Den 7 april 2008 publicerades en mot invandringspolitiken, inte mot invandrarna nota bene, kritisk debattartikel i DN. Upphovsman Gunnar Sandelin. Författaren till artikeln var en välrenommerad journalist, knuten såväl till SVT som TV4.
I och med denna publicering började svårigheterna för hans del, både professionellt och privat. Jag undrar om han själv insåg att så skulle ske.
Kanske trodde han att det var möjligt att på så noggrann empirisk grund som möjligt ställa kontroversiella samhällsproblem under debatt.
Eller också hade han tröttnat på den uteblivna debatten, bestämt sig för att ta bladet från munnen, kosta vad det kosta vill. Professionell harakiri, frestande att skriva.
Sandelin svartlistades, i praktiken ålades han yrkesförbud. Inte kan man anställa en främlingsfientlig!
Beröringsskräck opererade. Vänner vände honom ryggen, farligt för jobb och karriär att synas tillsammans med honom. Hur han klarade utsatthet och utfrysning förblir för mig en gåta.
Sandelin bygger sitt skrivande på offentlig statistik som var och en som så önskar kan syna i sömmarna. (Material från SCB och Brå, även Migrationsverket.)
”Man kan alltid ljuga med statistik”, fick jag först av allt lära mig i Upsala när jag smakade på ämnet.
Och som Sandelin är noga med att påpeka, så föreligger det uppenbara svårigheter med den offentligt tillgängliga statistiken: tidsspann ändras, begreppsdefinitioner likaså. Den föreligger inte bara ”rätt upp och ner”. Han har därför använt sig av statistiskt kunniga för att framtaga och redovisa sina uppgifter.
Sandelin skrev sin DN-artikel i konsekvensneutral anda.
Han tog inte ställning mot eller för någonting, eller någon. Han var inte framskickad av SD eller någon högerextrem aktör.
Ändå blev det totalt fel. Kanske var det ”fel” fakta han åberopade.
Kritiken mot honom har gått ut på att han är tendentiös, ensidigt förfäktar sin bild av verkligheten.
Nå, det blir upp till den som ifrågasätter att redovisa ”motfakta” som motsäger Sandelins perspektiv. Verklighetsbild ställs mot verklighetsbild. Vilken är ”sanningen”?
Med mina ögon är Sandlins siffror slående.
2015 började den stora invandringen till Sverige – under banér med texten ”refugees welcome”. Även flyktingkrisen kallad. Och den måste av politikerna legitimeras inför undrande väljare, eftersom Sverige fram till dess inte präglats av en så omfattande invandring.
Och av en karaktär vi inte skådat tidigare. Det var inte som förr fråga om en arbetskraftsinvandring från oss i flera avseenden närliggande länder.
Reinfeldt kanske ändå den ärligaste bland politiker med sitt ”öppna edra hjärtan”. (I valrörelsen 2014, som om han förebådade framtiden.)
Han lovade ju inte, till skillnad från de förhoppningsfulla, att invandrarna var en garant för framtida tillväxt och välstånd.
Men han insåg och hoppades nog i smyg på de arbetsmarknadspolitiska implikationerna: lönedumpning, fackets försvagande. Någon humanist var han sannerligen inte.
Stefan Löfvens ”Mitt Europa bygger inte murar” (på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2016) torde knappast kunna uppfattas som mer än ren och skär opportunism. Hans ”Vi såg det inte komma” (i november 2019), om kriminalitetens häftiga uppblossande, synes mig helt förbluffande.
Det finns de som menar att Löfvens famösa uttalanden skall ses i ljuset av att socialdemokratins traditionella väljare, arbetarna, går till SD. De nya väljarna finns bland invandrarna.
Nå, hursomhelst, Sandelin såg ”det”, de växande problemen i spåren av en ihålig migrationspolitik, komma! Inte bara han. Fram med stämpeln ”främlingsfientliga” på dessa.
I stället för polemik och vederhäftig presentation av alternativa, enligt opponenterna mer ”sanningsenliga” verklighetsbilder, fördömanden och avfärdanden.
Det var som om Sandelin inte behövde bemötas på ett sakligt sätt. Han skulle inte tas på allvar. Han var per definition inte trovärdig.
Nu är tongångarna annorlunda. Även bland socialdemokraterna, som med förre statsrådet Morgan Johansson i spetsen tidigare vägrade erkänna verklighetens primat.
Problemen i spåren av den stora invandringen från utomeuropeiska länder, erkänns. Det talas allt oftare om att ”integrationen” inte har fungerat.
Jag är osäker på hur en eftersträvad, ökad integration i så fall skall ske. Genom att som i Danmark riva ”ghetton”, den vägen stoppa parallellsamhällen? Kräva av strängt religiöst styrda migranter att de ovillkorligt måste följa svenska lagar och seder? Inte försvara ”hederskulturer” och en kvinnosyn fjärran vår egen jämställda?
När jag läser Sandelins Den stora omvandlingen. Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott (Karneval 2024) bibringas jag känslan att de ändrade tongångarna, ”paradigmskiftet”, kommer för sent.
Vi är beyond the point of no return. Sverige har nu 2,1 miljoner utlandsfödda, den största gruppen har sitt ursprung i Mellanöstern. Därtill 700.000 andra generationens invandrare med två utlandsfödda föräldrar.
Jag kan inte förstå det som annat än att ett så litet land befolkningsmässigt som Sverige får svårt att inlemma så många invandrare, utan att det knakar i fogarna.
Människor flyttar in med andra sedvänjor och traditioner, långt från våra. Om de nu skall integreras, ska vi kräva att de mer blir som vi? Ska vi kräva självförsörjning? Jag söker klargörande svar. Eller ska vi bara låta saker och ting ske, hoppas på det bästa?
Sverige har blivit ett annat och radikalt förändrat land, med grov kriminalitet och otrygghet. Så gott som varje dag rapporteras om nya skjutningar och sprängningar.
Enligt Brå:s undersökningar, som Sandelin refererar till, är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken.
Den sidmässigt sparsmakade boken är sprängfylld med siffror och tabeller. Den statistiskt fullfjädrade kan säkert med lupp upptäcka brister och svagheter.
Men på det stora hela ges det starka skäl för att i sällskap med utländska bedömare inte längre framhålla vårt land som en förebild för andra länder, utan i stället varna för hur det kan gå om man beträder Sveriges väg.
Om man ändå lyssnat på Sandelin den gången 2008! Vad hände sedan egentligen? Eller: varför fick det hända? Var fanns de ansvariga politikerna?
Sandelin förtjänar en ordentlig diskussion. Inte en fortsatt exkludering.
Lasse E!
Blev nyfiken på den bok av Sandelin du annonserade att du skulle rescensera. Har tyvärr inte tillgång till just den boken just nu, men fick tag på en hel del artiklar och en bok som Sandelin skrivit tillsammans med K O Arnstberg som heter Invandrare och mörkläggning. Kritiken av ”mörkläggningen” kan jag köpa, allt måste kunna diskuteras så länge man håller sig inom lagens ramar. Men Sandelin och hans likar lyckades verkligen vända debatten från att inte prata om problemen som uppstår till att bara prata om problemen. Som han säger: ”det finns säkert läsare som undrar varför vi inte har lyft fram allt det positiva som invandringen fört med sig” och vidare ”vi har aldrig avsett att ge en allsidig bild av hur invandringen förändrat Sverige. Vi presenterar en motbild”.
Och här har vi ett problem. Om avsikten inte är att diskutera hur det är utan att presentera en ”motbild” så blir debatten lika snedvriden som när alla problem skall förnekas. Svenska media där Sandelin kommer ifrån är experter på dessa ”motbilder” som kanske är säljande men som inte är sanna. Ena dagen har Ukraina ett naziproblem, eller Mellanöstern ett IS-problem nästa dag är de alla frihetskämpar, ena dagen är invandrare som grupp höjda till skyarna och det är ingen hejd på alla öppna hjärtan, och nästa dag håller de på att skjuta ihjäl oss alla och gängen håller på att ta över. Ryssar förvandlas från demokratihjältar den ena dagen som störtar den grymma kommunismen till ondsinta sabotörer som spränger våra uselt underhållna järnvägar.
På det sättet avför man därmed frågan från debatten och slipper diskutera de verkliga problemen.
När vi plötsligt skulle börja med ”sanningssägandet” så kom först historierna om kosovoalbaner som stjäl underkläder från klädstrecken men övergick senare till att handla om skäggbarn som förvandlar Sverige till rena rama skjutfältet när de inte tafsar vilket påstods vara nationalsporten i ursprungslandet. Alltid försöker man koppla problemet till en viss kultur i ursprungslandet. Men Sandelin citerar även författarna Amir Rostami, Fredrik Reinfelt and Stefan Holgersson som skriver:
”Our results indicate that the gang situation in Sweden is a multiethnic phenomenon and, accordingly, not related to a specific country, ethnicity, region, or culture.”
Klarare kan det inte sägas, gängkriminaliteten kan inte kopplas till ett ”specific country, ethnicity, region, or culture”.
Detta att det inte går att koppla till en viss kultur indikerar att de problem som skapats är hemmagjorda. Vi har med vår politik skapat utanförskap som genererat kriminalitet. För att slippa den debatten har det blivit lättare att koppla allt till kulturen i ursprungsländerna och säga att ”de tar hit sina problem till Sverige”. För att vara riktigt säker på att göda främlingsfientligheten överdrivs samtidigt problemen. Dödskjutningarna som ligger på mellan 40 och 50 om året (i 99,99 procent av fallen tillhör offren gängmiljön) får pensionärer i minsta lilla byhåla att tveka om de vågar gå ut vilket kanske leder till att 1.700 personer begår självmord varje år.
Det är samtidigt visseligen sant att ”invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken”. Brå pekade t ex på 2018 att bland inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar är andelen brottsmisstänkta 1,4 procent och bland inrikesfödda med en utrikesfödd förälder är den 2,6 procent, för inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar är siffran 4,7 procent och bland utrikesfödda är den 3,6 procent. Siffrorna visar alltså att de största problemen finns bland de som är födda i Sverige av utländska föräldrar vilket tyder på att problemen är skapade i Sverige. Vill man riktigt betona problemen kan man beskriva det som att gruppen ”inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar” är 335 procent mer kriminella än inrikesfödda med två inrikesfödda föräldrar, eller så kan man säga att i samma grupp är mer än 95 procent aldrig misstänkta för ett brott, än mindre dömda och bidrar till Sveriges ekonomi.
I övrigt ligger nivån på antalet anmälda brott relativt konstant oavsett ”flyktingkriser”. Den här kurvan visar dock på en förändring från 70-talets välfärdssamhälle till när socialdemokratins kanslihushöger började omvandlingen under 80-talet och speciellt efter 90-talets finanskris då arbetslösheten sköt i höjden.
Själv är jag uppvuxen i ett område som idag skulle kallas no-go och på den tiden kallades barnrikehus (eller Myrdalshus i andra delar av Sverige). Jag har senare bott i flera av de mest illa beryktade områdena i Sverige och känner/har känt många ”gängkriminella” (varav en del nu skjutit ihjäl varandra). Jag kan konstatera att det enda som skiljer sig från problemen i min uppväxtmiljö och alla de ”utanförskapsområden” jag senare bott i är hårfärgen (och ökad förekomst av skjutvapen). Vi var alla lintottar då och jag var 7 år när jag första gången tvingades stå vakt vid ett inbrott. Scouterna (vargungarna) räddade mig och jag fick där senare kompisar från ”bättre områden”. Mina gamla kompisar, (de som överlevde droger, våld och självmord) började i stor utsträckning en kriminell karriär som i stor utsträckning upphörde när de skaffat familj och barn. Samma mönster går igen över hela världen och består av unga män i olika typer av utanförskap.
En stor del av skulden för en skev debatt menar jag ligger hos alltmer lögnaktiga media i nära samarbete med politiker. Den bilden sprider de även till utlandet och jag får ofta oroade artiklar tillsända mig från en gammal vän i Chicago. Jag brukar lugna honom med att i Sverige mördas drygt 1 person per hundratusen invånare medan i Chicago är samma siffra nästan 30. Risken är alltså ungefär 30 ggr högre att bli mördad i Chicago.
De inte bara sprider en atmosfär av misstänksamhet i hela samhället, utan är för närvarande på väg att dra in oss i ett världskrig. De länder de säger sig försvara mot de invandrande horderna har de samtidigt sålt ut till USA:s, EU:s och Natoeliten i utbyte mot några välbetalda poster och kontrakt. Som Magdalena Andersson sa:
”Hela den här upprustningen är naturligtvis en stor möjlighet för svensk försvarsindustri. Vi har ju bra prylar. Kostnadseffektiva också”.
Och självklart, skapar vi eller våra allierade krig och flyktingskap är flyktingarnas fel.
Gunnar Sandelins bok måste jag läsa! Vi har nu kommit därhän att Sverige havererar på alla fronter. Främsta orsaken är hundra år av klassamarbetsideologi, driven av S. Vi ser nu resultatet och det finns knappast någon återvändo. Dystert men nog realistiskt! Att dessutom gå i Krig med Ryssland landsförräderi!
Sven A!
Du skrev: ”Dödskjutningarna som ligger på mellan 40 och 50 om året (i 99,99 procent av fallen tillhör offren gängmiljön) får pensionärer i minsta lilla byhåla att tveka om de vågar gå ut vilket kanske leder till att 1.700 personer begår självmord varje år.”
Låt oss bortse från matematiken att 0,01 procent av 40 till 50 offer (350 gram av en människokropp) enligt dig inte tillhör gängmiljön. 99,99 procent är bara ett uttryck. Men din självmordskommentar är obegriplig. Folkhälsomyndigheten meddelar: ”Under 2023 dog 1328 personer av säkert fastställda suicid i Sverige […] Ytterligare 289 [totalt 1617] fall registrerades där det fanns misstanke om suicid”.
Självmord i gruppen över 65 år var 371, eller drygt 400 om vi lägger till lite för ”misstanke om suicid”. Varför skriver du då om gängkrigsrädsla som en orsak vilken ”kanske” leder till att 1.700 personer begår självmord varje år? Om jag gissar skulle jag tro, att gängkrigsrädsla kanske ökar antalet självmord med ett halvdussin per år.
Det var en gissning, med vad vi inte behöver gissa om är att antalet självmord långsamt minskat 1997–2023. Utvecklingen har skett med ganska raka linjer rakt igenom perioden när gängkrigsrädsla uppstod. Man ser ingen ökning när gängkrig blev ett inslag i folks uppfattning om samhället. Menar du, att självmord av traditionella skäl föll dramatiskt när folk började tänka på gängkrig, men att detta fall doldes av en samtidig och lika stor ökning av självmord på grund av gängkrigsrädsla, så att inget syntes i den ganska platta, långsamt minskande självmordstrenden?
Jan Arvid G!
Min jämförelse mellan dödsskjutningar och självmord var mer retorisk än ett försök att skapa en direkt korrelation mellan de två. Idén var mer att försöka ställa de två siffrorna mot varandra för att visa hur stort/litet problemet är med dödskjutningar är. Men jag tror att allt fokus på dödsskjutningar påverkar folks hälsa rent generellt. Går äldre människor inte ut tror jag att antalet höftledsfrakturer kan öka, ensamhet och oro kan öka vilket påverkar hälsan. Inget jag kan bevisa men som jag är övertygad om. Vad jag är helt säker på är att många har en totalt orealistisk uppfattning av nivån på brottsligheten i Sverige. Jag har guidat svenska turister runt Colombia och när jag beskriver problemen med brottslighet i Colombia så är det vanligt att jag får kommentaren: ”ja men det är likadant i Sverige nu”.
Jag brukar då använda antalet mord per 100.000 invånare som exempel. Orsaken är att det är relativt säkra siffror till skillnad från statistik på stöld, våldtäkt etc. I Sverige mördas 1,13 per 100.000 invånare och i Colombia är siffran 26 per 100.000. Det innebär att 113 personer mördas per år i Sverige. Lite mer än 1/3 utgörs av gängskjutningar och resten är antagligen det klassiska mordet på fyllan, ofta i hemmet.
T ex så mördas ungefär 14 kvinnor per år av en närstående. Tillhör du inte kategorin ung manlig gängkriminell eller befinner dig i missbruksmiljöer så är det antagligen större risk att dödas av en lossnande takpanna när du är ute och promenerar.
Även i Colombia är risken att jag som pensionär skall bli mördad ungefär 1 per hundra tusen. Problemet är relativt lätt att ringa in. Det handlar i alla länder om unga pojkar i utanförskap med begränsade möjligheter till arbete och utbildning. En rad av våra feministiska regeringar har skjutit sig i foten genom att satsa allt på att stötta unga flickor. Det är unga pojkar i utanförskap som behöver stöd och samtidigt är det också ett bra sätt att skapa trygghet för flickor.
Jag håller med Sven A att döds-skjutningar är ett mindre problem i Sverige.
Enligt Nyheter 24… anmäldes under 2023 över 238.000 bedrägerier till polisen. De totala brottsvinsterna för de kriminella bedragarna uppgick under 2023 till hela 7,5 miljarder kronor. En av de mest utsatta grupperna är äldre och pensionärer.
Det här är de verkliga orsakerna till att en del pensionärer tar livet av sig. Förnedringen av att ha lurats på alla sina pengar och förlusten av ett kanske livslångt sparande, tillsammans med insikten att man varit så naiv att man låtit sig luras, trots att man borde vetat bättre, blir sammantaget så tungt att man kanske tar sitt liv.
Att ägna sig åt bedrägerier är nu en betydligt större kassako åt invandrargängen än narkotikahandel, och är det vi borde bekymra oss för. Men media och politiker är ju fixerade vid det rätt lilla problemet att gangsters skjuter ihjäl varandra.
Jan Arvid G!
Sista meningen i ditt inlägg, tror jag sätter fingret på nåt viktigt.