I Utbildningsradions serie En bok – en författare talar språkprofessorn Inger Enkvist lugnt och sakligt om det svenska skolhaveriet, vilket hon ingående skildrat i sin nya bok God utbildning och dålig.
Jag återger inte vad hon säger, utan nöjer mig med en kort reflektion här nedan. Men se först intervjun och läs sedan min reflektion (klicka på bilden eller länken).
Alltså, denna kloka kvinna kan nu säga det som vanliga ”skolarbetare” (goda lärare och andra) sagt – eller velat säga – sedan mitten av 70-talet. Från och med Lgr 80 har det gått stadigt utför. Hur många som förnedrats, hånats och tystats för dessa självklara uppfattningar om hur skolor bör fungera, är omöjligt att överblicka. Men förlusterna på detta område är gigantiska för vårt land och hela vårt folk. En kulturnation har tappat en del av sin själ.
De skyldiga till detta svek vill Inger Enkvist inte peka ut. Istället säger hon att man säkert inte menade något illa när man ville att eleverna skulle få det lite lättare och roligare i skolan med mindre krav. Men faktum är att det flumpedagogiska etablissemanget sitter kvar på många nyckelposter och är kanske till och med på väg tillbaka, eftersom Jan Björklunds skolpolitik varit så till den milda grad ensidigt inriktad på ”återinförande” av ordning och disciplin, vilket är en plågsamt förenklad bild av problemen.
Vad goda skolor kräver enligt all beprövad erfarenhet (och Inger Enkvist) är följande:
1) långsiktighet
2) elever som vill studera
3) föräldrar som backar upp
4) goda lärare och
5) en infrastruktur som stöder dessa fyra kvalitéer.
Så enkelt är det. I Sverige (och i många andra europeiska länder) har vi alltså tappat denna grundläggande skolsyn. Här har allt varit ifrågasatt. Elevebegreppet, lärarbegreppet och till och med skolan som en ”skola” ville skolöverheten under många år tvätta bort ur skoltänkandet.
Till denna utveckling finns skyldiga människor. Allt har skötts i demokratisk ordning, kanske till och med med goda avsikter, men man har varit totalt fartblind, mer besjälad än påläst och eftertänksam, aningslös för vad den kunskapsrelativistiska skolan skulle leda till på sikt för samhället.
Till detta är alla politiska partier som verkat i riksdagen (samt av dem tillsatta skolbyråkrater) mellan 1975 och 1992 (andra friskolereformen) skyldiga. Det är därför det är så svårt att idag komma till rätta med problemen. Först punkterade man tron på att skolan måste vara en skola (som Inger Enkvist beskriver den). Sedan, när ingen längre vågade hävda det självklara, genomförde man fritt skolval, skolpeng och friskolereform. Bingo! Privilegieskolan åter.
Men vi var inte alla tysta och följsamma. Några höll emot av bästa förmåga, men vi var för svaga och till slut gav vi upp. Jag har skrivit om hur det gick till i mitt fall. Men det finns många, många fler som lidit sig igenom denna skolfientliga förfallsperiod. Jag har mycket svårt att inte anklaga de där skolpolitikerna och skolbyråkraterna för den uppenbara vanskötsel av skolan de ägnade sig åt, fast det börjar bli länge sedan nu.
Börja med att läsa Inger Enkvists bok.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Inger Enkvist, pedagogik
Nu har jag beställt den. I intervjun säger hon inte något om skolan som en marknadsplats. Gör hon inte det i boken heller?
Visst tycker jag att skolan ska vara ”rolig” och jag har mött många elever, som trivts och även varit ambitiösa. Det jag märker nu, när jag är utanför skolan och vad gäller egna barn är att de inte längre vill. Nyfikenheten har fallit bort. Det gör att jag som förälder har svårt att stödja dem fastän jag har kunskaper och nyfikenhet att själv lära.
Det vet jag inte. Har inte läst boken.
Tyckte intervjun var väldigt bra men saknade lite mer ideologi i tankarna och framförandet. Tror nämligen att det ligger en hel del medvetet handlande bakom alla förändringar som skett.
Enligt min fru som är lärare kan hon göra i stort sett som hon vill på lektionerna – med ett undantag: Om en elev klagar ger rektorn denna elev automatiskt rätt för att rektorn är livrädd för att eleven ska ta sin skolpeng och gå till en annan skola.
Det andra min fru anser fördärvar skolan är att man måste ägna mer tid åt att rapportera vad man gör än åt lektioner. Överhetens misstro är kompakt. Om detta misstroende har Lärarnas Riksförbund tillsammans med Läkarförbundet och Polisförbundet skrivit en artikel.
Och det tredje är den individuella lönesättningen som gör att alla lärare gör allt för att slicka rektorn i baken, inklusive håller med om sånt som man fattar är fel.
Så jag anser nog snacket om flumpedagogik på 70-talet överdrivet. På den tiden kunde faktiskt lärarna strunta i ogrundade modeföreteelser utan att drabbas av repressalier, och gjorde det antagligen också.
Enligt radions nyheter kl 16:00 föreslår Jan Björklund att han vill förstatliga skolan under nästa mandatperiod. Är det bra eller dåligt?
Det vore utmärkt. Ännu bättre vore det om han även förstatligade även alla friskolor. Han kunde börja med grundskolorna.
Utmärkt intervju med klok kvinna Inger E. Om du lyssnar en gång till Knut, tar hon tre ggr upp det problematiska med att vissa elever stör ordningen och förstör för andra. Björklund tar också upp ordningsfrågor, men det han drivit hårdast är fokusering på kunskapskrav och avskaffandet av kommunaliseringen. Det pågår en hetskampanj mot JB från alla sorters flumpedagoger. Sveriges elever är inte betjänta av denna kampanj.
Christer!
Jag håller med dig. Björklund är rent förföljd i media. Mycket av det han sagt har varit bra. Det var han som vände den starka pedagogiska flumtrenden från 70- och 80-talen. Men, det är det han inte talar om som är hans svaghet: det fria skolvalet och friskolorna. Mycket lite talar för att skolkrisen kommer att hävas av Björklund och hans gubbar och gummor.
Det tråkiga är att S inte heller vill avskaffa friskolor och fria skolval. Ju bättre och likvärdigare skolor vi har, desto mindre betydelse får det fria skolvalet. Målet är att närmaste skola ska duga.