Kunskapsrörelsen är en ambitiöst bortglömd del av vår moderna skolhistoria. För några år sedan kom många ihåg Uppropet för kunskap i skolan i DN 31 maj 1979, vilket var starten för rörelsen. Den rörde upp stora och heta känslor i våra ledande medier och skickade chockvågor genom pedagogeliten och skolbyråkratin. Den höll på att bli en käpp i hjulet för det ”nytänkande” som genomsyrade hela den svenska kulturen då. Men som sagt, den nedkämpades effektivt och hamnade i ett par arkivlådor på Riksarkivet efter några få år. Idag är det mycket få som minns något väsentligt om detta. Inte heller har någon akademisk skolhistorisk eller annan forskning ägnats åt saken. Vårt svenska akademiska såväl som politiska etablissemang saknar förmågan att se att Kunskapsrörelsen var en mycket intressant reaktion på en pågående stor svensk samhällsförändring.
Men man är inte lika blind överallt. Häromdagen fick jag ett e-brev från Piero Colla, en italienare som arbetar i Bryssel och forskar på ett universitet i Paris. Han är just nu i färd med att färdigställa en avhandling om Sverigebildens förändring – från folkhem till nyliberalism. Men det handlar som jag förstår mest om förändringen av svenskarnas kollektiva självbild, en kulturstudie. Med denna avhandling har han jobbat i mer än 20. Han tar avstamp i 30-talets moderna idéer och följer kulturklimatskiftet fram till idag.
I sitt sökande fann han Kunskapsrörelsen, Föreningen för kunskap i skolan och några nyckelpersoner i denna rörelse. Han fann också min bok Grundskola på grund och tidningen Äpplet. Han intervjuade både Ana Maria Narti och Arne Helldén för några år sedan, men ville nu träffa någon som stod mitt i vardagen ute i den svenska skolan dessa år och som dessutom var med i Kunskapsrörelsen. Ett stort kapitel kommer att behandla Kunskapsrörelsen.
Vi hade ett intensivt flera timmar långt samtal om skolans och hela det svenska kulturklimatskiftet dessa år. Den stegrande oförmågan att känna skillnad på kunskap och ideologi, skolan som allt mer ägnade sig åt politisk indoktrinering i form av ”demokratisk fostran” t ex och den senare etablerade klockartron på objektivitet, fasta mätbara kunskaper och dokumentationsgalenskap. Jag tipsade honom också om vågen av ”fredsfostran” som flaxade igenom alla svenska skolor i form av fredsduvor i olika form och material.
Piero Colla fick upp ögonen för Sverige i samband med en semesterresa hit i slutet av 80-talet då alla pratade om den ofantligt hopplösa offentliga sektorn. Sedan dess har han återkommit till Sverige varje sommar, lärt sig läsa (och tala) svenska och suttit bl a på KB i Stockholm och letat sig runt i våra kulturella källarhål.
Jag ser fram emot denna avhandling. Kanske även någon svensk forskare kan inspireras att gräva upp denna viktiga historia. Själv har jag av mötet med Piero inspirerats att ta itu med min egen historia om Kunskapsrörelsen. Jag är den enda levande i den ursprungliga kärngruppen. Gunnar Ohrlander, Arne Helldén, Jan Peterson, Stig Södergren, Yngve Persson är några jag i hastigheten kommer att tänka på och kände väl. De är alla borta. Det faller på mig att skriva en insiderberättelse om Kunskapsröreslen.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Piero Colla, kunskapsrörelsen, svensk självbild
Det här låter mycket intressant. Skulle vilja komma ihåg mer och lära mig mer om den här rörelsen. Hoppas verkligen du gör allvar av en insiderberättelse.
Jag är en av dem som med viss envishet större delen av mitt liv talat för kunskapens värde, men jag kom som ny skolminister att ogilla delar av kunskapsrörelsen för de åsikter som framfördes vid ett besök dess företrädare gjorde på Utbildningsdepartementet. De sade sig tala för kunskap i skolan men ägnade en hel timme åt att beklaga att obegåvade barn tvingades gå i skolan i stället för att få komma ut i praktiskt yrkesarbete som deras förstånd kunde klara av att utföra. En konstig kunskapsrörelse, sa jag, som vill befria vissa från både tvånget och lusten att lära. I min skolsyn fick jag stöd av Alf Henrikson som skrev ett brev till mig när han lämnade den kunskapsrörelse han tillhörde – det fanns ju två.
Kunskapsrörelsen bar på sin egen undergång. Dem du träffade öppnade ganska snart eget, medan den andra delen (som jag tillhörde) försökte hålla ihop om en folkbildningsinriktning. Allt tog ganska fort slut, vilket speglar svårigheterna att enkelt förklara vad som är kunskap.
Hej Knut, and sorry for submitting this comment in english. Det gör det lite lättare för mig att lyfta fram några idéer.
It would be easy to state that the question can never be: ”for” or ”against” kunskap. Let’s add, for instance, that a vocational school can possibly be as ”kunskapsvänlig” as a theoretical one. Furthermore: school has – in principle – no monopol of kunskap. You could be for kunskap and against school (as institution), without contradiction.
But this is not the point, if we are discussing what happened in 1979 and after then. The point here is the unspoken, and the cultural climate kunskapsrörelsen was a reaction to. What is peculiar with it, in my own view, was just the fact of NOT making a difference between different sorts of kunskap (they deplored, as Knut will remember, the use of the word kunskapssyn by the established pedagogy, läroplaner etc.)
They used an absolute (”essentialistic”) use of the notion, in defense of a specific school heritage, and on behalf of teachers’ professional skills and professional culture. They said kunskap instead of ”good literature”, ”relevant history” etc. The latter would have not been really possible, and there are deep cultural reasons for that (at that time, even the words ”bildning”, ”allmänbildning” were controversial. The dominant idea was that every education had to be goal-oriented and instrumental. There is no litterature but communication, there is no History but histories etc. By the way: Have we really left this basic ideology behind us? I don’t mean just in Sweden).
To let you share my hypothesis: ”Kunskapsrörelsen” is a fascinating case of an onthologic worldview – not a very articulated one – becoming a rallying call for a social uprise, which was in part unconscious of its own goals and reasons.
Vore intressant om någon ville utveckla begreppet kunskap, mina kunskaper i engelska räcker inte till för att tolka allt vad Piero skriver på engelska.
Enligt professor Noam Chomsky så behövs inte mycket kunskap för att arbeta på hans universitet, MIT, det är mest vanligt kontorsarbete. Men människor som kan plocka isär en bil och sätta ihop den igen är han imponerad av.
Har bara träffat en människa som kan t.ex bygga sina egna möbler och skriva skönlitteratur m.m.
Pardon my Swedish…
Kunskapsrörelsen handlade ju precis om att sätta ett kvalitetskriterium inom kunskapsmassan, och om att skilja kunskapen i skolan som ska förmedlas och tas ansvar för, och allt det andra – som förstås är lika viktigt i princip. Skolpolitiken handlade ju mycket om ”vardagskunskap” och liknande, om att likaställa all sorts kunskap. Detta var kanske i Chomskys anda.
Men samtidigt är jag tveksam om att Chomsky själv hade varit glad om kurser eller Masters i bilmekanik hade införts i MIT. Det hade varit fråga om en specialisering och att göra det man är bra på att göra.
(Lätt redigerat, hoppas jag förstått. /Knut)