”Socialister” är numera en osedvanligt slätstruken samling. Det kan knappast illustreras bättre än vad de själva gör på Socialistiskt Forum som idag arrangeras av ABF i Stockholm. Det anrika huset på Sveavägen fylls av människor som passar in i denna deras helt egna ”socialistiska” kultur. Jag talar nu om utanverket, alltså ytan, som signalerar allt annat än förtryckta människor. Här frotterar sig ett smalt med högröstat skikt ur den solida stockholmska medelklassen. Det finns förstås enstaka undantag, som dock bekräftar regeln.
Men hur är det då med innehållet i de 72 programpunkterna? Är det kanske intressant? Kanske utgör denna församling trots allt en spjutspets mot framtiden? De utgör säkert till stora delar framtidens intellektuella elit och makthavare.
Men nej, en genomgång av programmet bekräftar tyvärr slätstrukenheten. Ämnen som feminism, HBTQ och identitet dominerar med 23 arrangemang (1/3 ca av 72). 21 arr handlar om vänsterns interna problem, fackliga frågor och om ekonomi (7 var), också nästan 1/3. 6 handlar om krig/fred, varav 1 om USA (presidentvalet). 10 behandlar Kultur/historia/filosofi och 1 om skandalprojektet nya Karolinska.
Visst finns det många viktiga och angelägna ämnen, men avsaknaden av de stora och omdiskuterade ödesfrågorna om freden, människornas levnadsvillkor på planeten, globaliseringens problem, EU, imperialismen… – som rimligen borde fronta när socialister samlas – märks knappast över huvud taget. Det enda program som direkt lockar mig är Mikael Nybergs föredrag om hur arbetsförhållandena för stora delar av arbetarklassen idag utarmas.
Denna avsaknad av tidens stora ödesfrågor beror också på ABF. Man har börjat tillämpa sin ”uthyrningspolicy” (vilka man kan samarbeta med) på ett snävare sätt på sistone. Staketet mot vilka partners som kan anses uppfylla FNs deklaration om de Mänskliga rättigheter och ABFs ”demokratiska strävan att göra världen bättre” har flyttats och liknar allt mer en apartheidmur.
ABFs staketförflyttning är emellertid på intet sätt olaglig. Det är en politisk anpassning till den norm som man uppifrån förväntas anpassa sig till. Vill man vara med i finrummen (och behålla anslagen) måste man hålla avståndet till dem som visat sig ha rätt i sin kritik av S-MP-regeringen i sin politik om Saudiarabien, Nato, Syrienkriget, Irak, Afghanistan och Libyen. Det här är viktiga frågor som kan fälla regeringen, ja den kan t o m göra det omöjligt att överhuvudtaget fortsätta att driva USA/EU-politik i landet. Alla som kan klumpas ihop som stollar, opportunister eller extremister – höger såväl som vänster – måste motas ut i alla ”anständiga sammanhang”. Det här är en upprepning av det som hände på bokmässan – fast förstås i mindre skala.
Det senaste exemplet är nekandet till den nybildade organisationen Jemensolidaritet att medverka med en programpunkt i år. Det skamlösa Jemenkriget drivs av Saudiarabien med kraftfullt stöd av USA, men också med stöd från Sverige med sitt uppseendeväckande fjäsk för det saudiska kungahuset för att gynna sin egen lönsamma vapenförsäljning.
Det här bör hållas borta från ”de anständigas scen”. ABF funkar här som lydig grindvakt.
Roland Hedayat (ordförande i Jemensolidaritet) skickade en ansökan om att få med en programpunkt på årets SF. Efter att ha lämnat utförliga svar på kompletteringsfrågor, bl a om Irans inblandning i Jemenkriget, svarade ABF följande:
Hej, Tack för er förfrågan!
Vi har gjort bedömningen – dels utifrån vår säkerhetspolicy, dels utifrån vår uthyrningspolicy – att det inte är aktuellt att upplåta lokal i ABF-huset för denna verksamhet. Vidare att notera är att ABF Stockholm enligt praxis inte kommenterar bedömningar likt denna ytterligare och vi ber er respektera detta.
Tydligare kan inte ABFs nya mur, eller för den delen det hårdnande svenska politiska klimatet, illustreras. Om inga socialister på Socialistiskt Forum protesterar mot ABFs murbygge, eller konkret mot utmotningen av Jemensolidaritet är det ren ynkedom.
Det socialdemokratin närstående ABF följer tyvärr regeringens linje, som är att hålla rent mot vänster och hjälpa fram marknadskrafterna. Klimatet har hårdnat och Bengt Göranssons inflytande har försvunnit. Tråkigt, Göran Eriksson gjorde ett fint arbete under sin tid, men andra krafter verkar ha tagit över.
Man bör emellertid kräva att få delta och ställa dem som hindrar det mot väggen. Varför hindrar man Jemensolidaritet? Den frågan kommer att bli oerhört svår att ställas inför. Ett folkmord pågår och man vill inte låtsas om det. Men Sverige handlar med Saudi och låtsas som om det regnar. Palme hjälpte också till att göra stora affärer med Saudi på sin tid, men det känner folk inte till. Det finns gamla goda affärskontakter att vårda.
Men varför är då vänstern så konstig? Ja, kan förklaringen vara att det idag helt enkelt inte finns något utrymme för en vettig vänster.
Så länge den oheliga alliansen mellan jordens fattiga majoritet och de globala kapitalistiska multisarna består, så får vi i den rika världen vara glada om vi åtminstone något så när lyckas försvara det vi uppnått.
Politik är det möjligas konst!
Jag tror Knut gör en riktig bedömning. Ledningen för ABF-Stockholm verkar ha bestämt att plocka bort sådant som kan störa goda relationer med de politiskt tongivande i USA och de stora svenska massmedierna som i nyhetsförmedling och propaganda som följer dem i hälarna.
Utöver det har Socialistiskt Forum, understött av ABF-Stockholm, i flera år varit ett riktigt trist ”vänstertillhåll” – en slags vänsterpolitisk loppmarknad av sämre kvalitet. Det finns bättre tillfällen att föra ut information om vad som händer runt om i världen. ABF på andra håll i landet fungerar dock inte lika illa som i Stockholms stad.
I ett blogginlägg i morse redovisar jag inställningen från Socialistiskt Forum till rätten för olika organisationer att yttra sig om Syrienkrisen.
Talade med Gunnar Lassinanti som berättade att han förberedde ett möte på ABF i februari om Jemenkriget…
Det är väl så att såna här träffar i minst femton år mest varit en fråga om ”politik som konsumtion”. Folk tittar in för att träffa likasinnade och i övrigt uppträda som publik, d v s ungefär som artonhundratalets borgerskap när de gick på teater.
Det är i alla fall det intryck jag har fått när jag vid olika tillfällen har uppträtt som skådespelare.
Och jag tror att det kommer att vara så tills det uppstår en verklig kamp nånstans, d v s att människor konfronterar makthavare för att ändra något på riktigt.
Jan W!
I artikeln ”Därför går det så jävla dåligt för vänstern” i Dagens Arena den 26/11 talar Per Wirtén om vänstern som ”en firma för politisk underhållning”. Inte så långt från din bild alltså!
Rent konkret kan det ta sig uttryck som på klimat- och klass-punkten som knappast kan kallas seminarium längre. Där inleder tre personer, en rapportförfattare från LO, en klassmedveten och intersektionalitetsmedveten person, därtill oppositionslandstingsråd (s) och en klimatkunnig från universitetet modererat av en person från Rebella. Det som kom närmast någon form av socialistiskt innehåll kom från en sakkunnig beskrivning av klimatkrisen och vad som behöver göras.
Från LO kom påståenden om att facket uppmärksammar frågan om klimatomställning, på ett annat seminarium framkom att svenska facket inte gör mer än låter någon skriva rapporter och sedan händer inget.
En uppvaktning från flera organisationer hos LO Thorvaldsen ledde till att LO skulle höra av sig, sedan har det gått 4 år men på klimat- och klassmötet framstod allt som trevligt och bra när det gällde facket, arbetarklassen och klimatet. Landstingsrådet talade om jämställdhetsfrågorna och trafiken, män åker bil, kvinnor kollektiv och cyklar, alltså är det viktigt hur busshållplatser är placerade.
Moderatorn ställde sedan vad man kanske kan se som inställsamma frågor till panelen och sedan var det slut. Man kunde lika gärna ha satt upp en glasskärm mellan publiken och de där framme i studion.
Allra intressantast är för mig den antisocialistiska eller i alla falla antisolidariska inställningen till varandra som konkurrenter. Att vissa programpunkter systematiskt utestängs som Syriendiskussion, kritisk till väst eller nu Jemenkriget är inget man bryr sig om tillsammans.
När radikala krafter ordnade motaktioner och konferens med 2 mils bokbord mot Världsbanksmötet i Berlin 1988 sökte offentliga bidragsgivare splittra. De mer välordnade miljöorganisationerna och kyrkornas kritiska möten skulle få stöd men ej de radikalas. Då vägrade miljö- och kyrkliga organisationerna gå med på stöd till dem om inte de radikala fick också, och så blev det.
Vänstern slickar istället uppåt. De som klagar får skylla sig själva och söka någon annan plats, för inte ska man söka ha gemensam syn på vilka socialistiska röster som bör komma till tals, det är väl ABF:s ensak. Så talar splittringens röster.
ABF i Malmö och Helsingborg agerade på liknade sätt som ABF i Stockholm och ställde in en utannonserad Odessautställning godtyckligt. Till skillnad från vänsterns kannibalistiska orgie på Sveavägen så tänker jag som miljö- och fredsaktivst inte acceptera vänsterns sönderfall och slakt på varandra.
Det historiska ögonblicket för vänsterns sammanbrott tycks mig kunna spåras till en viss given tidpunkt då arbetarrörelsens kamp för det fria ordet föll samman. I ABF-huset i år stängdes Syriensolidaritet ute även denna gång utan någon påtaglig protest från den socialistiska rörelsen i Sverige. Istället ordnade Föreningen Syrien Sverige en diskussion om Syrien. Publiken var inte riktigt med på noterna som gick i hög grad enligt det som sägs i massmedia har jag fått berättat för mig. Avgörandet kom när en paneldeltagare hävdade att Assad skapat IS, då gick mer än hälften av publiken därifrån.
Nu behövs ytterligare ett vittnesmål från mötet samt saklig kunskap om vad som hände när Assad befriade politiska fångar. Var det inte baserat på starka krav från oppositionen medan han även på andra områden var satt under starkt press? Att flera av dem som då frigavs var islamister kan inte ha varit obekant för oppositionen. Jag antar att detta är förhållanden som är lätta att ovedersägligt dokumentera. I så fall är det som spreds på ABF huset på det möte i frågan som var tillåtet inget annat än konspirationsteori.
Vänsterns slapphet inför ABF:s godtyckliga kriterier för vad som är godkända ramar för socialistisk utrikespolitik i Ukraina och Mellerstaöstern-frågan har fått förväntat resultat. Konspirationsteori ersätter diskussion där de bästa argumenten för och emot bryts mot varandra, om det inte hade gått att ordna på samma möte hade folk ändå kunna gå mellan olika möten med varierade syn.
Det var ju säreget att jag skulle hamna på samma linje som Wirtén här, som jag annars tycker är en postmodernistisk flummare, fast i identitetspolitik. Men det finns väl nåt gott i varje människa…