Deprimerad efter Trumpvinsten och Rysslands terrorbombningar av Ukraina flydde jag till Knut Lindelöfs bok ”Ett liv, en tid…” om sin morfar Percy.
Knuts bok är riktigt bra. Han har haft en skatt av 10.000 gamla negativ tagna av Percy. Skicklig fotograf. Blir en fin skildring av ett övre medelklass/överklassliv i Göteborg.
Jag och mina bröder har själva gjort samma sak men i mindre format med min fars negativ. Flitig fotograf, fast inte så bra som Percy. Massor med foton från 20-talet och framåt vi aldrig sett förrän nu.
Under läsningen började jag tänka min egen morfar Anders som levde i Göteborg samma tid. Men ett annat liv. Uppvuxen på en bondgård mitt på Orust. Hade inte sett havet innan han gjorde beväringen i flottan. Gillade inte att arbeta i föräldrarnas lantbruk och gården gick dåligt. Flyttade till Göteborg vid sekelskiftet, blev byggnadssnickare. Var med om storstrejken 1909, grämer mig att jag inte frågade honom om hur det var. Snart aktiv i Byggnadsarbetareförbundet. Blev 1918 Göteborgsavdelningens första mätningsman, den som mängdmäter ackorden och räknar ut överskottet. Fortsatte som det tills han gick i pension som 70-åring.
Jobbade jämt, ständig övertid. Aldrig sjuk innan sista året. Gifte sig med sin gravida flickvän. Olyckligt äktenskap. Jobbade, jobbade. Läste Ny Tid (Göteborgs sossetidning), Folket i Bild, partitidningen, fackföreningspress och någon gång Lektyr (en annan tidning då). Sällan en bok. Satt i avdelningsstyrelsen i många år. Aktiv i sossedistriktet. Helnykterist. Fackförbundsstyrelseledamot. Avdelningsordförande. Övergav långa tider familjen för att sitta i förhandlingar i Stockholm.
Hängiven socialdemokrat, förlorade inte ens tron när han förlorade flera tusenlappar på Allmänna sparbankens konkurs 1923, då gick drömmen om ett småhus upp i rök (Allmänna sparbankerna var ett av arbetarrörelsens mer misslyckade projekt).
Trots en förhållandevis god ekonomi (övertid!) fick min läsbegåvade mamma inte gå gymnasiet, det var något för borgarbarn. Handelsskola fick räcka, något med omedelbar praktisk nytta.
Morfar efterlämnade några tiotal fotografier. Inga brev. Ett helt odokumenterat liv annat än som en oändlig mängd underlag för tusentals arbetares ackordsersättningar.
Jag träffade honom en månad eller två varje sommarlov. En vänlig man som gärna fiskade vitling, sandskädda och makrill på Älgöfjorden. Plockade bär. Stekte pannkakor. Var för ung för att prata politik med honom. Men lyssnade på debatten mellan honom och min folkpartistiske far.
Alltid prydligt klädd, vit skjorta och fluga inte ovanligt mitt i sommarvärmen på landet. Ett sätt att visa sin tjänstemannaställning?
Hela hans liv kretsade kring arbetet och arbetarrörelsen. När han sent omsider gick i pension blev det tomt. Många patienser.
På begravningen hedrades han med partidistriktets och Byggnads fanor. Det föranledde prästen att i griftetalet racka ner på allt som var rött. Att min mamma inte exploderade.
I avdelningens 40-årshistoria utgiven 1932 står det på försättsbladet med versaler: ÄGNAD MINNET AV FYTIO ÅRS KAMP FÖR KÅRENS OCH KLASSENS ANDLIGA OCH EKONOMISKA LYFTNING
Vackert. Något för Socialdemokraternas programarbete? Tror inte det.
Ett liv, en tid, en man som byggde landet.
