Vad vi fick veta var att militären ingrep den 3 juli, avsatte regeringen, inrättade en provisorisk regering, arresterade presidenten Morsi (vald och installerad för ett år sedan) och flera andra i ledningen för det Muslimska brödraskapet (MB). Skälet för ingripandet uppgavs vara uppvigling till mord och landsförräderi.
I demokratins ABC anses en president vald i rimligt allmänna val alltid bättre än en militärdiktatur! Men, är det så enkelt? Inte alltid faktiskt. Särskilt inte i Egypten, vars politiska historia efter andra världskriget innehållit flera ”progressiva” militärregeringar som lett landet bort från ett arkaiskt föråldrat system med kungar och vidskepligheter samt – inte minst viktigt – till självständighet från den brittiska kolonialmakten. Nasser var en officer som kom till makten med stöd av militären t ex.
Alltså, eftersom vi sedan andra världskriget bedömt militärregimer (ofta i kostym) i Egypten ganska välvilligt, måste vi nog tänka till lite extra i det här fallet. Finns det någon substans i militärernas beskyllningar mot MB för uppvigling och landsförräderi t ex? Vi ska strax se på detta?
Men först! Nu har polis och militär tvingats försöka återställa ordning och rimlig säkerhet på oroliga platser i landet. Total laglöshet råder uppenbarligen på många håll. Även nu är det omöjligt att orientera sig om vad som egentligen händer. MB uppger att flera tusen dödats av militären, men säger ingenting om vad militanta islamister haft för sig under dessa dagar. Dödssiffrorna är säkert uppblåsta i propagandasyfte.
Som motvikt bör man ta del av vad Egyptens officiella nyhetsförmedling säger via al Ahram. Säkert är att koptiska kyrkor bränts och att polisstationer plundrats på vapen och utrustning för en fortsatt väpnad kamp. Läget är komplicerat, men myndigheterna har faktiskt inget val annat än att försöka upprätthålla lag och ordning.
Är då MB en politisk rörelse som kan föra Egypten framåt i en utveckling som omfattar hela folket (ca 10% – omkr. 8 miljoner – är kristna). Nej, svarar jag! Några argument för detta nej nedan:
Egyptens kanske största nationella problem är vattnet. Befolkningen ökar så mycket att man inom en generation inte kommer att kunna försörja sig själv med Nilens vatten. Något annat vatten finns inte.
Nilenfrågan blev akut för ett år sedan när Etiopien beslutade bygga ”Renässansdammen” vid Blå Nilen för att lösa sin egen energiförsörjning. Det skulle reducera Egyptens del av Nilens vatten högst väsentligt. Frågan hamnade då i knät på Morsi och hans regering – som just tillträtt.
Krismöte inkallades, som utan att deltagande visste om det gick ut i direktsänd TV. ”Vi mutar dem, ni vet ju hur afrikanerna är”. ”Vi skickar våra agenter och hetsar upp muslimerna i grannländerna Eritrea och Somalia mot dem”. En obeskrivlig halvtimme av smaklösheter och förslag till kriminella och nationellt hotfulla konspirationer kunde nu bevittnas av landets TV-tittare. Stor skandal, som med rätta kunde ses som ett nationellt hot mot Egypten.
Under sitt regeringsår lät MB beväpnade islamister härja fritt i stora områden i Sinai och längs libyska gränsen. Sexton unga soldater försvann mitt under ramadan, ingen har ännu hittat dem. På gatorna i städerna rådde laglöshet, huliganer och beväpnade islamister härjade och på sina håll verkade allt vara i upplösning. Folk var mycket rädda.
Egypten styrs i realiteten av två konstitutioner, den egyptiska och den ”federationskonstitution” som antogs efter folkomröstning 1971 i de tre ingående länderna; Libyen, Syrien och Egypten. Morsi och hans regering beslutade att sticka kniven i sin unionsbroder Syrien genom att stödja de islamistiska rebellerna mot den lagliga regeringen i Damaskus*. Det var förstås ett grundskott mot den bräckliga, men ändå viktiga arabisk sammanhållning som trots allt existerar. Det faktum att USA/Nato och EU slagit sönder den tredje unionsbrodern Libyen förvärrar bara saken. Unionsfördraget har aldrig upphävts. Här passerades en gräns, som av de allra flesta ses som ett nationellt säkerhetshot.
Den ännu vitale nittioårige journalisten Mohamed Hassanain Heikal (Al-Ahrams f.d. chefredaktör, Nassers talskrivare och han som nobbade Sadat) säger:
”Brödraskapet har nu lyckats skada Egyptens närvaro i Asien genom att bryta alla relationer med Syrien. Samtidigt har de isolerat landet från sin afrikanska bakgrund genom att missköta korten så kolossalt vad gäller vattenfrågan. Egypten har aldrig stått så ensamt i världen som idag.”
Tamarrud(rebell)rörelsen bildades våren 2013 för att samla all opposition mot Morsi. Målet var att få bort Morsi och ersätta honom med Maher el-Beheiry, en tidigare ledare för Supreme Constitutional Court (Konstitutionsdomstolen). Medlet var 15 miljoner underskrifter i en namninsamling till 30 juni, årsdagen av Morsis presidentinstallation. Det blev en väldig rörelse som bidrog till militärens ingripande. Man uppgav att man lyckades samla in mer än 22 miljoner underskrifter till den 29 juni.
Även ett ultrakonservativt muslimskt parti, Al-Nour Party, anslöt sig till oppositionen mot Morsi och föreslog ett nytt provisoriskt presidentval och en teknokratregering för att lösa de konstitutionella frågorna.
Hesham Bahari är en svensk-libanesisk författare, översättare och förläggare (Alhambra), som nu lever i Kairo. Han skriver initierat på svenska om händelserna i Egypten nu.
I slutet av juni skrev han på sin blogg bahari.blogg.se (som av någon anledning plötsligt upphört):
”Under Nassers tid var Egypten drottningen i Afrika. Landet som såg till att beväpna, finansiera och härbärgera alla befrielserörelser på kontinenten. Lumumba, Nkruma, Algeriet, hela Afrika såg upp till Egypten. Och idag sitter en grupp politiska dårar (minst sagt) och talar om att så split bland afrikanerna inför hela den lyssnande världen! Drömmer vi?” Man måste förstå att det som skedde under MB:s regeringsår fått ”egyptierna att gråta av raseri”.
Ett Egypten under Muslimska Brödraskapet vore i längden det totala mörkret. Ett försvagat och destabiliserat Egypten finns det många politiska krafter som tjänar på, bland andra USA/Israel. Även fronten mot MB är splittrad. Mohamed ElBaradei som den 3 juli stod bakom kuppen efter den första blodiga dagen avgick i protest mot militärens våld på gatorna. Alla i omvärlden kräver nu återhållsamhet av de inblandade parterna, men våldsspiralen har nu sin egen dynamik.
Det är rävspel och desinformation runt denna stora konflikthärd som gör det så svårt att överblicka läget. Men i det för egyptierna oundvikliga valet mellan Morsi och en tillfällig general Abdel Fattah al-Sisi hade jag i dagsläget med säkerhet valt den senare.
* Bagdad (felskrivning) ändrat till Damaskus 18/8 2013
________
Fick tips om följande artikel av Robert Fisk i The Independent. Läs den! Man förstår då ännu bättre hur avlägsen någon slags försoning och en politisk uppgörelse är. (KL 2013-08-18)
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Nasser, al Ahram, Nilen, Mohamed Hassanain Heikal, Tamarrud, Al-Nour Party, Hesham Bahari, Mohamed ElBaradei
… och Sverige står för vapenleveranserna till detta fascistland som styrts av väst och främst Israel/USA i århundraden!
Persson och S leder vapenförsäljningen i EU:s tio i topplista!
Skräm skiten ur dom!
Det är fascinerande hur den s.k. vänstern alltid finner ursäkter för att mörda folk som uttrycker sig i religiösa termer. Det har inte rört sig ett tuppfjät sen den mexikanska arbetarrörelsen med glatt mod drog ut i fält under borgerskapets befäl mot Zapatas bonderevolutionärer för att dessa hade fräckheten att kämpa under Jungfruns av Guadelope baner.
Varför ska man anta att dagens generaler har ändrat sig sen dom stöttade upp Mubaraks regim?
Ett mycket intressant inlägg. Om det är korrekt (Badgad är inte Syriens huvudstad utan Damaskus, lätt att skriva fel bland 🙂 ) så håller jag med dig.
[…] Bilden klarnar men blodet flyter heter artikeln. […]
Hoppsan! Man kollar allt utom det mest uppenbara :). Tack för påpekandet Kerstin.
Jan!
Det finns alls ingen anledning att tro att något grundläggande förändrats i den egyptiska militärmakten sedan Mubarak. Men det finns heller ingen anledning att misstro allt den gör bara för att de är militärer. I demokratier är våldsanvändning förbehållet polis och militär. När polisen inte förmår upprätthålla ordningen utlyses undantagstillstånd och militären får då rycka ut. Kuppen som skedde är ett stort ”demokratiskt” problem, det erkännes självklart. Men det som nu sker måste trots allt få ett slut. Våldet måste stoppas – och ingen annan än militären har i princip rätt att använda våld. Desinformationen är massiv i nuläget. Vi kan inget annat göra än att vänta och se.
Egyptens största muslimska rörelse, sufiordnarna, som beräknas ha omkring 15 miljoner medlemmar, ställer sig bakom den nuvarande, tillfälliga regeringen och kampen mot Muslimska brödraskapet. Dessa sufier, som är mycket fromma och ägnar dag och natt åt bön, kan knappast anklagas för att hata religion eller vara emot Brödraskapet eftersom det är religiöst. I detta videoklipp ser ni Abu Ala, en av de mest kända ledarna för sufierna i Egypten, delta i stöddemonstrationer för As-Sisi. Här Ali Gomaa, Egyptens mufti (motsvarande ärkebiskop) predikar för soldater och överbefälhavaren As-Sisi, hyllar armén.
Jag kan förse den som är intresserad med fler videoklipp som visar religiösa, muslimska ledare kritisera Brödraskapet. Det är bara att höra av sig.
Jag läser historien i efterhand. När jag första gången ”läste” om kuppen, satt jag i Tarragona och bläddrade i de katalanska och spanska morgontidningarna, språk jag inte kan. Jag förstod att något allvarligt höll på att hända på andra sidan Medelhavet. Vilket vi nu kan se.
Hej! Min blogg har återuppstått efter några dagars mystiskt försvinnande och många brev till bloggens kundservice. Vi har inte fått någon förklaring till varför den togs bort. Nu fylls den på med information så ofta jag hinner. Vi får se hur länge till jag får behålla den. Välkomna! http://www.bahari.blogg.se