Nu är det alltså klart. Donald Trump vann presidentvalet i USA den 5 november och tillträder ämbetet i januari 2025.
Jag har hela tiden trott att han skulle vinna stort. Hur skulle något annat kunna ske efter det exempellösa sjabbel som demokraterna med Biden/Harris-teamet stod för ända fram till att Kamala Harris – så sent som den 6 augusti – måste accepteras som ersättare för Joe Biden, vars kognitiva förmågor visat sig otillräckliga för att ens slutföra sin egen valkampanj.
Alltså, trots att en Trumpseger varit helt given, har jag ändå fåtts att tvivla och och dragit mig för att säga vad jag egentligen tror p g a den massiva lanseringen av Harris sedan den 6 augusti; Trump är ett hot mot hela Västvärlden, ja en ond fascist, medan Kamala Harris utstrålade glädje, kvinnlighet, nonwhiteness, hopp, ja hon representerade det demokratiska. Hon blev den goda fen som skulle rädda oss alla.
Den trista sanningen var emellertid att Kamala Harris varit en rätt usel vicepresident, en svag ledare och en ganska oerfaren politiker, men djupt förankrad i den nordamerikanska politikerklassen, som gör vad som förväntas av henne. Eftersom en stor majoritet av amerikanska väljare enligt opinionsundersökningar anser att USA är på fel väg – alltså att ekonomin blivit sämre under Biden/Harris och var bättre under Trump samt att krigen måste få ett slut – så var Harris förlust given från första början.
Onsdag morgon lyssnade jag på Sveriges radios sändningar om det amerikanska presidentvalet. Besvikelsen lyste visserligen i alla kommentarer, men alla höll ändå humöret uppe, trots att fascismen nu borde knacka på redaktionsdörren. Det hela blir mycket märkligt. Hade alla varningsrop om faran med Trump haft fog för sig, skulle man endast ha spelat stillsam sorgemusik, som när Gustav V dog.
Men humöret var ändå på topp. På en knastrig ledning intevjuas Carl Bildt och Pierre Schori som ombeds blicka framåt.
Bildt säger att utvecklingen med ett mera tillbakadraget USA från Europa och Nato, skulle ha kommit oavsett vem som vunnit presidentvalet. Men med Trump kommer det att gå fortare. Pierre Schori menar ungefär samma sak, att en anpassning måste ske till en ny världsordning och att denna anpassning borde ha skett långt tidigare.
Ur dessa f d superpolitikers kommentarer framstår det som skett plötsligt som något ganska naturligt, inte som den katastrof som förutspåtts. I alla händelser menar båda att det som väntar oss svenskar och européer med Donald Trump i Vita huset är en maktförskjutning i världen från väst till öst och att den är oundviklig.
Otvivelaktigt kommer presidentskiftet i USA att få betydelse för oss. Den krissituation som Europas politikerklass satt oss i genom att kasta sig för fötterna på USA och Nato redan på 1990-talet, hade kanske kunnat undvikas. I det har Pierre Schori nog rätt.
Att Sverige (och EU) i koalition med USA valde konfrontation med Ryssland (och Kina) var ren äventyrspolitik och inte i Sveriges intresse. Att inte förstå Europas ekonomiska beroende av billig och pålitlig rysk naturgas är i det närmaste oförlåtligt. Att underkasta sig de nykonservativas bisarra idéer om gränslöst fri rörlighet för allt utom för ryska råvaror var med förlov sagt sällsynt obegåvat.
Ulf Kristerssons kommentar till Trumpsegern lite längre fram på dagen var så lågmält att man anade stor vånda över hur han nu skulle uttrycka sig. Han sa att Sverige alltid haft goda relationer med USA och så ska det förbli – även med denna andra Trumpadministration. Han vädjade om nedtoning av ”kulturkriget och polariseringen” i kommande politiska samtal och menade att med Trump i Vita huset kan det bl a bli fråga om att USA:s stöd till Ukraina minskar, vilket han menade är rimligt. Men för Sverige och Europa är det ett egenintresse och av högsta prioritet att upprätthålla det militära och ekonomiska stödet till Ukraina, vilket också kommer att ”gynna vår relation till USA” (vilket svassande).
Nu kommer dessa hökar att försöka militärt befästa EU och bygga ett bålverk mot den lede ryssen med beskattning av alla EU-medborgare för att kunna betala detta vansinnesprojekt. Ryssland har ju inga som helst intressen av att marschera vidare västerut. Man har allt man behöver inom sina gränser. För dem är det endast fråga om att säkra dessa gränser och vara rustade till försvar mot ett aggressivt USA/Nato som gäller.
Alla EU-länder och EU-institutioner tillsammans ger mindre än USA till Ukrainakriget. EU kommer inte att kunna skaka fram dessa resurser med beskattning av sina medborgare. Tyskar, italienare, spanjorer och greker kommer aldrig att förmås betala det här. På det här viset gräver både Nato och EU sina egna gravar. Redan idag ser vi hur Tyskland håller på att falla sönder politiskt under trycket av Ukrainabördan.
Donald Trumps storseger kanske kan föra det goda med sig att Europas befolkningar kan sätta stopp för krigshetsen, rustningarna och inrikta sig mer på handel med hela världen. Men innan det blir möjligt måste vi få en ny säkerhetsordning för Europa (och världen) under FN och få USA:s ”Rules Based International Order” förpassad till historien. Håller med Carl Bildt att med Trump i Vita huset kan det här gå lite fortare.
Knut L!
Ryska federationen har mindre ekonomi än Västeuropa (som nu sträcker sig till Baltikum, Polen och Rumänien), även om man säger att där finns luft i Europas BNP-siffror, medan Ryska federationen har gott om värdefulla saker som man kan ta på. Ryska federationen spenderar dagligen stora belopp på kriget mot Ukraina.
Hur kan det då komma sig, att Ryska federationen inte dignar under bördan, medan Västeuropa, som du tror, kommer att falla samma av ekonomiska skäl. Detta är inte en trickfråga, om vilken jag har ett färdigt svar, utan en – tror jag – intressant frågeställning.
Det intressantaste nu är väl Tysklands regerings sönderfall, med det kommande nyvalet kommer inte Sahra Wagenlnecht att då gå framåt, se länk från hennes senaste tal (vilken talare)?
Bra artikel.
Det är intressant att en del på vänsterkanten sett på Trump som det mindre onda jämfört med Harris. Men rädslan hos ryssarna för Trump som den oberäknelige lösa kanonen tror jag är befogad. Jag undrar om vi inte har framför oss en väldigt instabil och farlig situation i USA framöver. Mike Pompeo och Tulsi Gabbard i samma administration bäddar för kalabalik…
Ett argument för Trump har varit att Kamala Harris oundvikligen skulle lett till ett kärnvapenkrig med Ryssland. Men det är nog att sätta för stor tilltro till enskilda personers roll. Det kommer fortsättningsvis också att vara den s k djupa staten som utformar utrikespolitiken utifrån USA:s ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen. Duran t ex lägger för stor vikt vid de ”nykonservativas” psykologiska egenheter.
Väl talat Knut!
Men hur ska den vanlige svensken kunna begripa det som skett i USA, han eller hon som inte har tid att följa alternativa medier, de som bara hinner med sitt vanliga kneg och har sina dagliga omsorger att sköta? Som i bästa fall hinner följa de etablerade medierna (MSM).
Och så det värsta av allt. Vi har ett ”public service” som uppenbart fullständigt struntar i de regler, lagar och avtal som ska styra dess verksamhet. SR och SVT har ju ända in i kaklet varit ett rent kampanj-organ för Kamala Harris.
Rapporteringen från rösträkningen senare utvecklades närmast till en fars eller likvaka, välj själva, när valresultatet blev ett annat än det man intalat sig det skulle bli.
Det är svårt att säga om man skulle skratta eller gråta åt eländet.
Tänk om SR och SVT hade berättat om stämningarna i detta stora land, det mellan kusterna, bland de många röstberättigade, medan valkampanjen pågick i stället för att köra med att över 80 procent av svenskarna skulle rösta på Harris – som är av vilket intresse? Annat än som en återspegling av den urusla svenska nyhetsrapporteringen.
Ingen i vårt land tycks heller förmögen att styra upp dessa företag till att följa regelsystemet.
Vänstervridet, ropar en del. Som om detta var en sanning eller en förklaring.
Jag har varit med tillräckligt länge för att minnas, när ”public service” närmast betraktades som ett kampanj-organ för borgerligheten, emot socialdemokratin. Som exempel: kom ihåg de dagliga uppläsningarna i radion i det som kallades tidningskrönikan. Där ledarsidorna från de borgerliga tidningarna helt dominerade. Och deras åsikter ansågs centrala för den politiska utvecklingen.
Minns också hur den ekonomiska rapporteringen bedrevs åren närmast efter de finansiella avregleringarna i mitten av 1980-talet! Nästan dagligen i Aktuellt eller något annat nyhetsprogram rapporterades om börsuppgången, nästan in på andra decimalen, hur mycket pengar som fanns (för Svensson) att tjäna på denna och som om den skulle vara evig – i stället för att reda ut hur själva kreditavregleringarna drev fram denna utveckling. Och att allt bara kunde leda till en krasch, som också kom, och svensk industri förstöras. Själva avsikten från dem som styrde över systemet! Där har vi också bakgrunden till förfallet i dagens Tyskland – och Sverige.
Om man säger att svenska etablerade medier helt enkelt är globaliststyrda. Då förstår man bättre!
Ingen idé att ställa de enskilda journalisterna till svars – hur stora egon de än må vara. De är anställda för att göra det jobb de gör – bestämmarna är företags- och redaktionsledningar. I sin tur på någons uppdrag!
”På det här viset gräver både Nato och EU sina egna gravar” (d v s om de inte ändrar kurs), skriver Knut L. Det är alltså inte ”Västeuropa”, Jan Arvid G, som han påstår kommer att falla samman, utan dessa två organisationer i vilka de flesta europeiska stater är medlemmar. Polen och Rumänien ligger fortfarande i Centraleuropa eller kanske Östeuropa.
Din fråga på slutet får någon annan försöka besvara.
Jan Arvid G!
”Hur kan det då komma sig, att Ryska federationen inte dignar under bördan, medan Västeuropa, som du tror, kommer att falla samma av ekonomiska skäl. Detta är inte en trickfråga, om vilken jag har ett färdigt svar, utan en – tror jag – intressant frågeställning”, frågar du.
Ja, det är en intressant frågeställning, som faktiskt är ganska enkel att besvara i stora drag.
Ryssland har en stark ledare med starkt stöd i en stor befolkning, som har djup erfarenhet av att försvara sitt land mot yttre hot och anfall. Till detta kan läggas en fungerande tung industri med kunniga ingenjörer och arbetare. Vapenindustrin är helt under statlig kontroll och landet har billig energi och stora naturtillgångar. Därtill kommer att man allierat sig med sin mäktige granne i öster och många andra stora länder i Globala syd som man ökar sin handel med och som kompenserar för alla fientliga sanktioner mm, mm.
Europa däremot har en finansialiserad och USA-beroende ekonomi, som främst är inriktad på att tjäna pengar åt de redan rika, inte på att producera nyttiga varor och tjänster. Europa har lurats in i USA:s desperata försök att stoppa Kinas och Globala syds obevekliga frammarsch på världsarénan. Europas ekonomi och konkurrenskraft har också drabbats hårt av ökade energikostnader bl a p g a sprängningen av Nordstream. I Västvärlden har man sedan länge lagt ner sin tunga industri med sin yrkesskickliga arbetarklass och outsoursat produktionen till länder med billig arbetskraft. Till detta kommer kaotiska och polariserade inre politiska förhållanden som kan leda till upplösning av de stora tunga institutionerna Nato och EU. Trumps storseger – inom alla folkgrupper – i USA visar att landet står inför en mycket stor omprövning av sin politik på alla områden. Under sådana omständigheter vinner man inga krig.
Knut L!
Dock är det nog för tidigt att säga att kampen mellan imperialisterna i väst och Ryssland är avgjord. Tiotusentals döda soldater och massiv förstörelse av militär material är naturligtvis en stor börda för Ryssland. Hökarna i USA begriper säkert att Ryssland inte klarar detta hur länge som helst. Om Trump på allvar försöker stoppa kriget så lär han sannolikt riskera livet, eller iallafall drabbas av stora problem i genomförandet.
Om USA:s övergripande strategi är att försvaga Ryssland, vilket förefaller uppenbart, så är att förlänga kriget så länge som möjligt den självklara taktiken. I den ingår troligen låta Ryssland ta sig längre västerut i Ukraina. Ryssland kanske uppfattar en sådan utveckling som en seger, men jag misstänker att hökarna i USA kalkylerar med det och möjligtvis rentav ser det som gynnsamt för dom. Ju längre västerut Ryssland kommer desto mer kostar det och desto större problem drar det med sig. I värsta fall, för Ryssland, så visar det sig att Putin begick ett oerhört misstag när han invaderade Ukraina.
Trump fick 50,7%, det tycker inte jag är någon storseger.
Masters of the Universe, seriefigurer som räddar världen kommer (om det inte redan är det) att bli en så kallad mem, där superhjältarna Trump, Musk, Robert F Kennedy jr och Tulsi Gabbard och säkert flera andra kommer att storma damernas restroom, och där slita upp dörrarna till varje enskild toalett och slänga ut varenda en, allt naturligtvis under damernas gallskrikande och vilda protester. Så kommer ”träskdräneringen” förmodligen att framställas hos den så kallade höger som ägnar dylika lustifikationer sitt intresse.
I de amerikanska medierna som, med få undantag, är monopoliserade av demokraternas idévärld, kommer klagomålen omkring tidigare nämnd dränering av ”Träsket” som Trump utlovat, och som han kommer att ha betydligt större möjligheter att lyckas genomföra denna gång, åtminstone om han fortsätter att rekrytera individer lìknande dem han redan nu annonserat som medlemmar i sin administration, att fullständigt ta över såväl ledarsidor som nyhetsförmedling.
De ovan nämnda ”superhjältarna”, ingår inte i det etablissemang han ämnar ge sig på. Därför blir också Trumps möjligheter att verkligen få förändringar till stånd större än under förra presidentperioden. Förtvivlat kommer det demokratiska etablissemanget försöka gömma sig i sina kuddrum, safe spaces och vilorum, undan allt det hot och hat och misogyni, som man kommer att anse utstrålar från presidentens administration.
I Sverige kommer de kritiska tongångarna från vårt eget etablissemang, ett etablissemang som överlag identifierar sig starkt med det demokratiska partiet, att – främst i socialdemokraternas tappning – läggas på den bogen att det blir så synd om de fattiga och förtryckta i USA om den överdimensionerade byråkratin tvingas skära ned till förmån för effektivitet, något Trump för övrigt ämnat att Elon Musk ska genomföra. Jo, det lär bli en lustiger dans. Europa hotas dessutom av fred om Trump får som han vill!
Det demokratiska etablissemanget har, i sina eftervalsanalyser på ledarsidor, krönikor och spalter tydliggjort att de inte kan ta sig ur sin egna idévärlds begränsningar. Av det lilla jag tagit del av valrörelsen i USA, slog det mig att Kamala Harris gjorde ”aborträtt” till en valfråga, trots att det inte kan vara en valfråga för presidenten då Högsta domstolen, och helt nyligen dessutom, fastställt att det är en fråga för varje enskild delstat att besluta om.
Dessutom var frågan om aborter uppe till folkomröstningar i ett tiotal amerikanska delstater samtidigt som alla andra val, inklusive presidentvalet, pågick. HBTQ-frågor, transfrågor och ett fortsatt starkt censurivrande från det demokratiska partiet, kunde väl knappast väcka massornas entusiasm. Inte ens de man mest föreställt sig skulle vara de ivrigaste anhängarna till ovanstående idekomplex, d v s förortsfruar och unga kvinnor, visade sig i efterhand ha röstat för Harris. De unga röstade istället på Trump.
Man röstade mot identitetspolitiskt trams, mot krig och intervention i andra länder, mot fortsatt nedläggning av amerikansk industriproduktion. Och man röstade för hemtagning av jobb (framför allt från Kina), för fred, och man röstade med förhoppning om en bättre ekonomi för vanligt folk. Medelklassen i USA sägs krympa och det beror inte på att det samtidigt blir allt fler dollarmiljonärer, och det är inte förhållanden som är avhjälpbara genom att försöka ställa minoritetsgrupper mot majoritetsbefolkningen.
Röstsiffrorna i de senaste tre valen talar för sig själva. Det mest slående är väl att 2020 röstade över 155 miljoner medan bara 141 miljoner röstade 2024. Och att Clinton fick tre miljoner fler röster än Trump 2016 men 77 färre elektorsröster.
De senaste valen då R fick fler röster än D var 1988 och 2004.
2016
HRC 65.85 million 227
Trump 62.9 million 304
2020
Biden 81.3 million 306
Trump 74.2 million 232
2024
Trump 72.7 million 301
Harris 68 million 226
PS:
Valet 2024 är inte färdigräknat. Valdeltagandet kommer att förbättras något. Men inte mycket.
Europa måste sluta med denna amerikanska fixering. Amerika är ett stort hyperreligiöst och hysteriskt värdebaserat Brasilien med några kärnvapenraketer, som leker viktig stormakt genom att ha konstant småkokande konflikter från Baltikum i nordväst, genom Ukraina, Georgien, Turkiet, Syrien-Israel-Palestina, Iran, Irak ned till Pakistan – den amerikanska kaos-zonen. Denna kaoszon utgör den amerikanska stormakten. Blir det fred och goda relationer utmed denna linje – är den amerikanska supermakten slut. (Det är därför det aldrig blir fred där heller).
Trump är ingalunda någon ”fascist”, Trump har knappast läst en endaste politisk bok på ett halvt århundrade – han tror att ”Västbanken” är en investeringsbank i New Jersey (d v s väster om New York). Trump är en gammal halvt misslyckad fastighetsdirektör med klassiska hårda amerikanska direktörsnypor som är van att få som han vill, en lätt auktoritär eller svagtotalitär hållning. I den politiska världen där det ställs motfrågor och vädras kritik, som han aldrig mött tidigare i sitt hela liv, blir det då ”häxjakt” och ”förföljelse” – han saknar helt enkelt den skickliga politiska fingerfärdigheten man normalt har på den maktnivån. Men han är ”en av dem” – som de ofta amerikanska arbetarna och icke-högutbildade kan identifiera sig med. Det är så de västerländska arbetarklasserna fungerar politiskt idag: de har övergivits av de alltmer överakademiserade progressiva krafterna, som glömt bort jobbarnas vardagsliv.
Amerikanerna vill inte slänga ut pengar på dessa misslyckade missionerande krig för att upprätthålla sin stormaktsstatus i den av mig ovan beskrivna kaos-zonen; de vill ha pengar i den egna hemmaekonomin och alla västvärldens gamla lomhörda kallakrigare får akuta politiska fantomsmärtor precis överallt.
Utrikespolitik kommer att gå från disiga och oförklarliga ”gemensamma” värderingar till att bli baserad på geografi. Amerika är bara ett stort Brasilien med några kärnvapenraketer som leker Kommissarie Clouseaus utrikespolitik runtom i världen: d v s totala på en rak lång följd av misslyckanden (Vietnam, Iran, Irak, Pakistan, Somalia, Syrien, Libyen, och förmodligen också Georgien och Ukraina) och de närmaste överlevande västerländska ”värderingskrigarna” ser och förstår självklart ingenting av det, utan fortsätter på samma misslyckade linje. Nu har Trump slutat upp med det – om han fysiskt överlever själv på hemmaplan. Det kommer nog att bli hans största risk och insats.
Jan Arvid G och Knut L!
Jag skulle vilja lägga till en faktor till frågan om varför Rysslands ekonomi inte brutit samman d v s krigskeynesianism, även känt som militär Keynesianism, som är en ekonomisk teori som hävdar att ökade statliga militärutgifter kan stimulera ekonomisk tillväxt och minska arbetslösheten, liknande den bredare Keynesianska ekonomiska principen att statliga utgifter kan stimulera efterfrågan under ekonomiska nedgångar. Teorin menar att ökade försvarsutgifter leder till högre sysselsättning och produktion, vilket kan ha en positiv spridningseffekt på ekonomin.
Staten ökar således sina utgifter för militära projekt, vilket leder till jobbskapande och högre efterfrågan på varor och tjänster.
Dessutom spelar multiplikatoreffekten in d v s de initiala utgifterna för militära projekt leder till ytterligare ekonomiska aktiviteter eftersom arbetare och företag spenderar sina ökade inkomster, vilket stimulerar hela ekonomin. Det är givetvis en kortfristig ekonomisk stimulans som är svår att bibehålla i längden.
Motsatsen gällde antagligen innan sanktionerna d v s oligarkerna investerade inte i hög grad i Ryssland utan i resten av världen. Genom sanktionerna mot oligarkerna fick ekonomin ytterligare en stimulans eftersom investeringarna stannade inom landet. Allt detta fungerar bra om det i utgångsläget fanns lediga resurser i produktionen och i arbetskraften. Där har vi en svaghet eftersom Ryssland har brist på arbetskraft, en brist som ökar p g a av alla som måste mobiliseras till kriget. Detta leder till en lönedriven inflation vilket man nu också brottas med. Möjligtvis hämtar man nu arbetskraft från Centralasien och Kaukasus där många fortfarande är rysktalande.
Sven A!
Men då får ju EU- och Nato-Europa ett stort uppsving om det topprustar sig självt och Ukraina?
En stor del av Nato-EU:s vapen importeras från USA. EU:s skattebetalare skapar jobb i USA.
Jan Arvid G och Bengt S!
Ni har fortsatt funderingar på frågan om Rysslands ekonomi.
Från och med 2024 planerar Ryssland att avsätta cirka 7,1 procent av sin BNP till militärutgifter. Detta innebär en betydande ökning jämfört med tidigare år och utgör en väsentlig del av den nationella budgeten, där militärutgifter står för 35 procent av alla statliga utgifter.
Natoländerna har satsat betydligt mindre på försvaret och i början av 2024 förväntas bara 18 Nato-medlemsländer uppfylla riktlinjen att spendera minst 2 procent av sin BNP på försvar. USA förblir den största bidragsgivaren och står för 67 procent av Nato-allierades samlade försvarsutgifter, så man får förmoda att en stor del av satsningarna på militären också stannar i USA. När det gäller USA:s stöd till Ukraina så är det ungefär 90 procent av det amerikanska stödet till Ukraina som stannar i USA. Denna finansiering går främst till amerikanska försvarsentreprenörer för tillverkning av vapen, ammunition och annan militär utrustning. Men som alltid betalas en stor del av USA:s försvarssatsningar genom att dollarn är den dominerande världsvalutan där USA kan styra flödet av dollar ut och in så att man betalar när det är billigast. Sverige hade av en slump samma situation när vi byggde vår järnväg med hjälp av lån i tyska mark som vi betalade tillbaka när marken var värdelös efter 1:a världskriget. Så vi fick i princip våra järnvägar gratis.
Men ytterligare en fråga är i vilken utsträckning ”väst” kan underbalansera sin budget på Keynes vis.
Den ryska statens skuldsättning ligger för närvarande på cirka 14,9 procent av BNP, vilket är relativt lågt jämfört med många andra länder.
I genomsnitt förväntas EU:s statsskuld uppgå till cirka 82,1 procent av BNP vid slutet av 2024 och i slutet av 2023 uppgick USA:s statsskuld till cirka 121 procent av BNP. Det innebär om jag förstår det rätt att Ryssland har betydligt större möjligheter att öka skuldsättningen och satsa på försvaret vilket ger en stimulans till ekonomin. Men som jag ser det är det ”döda” investeringar, man producerar vapen som sen antingen förstörs eller blir liggande i vapenförråd. En investering i maskiner, teknik och utbildning genererar mer tillväxtkraft på sikt. Ändå kan militära investeringar ge en viktig stimulans via multiplikatoreffekten. Om en rubel satsas på en vapenfabrik så betalas 90 procent ut i löner. Dessa löner används till att köpa t ex mer bröd och 90 procent stannar som löner på bageriet vars anställda köper mer kläder osv osv så att den ytterligare rubel som investeras genom att tas från stadsbudgeten i slutändan leder till kanske en investering på tre rubel. Dessutom exporteras vapen och militär produktutveckling och forskning leder till spinn off effekter inom den civila ekonomin. Så militära satsningar kan ge positiva effekter på kort sikt även om de i princip fungerar som att pinka på sig en kall vinterdag, först blir det varmt men så småningom kallt. Investeringar i konsumtion och välfärd ger bättre effekter på sikt. Jag tror t ex att Sovjetunionen på sin tid rustade ihjäl sig. Det tragiska är att de ökade spänningarna pga Ukrainakriget leder till ökade satsningar på upprustning och mindre på välfärd. Dessutom skapas hot där de inte fanns tidigare. Ryssland verkade t ex inte ha en så stark militär i början på kriget. Nu däremot är deras militär både bättre rustade och mer stridserfarna. Kriget som aldrig hade behövt inledas och som kunde ha varit slut våren 2022 har ändrat spelplanen helt.