Det oväntade händer bara helt plötsligt

Många gånger har jag cyklat genom Frankrike, uppför och nedför alpvägar, och aldrig råkat ut för något värre än ett par punkteringar. Så när jag på morgonen måndagen den 28 oktober tog på mig en extra kraftig jacka, det var lite svalt i luften, för att cykla till Strängnäs Postcenter var det bara en liten cykeltur som vanligt. Jag skulle lägga på ett kuvert med en bok beställd genom Bokbörsen,

När jag som vanligt cyklade genom ett litet villaområde, där jag aldrig brukar se några bilar i rörelse, sneddar jag över till vänstersidan av gatan strax innan jag skall runda den höga häcken vid gathörnet. Det är då jag ser personbilen som sakta kommer rullande. Det är bara att bromsa in och kliva av cykeln. Jag har glömt att min långa jacka ibland brukar fastna bakom sadeln och ramlar pladask i gatan.

Jag tar emot med vänsterhanden, en läkare sade mig senare att det visade att jag hade snabb reaktionsförmåga. Annars kunde jag ha fått en annan typ av skada. Nå, jag ser nu att det är något konstigt vid min vänsterhand. Den ser inte ut som vanligt och jag förstår att jag måste till Strängnäs vårdcentral. Den kvinnliga bilföraren erbjuder sig att skjutsa mig dit och vi reser upp cykeln och parkerar den på trottoaren. Jag stoppar ner hjälmen i cykelväskan och vi ger oss iväg.

Jag ber den vänliga damen att köra förbi Postcenter, där hon stoppar brevet med boken i brevlådan, och sedan är vi snabbt framme vid Vårdcentralen. Jag tackar damen för hjälpen och går in och visar min konstiga handled. En sjuksköterska förstår efter en kort blick att hon måste kalla på en läkare. Efter en stund kommer en ung kvinnlig läkare som konstaterar att jag måste uppsöka Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

Jag får hjälp att få fram min mobil och ringer min hustru Marie-Louise. Berättar vad som hänt och hon lovar att komma med vår bil. Får veta av läkaren att hon skickat en remiss till Mälarsjukhuset där jag först skall uppsöka Akutröntgen. Medan Marie-Louise parkerar bilen letar jag mig fram till det så gott som tomma väntrummet. Det är tidigt på måndagsmorgonen då det ofta är lugnt på akutavdelningarna.

Men nu krånglar den nya fina röntgenapparaten. Flera ur personalen kommer och man trycker på alla knappar utan att något händer. Vi får gå till en äldre apparat som fungerar som den skall. När allt är klart har också Marie-Louise hittat in och man visar hur vi skall komma till väntrummet för olycksfall. Det finns linjer i olika färger mitt i korridorerna och vi skall hela tiden följa den lila linje som då och då viker av in i en ny korridor. Till slut står vi i rätt väntrum.

Efter en kort stund hämtas vi av en annan ung kvinnlig läkare. Hon har varit med om detta förut och har helt klart för sig vad som skall göras. Har fått röntgenbilderna och nu gäller det att få benen i underarmen i rätt läge innan armen får ett gipsförband. Hon får dra kraftigt i min arm, där musklerna kämpar emot, så en man ur personalen får hjälpa till att hålla mig på plats. Till slut visar en bildskärm att allt ligger rätt och några andra ur personalen lägger sedan gipsförbandet.

Så är det dags att gå tillbaka till röntgen för att få nya bilder på min stackars arm. Nu har de fått den nya röntgenapparaten att fungera och snart visas vi tillbaka till olycksfall igen. Där sitter många patienter i en korridor och personal rör sig fram och tillbaka. Det har nu blivit lunchtid och vi förbereder oss på en lång väntan.

Men det dröjer inte länge förrän vår vänliga läkare åter är tillbaka och hon har ett förslag att göra mig. Man kan låta gipsförbandet sitta en månad och sedan avlägsna det så är allt klart. Men det är då risk att armen blivit så försvagad att den lätt kan brytas igen. Hon föreslår därför att jag skall få en metallskena inopererad som kommer att förstärka armen. Jag tycker det låter klokt och accepterar förslaget. Så nu kan vi åka hem och vänta på att få en kallelse från avdelningen för kirurgi.

En händelserik dag är slut och jag har fått en intressant inblick i hur svensk sjukvård fungerar. Jag ser fram mot operation då jag får uppleva verksamheten på en annan del av sjukhuset.

Operationen

Det är dagen efter mitt sjukhusbesök och vi är beredda på en lång och osäker väntan. Men strax före fem på eftermiddagen ringer telefonen och en stressad sjuksköterska meddelar att jag skall infinna mig för operation klockan halv åtta morgonen därpå. Jag skall logga in vid sjukhusets huvudentré och sedan ta hiss D till plan 4 där Centraloperationen är belägen.

Jag får inga ytterligare instruktioner och äter en lätt frukost vilket jag inte borde ha gjort. Men operationen kan ändå genomföras som planerat. Jag går fel och står mitt i en lång korridor och undrar vart jag skall ta vägen. Då kommer en man förbi och undrar om det inte är jag som skall få handleden opererad. Jag svarar ja och då pekar han åt höger i korridoren där det långt borta står några personer. Där är ingången till kirurgen får jag veta.

Jag kommer in i en sal där ett antal personer ligger i sängar till vänster väntande på operation men rakt fram är receptionen där jag registrerar mig. Får en liten pollett i handen med siffran tio och ombeds gå in i ett rum till höger och klä om mig. Står så framför en vägg med numrerade fack där nummer tio redan är öppet och en man som inte talar svenska ibland kommer och pysslar med något i skåpet.

Jag går tillbaka till receptionen och får veta att alla polletter har nummer tio och jag skall leta efter ett fack som går att öppna. I det facket ligger en stor blå säck med de kläder jag skall byta till. I säcken skall jag stoppa mina egna kläder och sedan lägga polletten på anvisat ställe. Då kan facket låsas från utsidan och jag kan ta med den numrerade nyckeln.

Det finns ett litet väntrum med stolar och bord och där ligger en blankett som jag förstår att jag skall fylla i. När jag sysslar med det dyker mannen jag träffat i korridoren upp tillsammans med en kvinna. De talar om att det är de båda som skall operera mig. Den ifyllda blanketten skall jag ta med och gå tillbaka till receptionen där jag strax blir upphämtad.

Jag kommer in i förberedelserummet inför operationen. En lång rad sängar i avbalkningar längs ena väggen där jag tilldelas en. Vid väggen mitt emot ligger expeditionen för de som arbetar här. Nu följer en lång tid av väntan omväxlande med olika förberedelser inför operationen.

Så småningom blir det dags att rulla iväg min säng till operationssalen. Grönklädd personal med ansiktsmasker tar emot mig och där råder en trevlig avslappnad stämning. Min vänstra hand får sticka ut under ett skynke och jag hör samtalet mellan de två som opererar mig. Mannen har lång erfarenhet och instruerar kvinnan som han håller på att utbilda. Mycket intressant att i detalj få följa deras arbete. När mannen går ut ur operationssalen säger han till mig att det här gick mycket bra.

Tillbaka i förberedelserummet erbjuds jag kaffe och en smörgås och får hjälp med att ta på mig mina egna kläder. Erbjuds skjuts i en rullstol men jag går hellre själv vilket går alldeles utmärkt. På utvägen följer man mig till sjukhusapoteket där jag skall hämta ut mediciner. Så är det dags att plocka fram mobilen för att ringa min hustru för att få veta var hon står med bilen. Det är alldeles utanför huvudentrén och snart är vi på hemväg.

En mycket positiv upplevelse av hur svensk sjukvård fungerar när den är som bäst. Sexton dagar efter olyckstillfället skall jag på återbesök på Mälarsjukhuset för att få gipsförbandet avlägsnat. Sedan får jag vara försiktig med belastning av vänsterarmen i tre månader. När vårsolen kommer ger jag mig ut på cykelturer igen.