Det som inte är skrivet eller sagt om Göran Perssons piruetter inför svenska folket är inte lätt att krama fram. Därför tänkte jag strunta i detta.
Men några saker slår mig trots allt. Ingen försvarar honom – nästan. Endast en ”mediaexpert” har jag hört försvara programmet. Han menade att det var en exempellös framgång. 1,5 miljoner tittare är svårslaget.
Men som sagt, nästan alla har varit kritiska och tycker han har inför allt folket hängt sig själv i ett långt rep tillhandahållet av Erik ”Figge” Fichtelius – fyra gånger på bästa sändningstid.
Och, jag kan inte låta bli att undra hur han själv trodde att han skulle uppfattas efter allt detta skitsnack om mot- och medarbetare, med start dagen efter sin abdikation. Han tänkte kanske att det skulle vara en modern ”Erlanders dagböcker”. Dagböcker utkomna på ett betydande tidsavstånd kan kanske vara intressanta. Men bristen på distans i dessa ”dagskommentarer”, reducerar allt till trist skvaller. Att han inte förstod att man måste sortera dagsskvaller från politik, vilket kräver lite tidsdistans, är för mig en gåta. Något klickade här i statsmannens egenuppblåsta omdöme.
Jag tyckte nästan synd om honom på slutet när han yppade sin rädsla för att kanske inte komma ur det hela med livet i behåll – Palme, Anna Lind … Han ville ju så gärna förverkliga sin vackra Sörmlandsdröm med Anitra. Och kanske är det här han kommer att knipa något i folkets hjärtan trots allt.
Inte var det politik, möjligen har begreppet hedersmord fått en ny betydelse, men säker kan man inte vara i denna mediesöliga samtid.
