stämplade i min bankbok som ett bevis på att jag satt in pengar. Först köa en timme eller så, många ville se kändisen i levande livet och på nära håll. Både vuxna och barn.
Jag drabbades av tunghäfta väl framme vid kassan, räckte med darrig hand fram bankboken och slanten. Björklund tog nådigt emot och stämplade snabbt i boken. Ingen kommentar, endast en avmätt nick.
Sedan fick han visst sparken av statstelevisionen, för man fick inte extraknäcka som han med stor framgång gjorde runt om i landet. Mamma och hennes väninnor i syjuntan tyckte Björklund var ”tjusig”, men försvann ur rutan gjorde han. Till kvinnornas samfällda besvikelse.
Oförglömlig den tid när det skulle betalas TV-licens och mystiska män med uppfälld rockkrage och för ändamålet utvecklad utrustning, långa spröt som de viftade i luften med, rörde sig, likt otäcka Stasi-agenter, utanför husen för att leta licenssmitare.
En gång ringdes det på hemma hos oss i studentfamiljslägenheten på Väktargatan i Upsala. Min dåvarande hustru öppnade, intet ont anande. Kontrollanten frågade med myndig stämma efter licensbetalningen.
”Det vet jag inget om, det där sköter min man.” Han lät nöja sig med det, dröp av med oförrättat ärende.
Numera har man inget val. TV-licensen har ersatts av skattsedeln. Alla måste vara med och betala, även för tramset, oavsett om man tittar eller inte. Jag ser TV, företrädesvis serier (just nu för tredje gången Barnmorskan i East End), i datorn eller mobilen.
Om jag vill ägna mig åt självskadebeteende, skär jag mig inte på kroppen eller dunkar skallen i väggen. Jag slår på TV4:s morgonprogram med Steffo och kompani. Sedan ringer jag min psykoterapeut, om jag nu hade någon.
Nå, dumburken var nog inte så dum ändå!
Lasse E!
Som alltid stort uppskattade berättelser där jag i denna också finner många igenkännande bilder från samma tidsperiod.
Intressanta historieberättelser som bör falla även den yngre generationen i smaken ty det är utifrån våra föräldrar vi formas till den individ samhällsbyggare vi blir och sedan förmedlar
med exempel till barnen idag. Så därför ta lärdom i allmänna ordalag, lär och lyssna till dom äldre, vill jag mena är bra byggstenar för det goda framtida samhällets tillväxt. Och där finns inte sällan ett bra moraliskt riktmärke utan hårda pekpinnar i vårt förhållningssätt som grundar sig på ett positivt anslag till varandra.
Vad avser minnen från Televisionens begynnelse, utifrån rötter som liten påg i Skåneland var vi något före övriga Sverige när det gäller detta TV-tittande, eftersom Danmark började sina sändningar redan 1954. Med antenn monterad utanför ”stora rummets” fönster kunde vi se sändningarna i vår svart/vita 17-tummare trots att bilden ibland stördes varje gång en moped kom förbi alltför nära antennen. Även testbilden tyckes vara speciellt med sina detaljer för att ställa in bästa skärpan och då innan 6-dagars cykelloppet i Köpenhamn inleddes runt en velodrom. Imponerande, oj vad vi tittade och fascinerades av att bilder ”flög runt” från denna velodrom med 2 mils avstånd till vår sida om Öresund.
Beträffande dagens TV-program väcker serien, som du skriver, Barnmorskan i East End stort intresse att följa och så även vill jag framhålla ett antal av Danmarks TV-serier som Badhotellet och Bryggaren. Vad gäller underhållande humor är saknaden oerhört stor efter glädjespridarna Hasse A och Tage D.
Unika underhållare i salig åminnelse som framkallar mängder av skratt och inte minst tankar om hur vi skall förhålla oss till varandra i stor och smått.
Jag tror att den typ av underhållning betyder så mycket mer till gemensam fördel i samhället än vi kan föreställa oss. Numera en bristvara vill jag mena i dagens utbud av en alltför glättad underhållningsvärld.
Lasse Ekstrand!
Humle och Dumle var väl samtida med ”Bröderna Cartwrigth” i cowboy-genren? Hoppalong Cassidy fick nog låta sig hållas på biograferna, precis som du säger.
Hej Lasse E!
Din text väcker många minnen. En av mina första minnen från TV var ” Ivanhoe” med Roger Moore i huvudrollen.
Den stora saken för att skaffa TV var 1958 och Fotbolls-VM i Sverige. Jag var på Barnkoloni, Henån i Bohuslän och när vi åkte hem så stannade vi vid ett Kafé där man utomhus kunde se Fotbolls-VM.
Olle Björklund såg jag när vi var på marknad i närheten av Kobergs Slott söder om Trollhättan och tittade på Trollhättetjejen Laila Westersund ”yrvädret” som var klasskamrat med min storasyrra.
Minns att vi blev hembjudna till grannar som hade nyinköpt TV. Det var mycket högtidligt man skulle sitta ett antal meter bort för att inte få ont i ögonen. På onsdagar var det testbild och inga sändningar.
Vi hade en affär Löfkvist Radio/TV i centrum och han bodde granne med min kusin och vi kunde titta på TV i L:s garage. Han var väldigt originell först hade han högt gräs runt hela huset där vi lekte Cowboys och Indianer. Men helt plötsligt så upptäckte vi
att han hade asfalterat hela tomten och placerat ut plastblommor här och där!
Apropå Per Andersson så byter jag kanal när han dyker upp. Han följer en tråkig tradition i Göteborg där dom flesta skall vara roliga och goa gubbar. Man borde läsa Göteborgaren Roy Anderssons bok ”Vår tids rädsla för allvar” istället för en massa trams.
Jag är ingen vän av svart-vitt tänkande eller praktik det finns en massa bra TV-program. Konsten nu för tiden att hitta guldklimparna.
På SVT-Play hittar man lätt kvalitets-TV.
Den som är intresserad av Klassisk teater så gå in på NRK.no där har man lagt upp från 1962 från Fjernsynsteatret.
Har skickat @ till SVT att man på Öppen Arkiv skall lägga ut TV-teater från 1960-talet med våra främsta skådespelare som fanns i ensamblen.
Här en tröst för Teaters vänner:
https://www.svtplay.se/dramat-i-soffan
I fem program berättas det svenska tv-dramats historia. I december 1954 visades för första gången teater i svensk television. Tekniken var klumpig, men pionjärandan glödande och även smala pjäser samlade en miljonpublik. Medverkande: Thommy Berggren, regissör och skådespelare Bengt Lagerkvist, tv-regissör Sven Wollter, skådespelare Birgitta Valberg, skådespelare Lars Löfgren, medarbetare tv-teatern 1962-1983 Ingvar Kjellson, skådespelare Leif Furhammar, tv-krönikör Ingrid Dahlberg, tv-dramachef 1983-1996 Carin Mannheimer, tv-dramatiker Kerstin Hallert, tv-krönikör och journalist.
Producent: Marie Nyreröd
Ulf C!
Du har säkert rätt. Mitt minne sviktar. Förr brukade jag roa mig med att se Bröderna Cartwright dubbade i tysk tv. Det var en upplevelse, det, på min ära.