Sven Andersson, boende i Venezuelas grannland Colombia, kommer här med lite uppföljning om situationen i Venezuela. En första artikel publicerades 13 augusti.
Vet inte om ni nåtts av Venezuelas propaganda direkt eller via sina språkrör runt om i världen. Det handlar mycket om fascister, imperrrrriet (uttalas så på revolutionär spanska) och sanktioner. De enda som slipper etiketten fascist just nu är väl Kubas och Nicaraguas ledare. Nicaragua förresten, Daniel Ortegas bror Humberto Ortega dog häromdagen. Humberto var skaparen av sandinistarmén och f d försvarsminister. Men Humberto klarade sig undan med att bli kallad förrädare av sin bror vilket kanske är en sorts komplimang i sammanhanget. Han var förrädare för att han kritiserat sin brors diktatoriska tendenser och för att ha kritiserat Daniels syn på Nicaragua som sitt eget kungadöme. Tronföljden är i vart fall säkrad, Daniels fru är vicepresident och hans son skall bli hans efterträdare på tronen
I Venezuela smider fortfarande imperrrialisterna, fascisterna och terroristerna sina kupplaner mot Venezuela med sanktioner och annat elände. Men samtidigt rapporterar Venezuela stolt om samarbetet mellan det venezolanska Pdvsa och bl a Chevron, Shell och BP, förklara hur det hänger ihop den som kan!
Tillväxten ökar för oljeindustrin och globala energijättar som Chevron, Repsol och BP är på gång med nysatsningar på initiativ av Nicolás Maduro. Men det är oklart om dessa samarbeten kommer att fortsätta om Maduro fortsätter att vägra granskning av valresultatet och nya sanktioner införs. Den som lever får se, kanske får vi svar efter USA-valet.
Nästan en miljon producerade fat om dagen är snart inom räckhåll, i augusti t ex exporterade Venezuela i genomsnitt 885.000 fat dagligen i samarbetet mellan Petróleos de Venezuela (Pdvsa), Chevron och Repsol. Detta var 50 procent mer än föregående månad och 62 procent mer än samma månad 2023, enligt data från USA:s energidepartement.
Även till Spanien ökar exporten och venezuelansk olja utgör 4 procent av Spaniens råoljeimport, som har fyrdubblats under de senaste två åren, till 1,7 miljoner ton under de första sju månaderna i år.
När det gäller det brittiska företaget British Petroleum (BP), har det nyligen avslutats studier om gasreserven i Cocuina-fältet och ett avtal har slutits, som kommer att tillåta BP och NGC (Trinidad och Tobagos nationella gasbolag) att ”utöva verksamhet för prospektering och utvinning” av naturgasfyndigheter under de kommande 20 åren.
Venezuela har också projekt för gasutvinning med det nederländska företaget Shell i andra fält i området, såsom Loran-Manatee. Men imperrrriet tillåter ingen rast eller ro för Maduro.
Han är nu tvungen att tigga och be de 250.000 lärare som lämnat yrket för att de skall komma tillbaka trots svältlöner. Även de som fortfarande är kvar i yrket i teorin är närvaron låg eftersom en lärarlön på i genomsnitt 20 Usd (en del påstår 10 USD) bara täcker till 1/5 av existensminimum. Man måste därför försörja sig på extraarbete och har bara råd att närvara i skolan ett par dagar i veckan. Ungefär 3 miljoner skolbarn har hoppat av skolan.
Samtidigt har tydligen imperrrriet ändrat taktik när det gäller elverken, man har tydligen övergått från hackerattacker och elektromagnetiska attacker till att rekrytera sabotörer som nu Maduro skall jaga rätt på (kanske den rimligaste förklaringen hitills?).
Men Maduro har lurat imperrrriet när det gäller mat, nu påstår han att Venezuela är 97 procent självförsörjande. Ett under måste ha skett eftersom olika FN-organ fortsätter att rapportera om utbredd undernäring. Men Maduro har kanske en speciell Madurodiet i åtanke?
Annars är det mesta som vanligt, imperrrriet (d v s USA, Spanien och Tjeckoslovakien) har skickat agenter för att mörda Maduro, men är nu som tur är gripna. Det är okänt om de presenterats bevis eller att de fått reda på vad exakt de är anklagade för eller om de har tillgång till advokater. Spanien försöker förgäves ta reda på vad som hänt. Men i samband med det hittades 400 vapen och det verkar ju inte mycket om man skall störta regeringen, men med tanke på att militären precis som lärarna mest är ute på extrajobb, så hade kanske de fascistiska, imperialistiska agenterna inte mött något större motstånd. Det är illa ställt med våra revolutionärer!
Tja, efter att ha tragglat mig igenom propagandan om propagandan så verkar utvecklingen rätt positiv. Att imperialisterna lyckats skada Venezuela tvivlar jag inte ett ögonblick på. Undrar hur det går i grannlandet Colombia? har man fått bukt de paramilitära knarkligorna.
Medelklassen verkar hur som helst bli väldigt missnöjda så fort det blir vänsteregeringar i Latinamerika.
Jo, jag har läst en hel del propaganda om Venezuela. Mest ”imperialistisk” sådan, men även från andra hållet.
”Men det är oklart om dessa samarbeten kommer att fortsätta om Maduro fortsätter att vägra granskning av valresultatet och nya sanktioner införs.” skriver Sven A. Vem skall granska tycker du Sven A?
Nyligen läste jag två artiklar om Venezuela av Vijay Prashad. Han som år 2020 skrev den intressanta boken Washington Bullets, vilken av Bokus presenterades så här:
”Washington Bullets är skriven i den bästa traditionen av marxistisk journalistik och historieskrivning. Det är en bok med flytande och läsvärda berättelser, fulla av detaljer om USA-imperialismen, men som aldrig låter detaljerna skymma den större politiska poängen. Det är en bok som lätt kunde ha varit en sång om förtvivlan – en klagosång över förlorade fall; Det är trots allt ett upprop av slaktare och mördare; av sammansvärjningar mot folkrörelser och regeringar; av morden på socialister, marxister och kommunister över hela tredje världen i det land där friheten är en staty.”
I år skrev han boken On Cuba tillsammans med Noam Chomsky. Den presenterades så här av Bokus:
”Ett intimt samtal mellan inflytelserika och offentliga intellektuella, som undersöker det omstridda samspelet mellan den kubanska revolutionen och det amerikanska imperiet. Kuba är ett djärvt revolutionärt experiment på imperiets bakgård, och har intagit en omstridd roll i den internationella ordningen i årtionden. Även om dess läkare (och kämpar) och det överdimensionerade inflytandet från dess exempel har korsat hela världen, från Venezuela till Angola, är dess politiska och ekonomiska framtid fortfarande osäker, när Castro-eran går mot sitt slut och USA:s embargo fortsätter med oförminskad styrka. Genom ett intimt samtal mellan …. Noam Chomsky och Vijay Prashad spårar i boken ’On Cuba’, Kubas historia från 1950-talets revolutions tidiga dagar till nutid, undersöker USA:s interventioner och extraherar lärdomar om USA:s makt och inflytande på västra halvklotet…. Varken ett chauvinistiskt fördömande eller ett okritiskt firande, Chomskys heterodoxa inställning till världspolitiken är fullt synlig, när han och Prashad brottas med Kubas unika plats på den internationella scenen.”
Eftersom Cuba, Nicaragua, Venezuela med flera hela tiden måste värja sig, ja hårt kämpa mot, inte bara USA-imperialismen och vasallstater som Sverige, utan även mot de som menar sig vara någon form av progressiv vänster, hänvisar jag till en av Vijays artiklar. I den kan man läsa:
“Jag har varit i Caracas i Venezuela de senaste två veckorna, både före och efter presidentvalet den 28 juli. Inför valet stod två saker klara för mig. För det första har chavisterna (anhängare till Hugo Chávez och det bolivarianska projektet, som nu leds av president Nicolás Maduro) den enorma fördelen av en organiserad massbas. För det andra, med vetskapen om att oddsen inte var till deras fördel, signalerade oppositionen, ledd av extremhögerns María Corina Machado och den amerikanska regeringen, sitt nederlag redan innan valet ägde rum, genom att hävda att det skulle vara fusk. Sedan folkomröstningen 2004, då oppositionen försökte avsätta Chávez, har det blivit en högerkliché att valsystemet i Venezuela inte längre är rättvist.
Strax efter midnatt på valnatten den 28 juli (Chávez sjuttioårsdag) meddelade det nationella valrådet (CNE) att det fanns en oåterkallelig trend när 80 procent av rösterna var räknade: Maduro hade blivit omvald. Dessa resultat validerades sedan några dagar senare av CNE med 96,87 procent av rösterna räknade, vilket visade att Maduro (51,95 procent) besegrade den högerextrema kandidaten Edmundo González (43,18 procent) med 1 082 740 röster (de andra oppositionskandidaterna fick bara 600 936 röster tillsammans, vilket innebär att även om de röster som andra oppositionskandidater fått hade gått till González, skulle han ändå inte ha vunnit). Med 59,97 procents valdeltagande fick Maduro med andra ord drygt hälften av rösterna…”
För mig är det inte svårt att välja varifrån jag tar information, vems kunskaper jag skall förlita mig på. Om Sven A vill ha stöd för sin uppfattning från ”vänster” kan han vända sig till ett kommunistiskt parti i Venezuela, Partido Comunista de Venezuela (PCV). På steigan.no finns det en artikel om vad de tycker. Å andra sidan finns där också en artikel som jag översatt, och som är mer benägen att hålla med Vijay P.
“Vem skall granska [valresultatet?]”, frågar Bertil C. Svar: Vem som helst, som så önskar. Har Venezuelas ledning tillåtit alla intresserade att granska valresultatet?
Nu till frågan om vem som troligen vann. Låt antaga, att Bertil C:s analys av världens tillstånd och historiens gång i stort sett är riktig! Låt oss antaga, att ”Cuba, Nicaragua, Venezuela med flera hela tiden måste värja sig, ja hårt kämpa mot, inte bara USA-imperialismen och vasallstater som Sverige, utan även mot de som menar sig vara någon form av progressiv vänster”.
Under de förutsättningarna förefaller det mig sannolikt, att det har lyckats HEGEMONEN och IMPERIALISMEN, och deras venezuelanska hejdukar, att bedraga majoriteten av de röstande i Venezuela, så att väljarna, på grund av propaganda, lögner, inhemska levnadsproblem, och mänskligt oförstånd, i fysisk mening, med sina händer, har lagt flest röster på reaktionens kandidat. Detta vore, om vi godtager BC:s världsanalys, ett nederlag för världens folk på deras långa och svåra väg mot den socialism, som BC menar måste komma.
HEGEMONEN och IMPERIALISMEN och alla de grupperingar, som står i vägen för BC:s socialism, har lurat mången valmanskår att rösta emot sina egna och världens folks intressen. Bland annat sker detta vid varje val i Sverige, om vi antager att BC har rätt. Så varför inte även i detta val i Venezuela? Att Nicolás Maduro Moros stode på rätt sida i kampen mot HEGEMONEN och IMPERIALISMEN är inget argument mot den uppenbara möjligheten, att en majoritet av de röstande handlat på ett sätt, som BC anser oklokt?
”Vem skall granska tycker du Sven A” frågar Bertil C. Jag kan tänka mig att det finns ett intresse från t ex oberoende valobservatörer, opposition och de 99,99 procent chavister som inte sett bevis på att Maduro vann valet. De enda som haft tillgång till röstprotokollen (actas) är CNE (valmyndigheten) där meningarna tydligen var delade eftersom en av de få oberoende medlemmarna i CNE protesterade mot det redovisade valresultatet för att sen fly från Venezuela. Dessutom har Högsta Domstolen granskat röstprotokollen. Problemet är att i strid med gällande konstitution så är Högsta Domstolen kontrollerad av veteraner från PSUV, Maduros parti. Så HD har ingen legitimitet i Venezuela utan är klart partiska vilket nyligen också FN konstaterade.
Så jag tror precis som Brasilien och Colombias presidenter att en öppen granskning hade varit bäst för Venezuela och regionen. Varför inte göra som i valet 2013 då Maduro första gången valdes och röstprotokollen publicerades öppet på internet? Hur gör man i andra länder när ett valresultat ifrågasätts? Om jag förstår det rätt så använder olika länder olika åtgärder beroende på varje lands lagstiftning så som rättsliga prövningar, omräkningar, undersökningar av oberoende valkommissioner eller omval.
Bertil C skriver även följande ”för mig är det inte svårt att välja varifrån jag tar information, vems kunskaper jag skall förlita mig på”. Jag tycker inte man skall behöva välja så mycket faktiskt vem man skall förlita sig på, en offentlig publicering av valresultaten hade räckt! Venezuelas valsystem är ju perfekt i den bemärkelsen, du har de digitala rösterna som du kan jämföra med varje vallokals fysiska röstprotokoll som är undertecknade av de olika kandidaternas representanter med personnummer. Dessutom har röstprotokollet en QR-kod som länkar direkt till den digitala databasen. Offentliggörs de c:a 30.000 röstprotokollen kan alla de som undertecknat gå in och kontrollera sin vallokal för att se om röstprotokollet stämmer.
Enligt min mening så slår antalet röster samtliga lärda artiklar om USA-imperialismens historia i Latinamerika och för mig finns det bara ett skäl att inte offentliggöra resultaten, Maduro förlorade.
Själv misstänker jag att USA för närvarande inte vill intervenera i Venezuela. Jag tror att t ex Chevrons investeringar samt BP, Shell o s v tyder på det. De vill för närvarande inte ha ännu ett oljeland under hårda sanktioner med följd av att oljepriserna och inflationen stiger i världen. De har troligen fullt upp dessutom med Israel och Ukraina. Vad som händer efter valet i USA är det däremot svårt att veta.
Hade rösterna redovisats öppet så hade det venezolanska folket fått lugn, grannländerna fått lugn och alla mina 120.000 venezolanska grannar som kämpar för sitt livsuppehälle men som inte fick rösta i valet hade fått lugn (av 7,7 miljoner flyktingar från Venezuela fick c:a 70.000 rösta). Tack för tipset om att följa Partido Comunista de Venezuela (PCV) förresten men jag har redan följt deras hemsida nu i ett antal år och tidigare publicerat länkar på denna blogg. Nu finns det ju två PCV förresten, ett som Maduro förbjöd ställa upp i valet och ett mer fiktivt PCV som Maduro själv uppfann som givetvis stödde Maduro i valet.
Pierre S frågade hur det står till med knarkligorna i Colombia. Där måste jag tyvärr meddela att läget är oförändrat. När det gäller brottsligheten rent allmänt så hade vi en positiv trend runt 2016 i Santa Marta där jag bor. Antalet mord per 100.000 invånare sjönk till 16 (Sverige ligger på 1,1) men ökade igen samtidigt med flyktingkrisen från Venezuela då c:a 120.000 venezolaner anlände. Nu är vi uppe i c:a 36 mord per 100.000 invånare. Samtidigt har antalet mord per 100.000 invånare i Caracas Venezuela sjunkit från över 100 till 76 mord per 100.000 inv. Kan bara tolka det som att en del av Caracas yrkesmördare sökte sig till Santa Marta för bättre affärer. Skall man rånmörda någon i Venezuela som har en minimilön på 40 kronor per månad så blir man inte rik.
Så även om Colombias president inte vill blanda sig i Venezuelas inre angelägenheter så är utvecklingen i Venezuela något som angår oss alla. Pierre S menar också mycket riktigt att medelklassen har svårt att acceptera en vänsterregering i Latinamerika. Men ett av skälen har varit just Venezuela som blivit huvudargumentet mot att rösta vänster. Minsta misstanke att en presidentkandidat vill gå Venezuelas väg innebär att alla chanser till seger förloras. Jag har själv röstat i två val i Colombia och varit aktiv i valarbetet och vet en del hur folk tänker.
Bertil C!
Tack för tipset om ”On Cuba” av Prashad/Chomsky och förord av Kubas president. Skulle vara intressant att veta vilka delar som Chomsky bidragit med. Inte mycket tror jag, tyvärr har han nog inte långt kvar. Bläddrade snabbt igenom boken men hittade väldigt lite nytt tyvärr. Det är samma historia som vanligt som upprepas och det mesta kände jag igen från alla mina förberedelser inför Kubaresor när jag arbetat där som guide.
Jag försvarar till 100 procent Kubas rätt till nationellt oberoende och att blockaden måste upphöra. Mycket till socialism har jag dock inte hittat på Kuba. Kuba står fortfarande och stampar och funderar på vilken väg de skall gå. Hittills har det gått vägen, det har alltid kommit någon till deras hjälp. Som en kuban sa till mig under min senaste Kubaresa: ”först sög vi på Sovjets tuttar och sen på Venezuelas, när skall vi bli självständiga på riktigt”.
Kuba hade enorma diplomatiska problem under den tiden då Fidel gick klädd i grön uniform. Man deltog i invasioner av grannländerna och tränade och skickade gerillagrupper till i stort sett varje land i Latinamerika. Självklart var grannländerna måttligt roade av detta.
Sedan markerade Fidel genom att klä sig i kostym och förbättrade relationerna med regionen. I Colombias fall gjorde han en storartad insats genom att först moraliskt ifrågasätta Farc-gerillans kidnappningar som han ansåg bedrevs som en affärsverksamhet och sedan att vara värd för fredsförhandlingarna mellan Farc och regeringen.
När det gäller Kubas solidariska läkarhjälp så är det väl inte enbart solidaritet. Istället är det en av Kubas få exportprodukter förutom turism. Jag bodde hos en läkare sist på Kuba och han förklarade att läkaren får dels en (låg) lön på plats i de landet de arbetar i, dels får familjen på Kuba ett bidrag och dels sätts pengar in på ett sparkonto som läkaren får efter avslutad tjänst. Ovanpå det tar kubanska regeringen betalt från landet ifråga. Finns det någon hjälte i historien så är det läkarna själv som ofta arbetar på platser dit inga andra läkare vill sätta sin fot och ofta riskerar sitt liv. Men det är en chans att spara en slant som man sedan kan investera i en business. Ungefär på samma sätt fungerade det för de som stred i Angola, antingen dog de i strid eller så åkte de hem med en sparad slant. Har träffat en hel del taxichaufförer som köpt sin taxi för de pengarna.
Men Kuba skulle kunna ha gjort mycket trots blockaden. Det är tragiskt att se all jord som är överväxt av det afrikanska ogräset Marabou, jord där det tidigare producerades sockerrör. Hoppas de hittar sin egen väg till ökad självförsörjning och inte bara väntar på att nästa vänligt inställda land skall skänka allmosor.
Har även en del synpunkter på arvsmonarkin Nicaragua, ett land jag arbetat i under kanske totalt ett halvår dels som konsult och dels som guide. Som konsult utvärderade jag deras skolsystem och diverse biståndsprojekt. I stort sett finns bara Daniel Ortega kvar av de gamla sandinistledarna, övriga är antingen döda eller lever i exil. Daniel träffade jag som hastigast i mitten på 80-talet, inte den vassaste kniven i lådan tyckte jag då, men mer om det en annan gång.