Tisdagen den 11 september 2001 anfölls WTC och Pentagon av flygburna muslimska terrorister. Cirka 3000 människor dödades per omgående i detta illdåd. Söndagen den 7 oktober kom det amerikanska svaret i form av återkommande bombangrepp mot Afghanistan, marknadsförda som självförsvar mot terrorismen och med Tony Blair i rollen som George Bushs vapenbroder. FN:s säkerhetsråd antog två resolutioner, den 12 respektive 28 september, där man allmänt talade om den angripna partens ”rätt till självförsvar”. Men ingen av resolutionerna innehöll ett ord om våldsanvändning och ingen av dem nämnde heller Afghanistan.
Attacken den 11 september var på alla sätt unik. Den resulterade i massmord, den iscensattes inte av någon mot USA fientligt sinnad stat, och samtliga terrorister omkom vid själva angreppet – vilket som bekant var deras avsikt.
Folkrätten tillåter våldsanvändning från den angripna partens och/eller det så kallade världssamfundets sida i och endast i två klart specificerade fall – dels som självförsvar mot en aggressor och dels som möjlig åtgärd i ett läge, där freden och säkerheten i världen uttryckligen hotas. Men folkrätten reglerar bara förhållandet mellan olika stater, inte mellan en stat som USA och en skara fria entreprenörer av 11/9-mördarnas sort. Till detta bör läggas att det inte fanns någon att försvara sig mot, eftersom attentatsmännen som sagt dog i och med att deras ”projekt” förverkligades. Det kunde man givetvis inte veta i initialfasen – terrorn kunde ju ha fortsatt på ett eller annat sätt med flera aktiva – men snart nog stod det klart att så inte skulle bli fallet.
USA och Storbritannien motiverade sina bombangrepp med att Usama bin Ladin och al-Qaida höll sig dolda i de afghanska bergen och där verkade relativt ostört. Det stämde förvisso, men det gjorde inte bombningarna vare sig legitima eller legala. Någon ren självförsvarssituation förelåg inte. I november 2001 erkände man detta på amerikanskt håll och hävdade i stället att 11-septemberdådet innebar ett hot mot freden och säkerheten, vilket nödvändiggjorde fortsatt våldsbruk – tydligen i år efter år efter år och i praktiken än i dag.
I december 2001 kompletterades den Natostyrka som hette Operation Enduring Freedom, OEF, med ytterligare en styrka, International Security Assistance Force, ISAF, där även Sverige kom att ingå, till en början med 45 man, efterhand med så många som 550 (2012). ISAF bildades under en konferens i Bonn, vid vilken Afghanistans ombud undantagslöst hade godkänts och handplockats i förväg av USA. Bildandet förelades sedan FN:s säkerhetsråd, vars medlemmar – ställda inför fullbordat faktum – inte kunde göra stort annat än att signalera grönt. ISAF hade därmed FN i ryggen men borde aldrig ha sett dagens ljus. Numera vet vi att den svenska insatsen plus alla andras insatser varit fiaskobetonade och att Afghanistan är ännu mera sargat och laglöst än 2001. Påstår man att landet har slagits sönder och samman, så gör man sig inte skyldig till någon större överdrift.
Kosovo
Det existerade ett drygt tvåårigt prejudikat: under 72 dagar i obruten följd bombade Natostyrkor mål i Jugoslavien i mars-maj 1999 i det s k Kosovo-kriget. Också det var ett otvetydigt folkrättsbrott. Även här blev ödeläggelsen oerhörd. Visserligen förstördes bara 14 serbiska stridsvagnar under kampanjen, men i gengäld 372 industriella centra, vilket ledde till massarbetslöshet (förutom till massdöd).
På ett närmast hysteriskt sätt såldes Kosovo-kriget in som ett i grund och botten humanitärt krig. Det var de ideliga övergreppen från serberna i Kosovo, som bombräderna skulle göra slut på. Obestridligt är att sådana övergrepp förekom och var omfattande – men det gjorde inte Natos operationer legala eller ens legitima. Betecknande är för övrigt att det humanitära bombregnet aldrig åtföljdes av några verkligt humanitära åtgärder efter att bombkampanjen avslutats, trots att sådana mått och steg bara skulle kostat en spottstyver jämfört med de svindlande militärutgifterna.
Slående är också att Nato passade på att anta ett nytt strategiskt koncept under de 50-årsfestligheter som ägde rum mitt under det brinnande Kosovo-kriget. Alliansen gavs vidgade befogenheter, åtog sig världspolisiära uppgifter och kompletterade sin forna defensiva agenda med en kraftfull offensiv. Det har i sin tur inneburit att FN:s roll gradvis kommit att undermineras.
Irak
I mars år 2003 ockuperades Irak av USA, Storbritannien och deras allierade under förespeglingar som visade sig helt igenom falska. Även de mest förhärdade inser i dag att det rörde sig om ett uppenbart folkrättsbrott, som fått ohyggliga konsekvenser och inte minst lett till väldiga flyktingströmmar.
Libyen
Resolution nummer 1973 behandlade Libyen och antogs av FN:s säkerhetsråd torsdagen den 17 mars 2011. Det unika med den resolutionen är att den gick emot FN:s egen stadga. De inbördesstrider som brutit ut mellan den lagliga Tripoli-regimens styrkor och oppositionella rebeller med säte och stämma i Benghazi påstods hota freden och säkerheten – vilket aldrig var fallet – och därmed tilläts Nato göra en begränsad insats för att skydda civila liv. Som ett led i denna strävan inrättades en flygförbudszon. I verkligheten kom Nato att med bred marginal överskrida de villkor som resolutionen slog fast, bland annat genom att understödja ena sidan i inbördesstriderna mellan Tripoli och Benghazi – något som i sig var folkrättsstridigt. Efterhand sattes även marktrupper in trots ett uttryckligt förbud mot sådana.
Redan den 10 mars hade Frankrike under Sarkozy erkänt det s k nationella övergångsrådet i Benghazi som Libyens lagliga regering. Det undergrävde möjligheterna till förhandlingslösningar. Till detta kom att Ghadaffi-regimens officiella representant förvägrades att närvara vid säkerhetsrådets möte i New York den 17 mars. Nato-uppdraget gick under namnet Operation Unified Protector, och eufemismen ”Responsibility to Protect”, R2P, kom till heders – och vanheders – under det som inte var stort annat än lätt igenkännbart massmördande.
Ironiskt nog visade det sig efter en tid att den Nato-stödda sidan i Libyen-kriget till förskräckande stor del bestod av muslimska fundamentalister.
Flera viktiga länder – Kina, Indien, Brasilien, Ryssland, Tyskland – lade ner sina röster i säkerhetsrådet och stödde följaktligen inte resolution nummer 1973 aktivt. I dag har den överväldigande majoriteten av FN:s medlemsnationer tagit avstånd eller åtminstone distanserat sig ifrån resolutionen – dock inte Sverige. Vi har följt De stora i spåren både i Libyen och Afghanistan.
Syrien
Direkt efter att Libyen slagits sönder utbröt oroligheter i Syrien. USA:s ambition var – och är måhända alltjämt – att byta ut regimen och störta en förgriplig statschef även där. Men både Ryssland och Kina drog öronen åt sig efter Libyen-händelserna och vägrade att låta en krigsresolution med 1973-touche gå i repris. En sådan lades fram i säkerhetsrådet måndagen den 3 oktober 2011, men vid detta tillfälle gjorde kineser och ryssar bruk av sin vetorätt. Syrien har alltsedan dess formats om till en valplats för blodiga ombudskrig med otaliga kombattanter, och den humanitära katastrofen har nu länge varit ett faktum.
Utrymmet tillåter inte en närmare redogörelse för hur konfliktlinjerna löper, men jag vill ända nämna EN enskild händelse med klar symbolisk laddning:
Tisdagen den 4 april i år dödades cirka 80 människor, bland dem ett flertal minderåriga, i staden Khan Shaykhun i Idlib-provinsen av sarin eller möjligen någon annan gas. Med rätt eller orätt fick president Bashar al-Assad skulden för det inträffade. Några dygn efter gasattacken – om det nu rörde sig om en attack… – ”straffade” Donald Trump sin presidentkollega genom att låta amerikanska styrkor avlossa en serie missiler mot en syrisk flygbas i ett slags nålsticksoperation.
I det läget borde tongivande representanter för politikerskrået här i Sverige med en mun ha förklarat att våldsanvändning av det slaget är absolut otillåten – precis som angreppskrig och interventioner är strängt förbjudna – och detta alldeles oavsett om al-Assad är en första klassens förbrytare eller ej.
Men i stället kunde Donald T inhösta beröm från svenska ”statsministerkandidater” och en rad andra. Det ansågs fullkomligt i sin ordning att han gav prov på handlingskraft och alltså inte vilade på hanen. Den här sortens blågult grupptänkande (group think) är illavarslande.
Folkrätten förändras
För tjugo år sedan uppfattades frasen ”utländska medier” som riktig svenska och den saknade verklig konkurrens. Numera säger eller skriver man ”utländsk media” avsevärt oftare än ”utländska medier”. Språket utvecklas – eller förändras – hela tiden, oberoende av vad man som enskild individ anser om de olika nyskapelserna.
På likartat sätt är det med folkrätten. Under de gångna cirka tjugo åren har vi fått en ökad folkrättslig acceptans för humanitära ingrepp, R2P-åtgärder och krigshandlingar som genomdrivs i förebyggande syfte, en ökad acceptans i varje fall bland rika Nato- och EU-länder. Både folkrätt och språk förändras successivt. Vill vi leva i en värld, där krigen permanentas, FN akterseglas av Nato, bomber fälls dygnet runt och där det ter sig naturligt att avsätta statschefer, som vägrar att rätta in sig i ledet – à la bonne heure!
Alternativet är att göra motstånd. Ja, man kan kämpa för en folkrätt av mer ursprunglig modell, hålla FN-stadgan högt och lyfta fram de principer som även Sverige och svenska politiker en gång för länge sedan hyllade.
Om USA verkligen velat vedergälla terroristattacken mot finanskapitalets hjärta i World Trade Center hade man gått direkt mot Saudiarabien och Pakistan istället för att ta omvägen via låtsasfienderna i Irak och Afghanistan.
Men egentligen började det med Kuwaitkriget 1990. Den gången var vi många som jublade framför TV-apparaten när FN-koalitionen besegrade tyrannen i Bagdad fastän han hade en kristen utrikesminister och det rådde en relativt fredlig samexistens mellan de olika befolkningsgrupperna.
Senare visade det sig att Kuwait hade provocerat fram konflikten, bland annat genom att borra efter olja på irakisk mark, och att vi blivit manipulerade av Gulfstaternas samarbetsråd.
På den vägen är det.
Bra artikel och nyttigt att särskilt lyfta fram sammanhanget från start till nuvarande situation.
När det gäller den påstådda kemgasattacken i Idlibprovinsen rekommenderar jag läsning av Seymor Hersh artikel i Die Welt 24 från den 25/6. Där bevisar Seymor Hersh det faktiska förloppet kring händelserna genom att publicera material från den amerikanska Natobasen i Doha i Qatar.
Operatörerna vid basen som övervakade den sedan länge gemensamt planerade attacken mot en plats där underrättelserapporter visade att ett möte skulle äga rum mellan ledande befälhavare inom ISIS, gick nämligen i taket när Trump bestämde sig för att attackera Syrien med missiler.
Operatörerna visste nämligen att det endast handlade om en konventionell bomb av rysk avancerad modell som erbjudits det syriska flygvapnet att användas vid attacken.
Allt planerades i nära samverkan mellan rysk och amerikansk militär samt deras underrättelseorgan och tillika övervakades genom att såväl pålastning av bomben samt flygning till och från uppdraget filmades i minsta detalj och den information fick Trump, men valde trots detta att attackera Syrien.
Reaktionerna från basen i Doha finns läckta och publicerade men har inte uppmärksammats. Den amerikanska och ryska uppfattningen i säkerhetsorganen på fältet är att gaserna uppstod när klorin som användes för rengöring av lik i källaren till terrorsiternas byggnad kom i kontakt med den konventionella bomben.
När var USA som starkast? Ja, som jag läser Anders Björnssons ”Om världshärskande” på ”Missa inte”-avdelningen den 12 juli, så menar han att försvagningen började redan under Kalla kriget. Men när jag läser det på denna tråd aktuella inlägget av Mats Parner, så blir väl krönet de tio åren mellan 2001 och 2011. Då sanktionerade FN:s säkerhetsråd först det så kallade ISAF-kriget i Afghanistan och sedan just 2011 sanktionerade samma säkerhetsråd också bombkriget mot Libyen.
Å andra sidan är denna motsättning kanske bara skenbar. USA:s relativa ekonomiska försvagning kunde iakttagas redan under Kalla krigets tid men först under de allra senaste åren har motsvarande politiska försvagning blivit helt uppenbar.
Den fd SKP:aren, senare Timbroiten Charlie Nordblom hävdade kring 1990 att Sovjetunionen rustade ihjäl sig. Gäller inte detsamma USA i våra dagar?
Anders P!
Att försöka förklara varför stormakter kommer och går är väl egentligen ganska futilt. Jag menar att ett sådant jobb ju förutsätter att historien är ett slags kausalt förlopp och så är det ju inte.
Att prata om USA på det viset är som att prata om sig själv i tredje person. Efter Berlinmurens fall är alla en del av samma ekonomiska och politiska system.
”USA ut ur Afghanistan!” skallade en vänstergrupp häromåret och förträngde att även Sverige har trupper där.
Håkan Sandin!
Vilken ”vänstergrupp” var det? Kan du precisera?
Det var från en demonstration som jag hörde på radion för ganska länge sedan. Men jag la det på minnet eftersom jag tänkte att också Sverige, som sagt, har militär i Afghanistan och följaktligen är en del av problemet med den amerikanska utrikespolitiken.
Håkan Sandin
Om du menar att din senaste kommentar är en precisering eller en dokumentation, så använder du och jag uppenbarligen de två orden på helt olika sätt.
Men det allra konstigaste med din ursprungliga kommentar är ju att du menar att eftersom Sverige numera är allierat med USA, så skall vi inte här på lindelof.nu diskutera det amerikanska världsväldets framtidsutsikter.
Vad är det för logik i det resonemanget? Ja, mig tycks det vara ett glasklart exempel på vad som brukar kallas en ”goddag-yxskaft” argumentering”
Min poäng är att om det amerikanska ”världsväldet” faller så faller vi också. Dessutom relativt tungt eftersom vi är ett land som är helt beroende av globaliseringen och som vare sig kan försvara sig militärt eller försörja sin befolkning med livsmedel.
Det är därför regeringen frenetiskt försvarar frihandeln och EU, fastän man i praktiken har öppnat dess gränser för islam som torde bli slutresultatet om det amerikanska ”världsväldet” faller.
Håkan Sandin!
Du har säkert fel om du tror att ett slut på den amerikanska eran också skulle innebära ett slut för frihandel och globalisering och nyliberalism, you name it.
När Donald Trump i sin valrörelse lovade att med honom som president, så skulle Amerika sluta med att agera som världens draglok i de sammanhangen (”America first”), så hann han nästan inte tala till punkt förrän kineserna erbjöd sig att ta på sig det jobbet.
Däremot skulle ett slut på den amerikanska eran säkert innebära också ett slut för såväl Nato med dess ”atlantism” som för EU med dess stats- och gräns-erodering. Så på den punkten håller jag inte heller med dig.
Alla länder har en armé, antingen sin egen eller någon annans, konstaterade Mao för länge sedan. Vi får överlåta till framtiden att bestämma vilken armé som kommer att försvara eller ockupera Sverige.
Håkan Sandin
Tidigare har du sagt att vi idag har en krigsmakt vars uppgift är att göra legojobb för USA runt om i världen. Och nu vill du överlåta åt framtiden att bestämma om vi också fortsättningsvis skall ha det så. Är det inte klokare att omedelbart gå tillbaka till vårt traditionella invasionsförsvar med allmän värnplikt?
Du missförstår mig. Jag har bara påpekat att Sverige är en del av det amerikanska ”världsväldet”.
Man har redan återgått till den allmänna värnplikten med tveksamt resultat. Sverige ser inte längre ut som när vi växte upp. Men det är en demografisk fråga och en annan diskussion.
Håkan Sandin!
Du har själv påpekat att vi i femton år var med i det Nato-ledda ISAF-kriget i Afghanistan. Och idag är vi med i det amerikanska fortsättningskriget där. Och som Mats Parner påminde om i det inledande inlägget så var vi också med i det Nato-leddda bombkriget i Libyen häromåret. Och i USA beskrivs vi idag officiellt som en allierad utan att den svenska regeringen protesterar. Och regeringen är också inställd på att vi skall fortsätta på denna inslagna väg. Lyssna på Hultqvist! Och om inte allt detta är exempel på att vi idag är en del av det amerikanska världsväldet, så vet jag inte vad det skall kallas.
Sedan måste du hålla isär allmän värnplikt och värnplikt. Och när det idag talas om värnplikt så är det inte allmän värnplikt det handlar om. Här får du läsa på lite bättre.
Ordet värnplikt betyder allmän plikt att försvara landet. Alla födda 1999 är kallade till mönstring. Men då endast ett fåtal antas får vi väl kalla det för särskild värnplikt på grund av resursbrist och att många i den åldern inte är beredda att försvara landet.
Håkan Sandin!
Kalla det gärna särskild värnplikt om du vill. Det ändrar ju ändå inte något i sak.
Bakgrunden är som bekant att man inte lyckats få ihop så många som är villiga att för lön kriga i USA:s tjänst som man räknat med. Så nu vill man pröva om man kan få ihop några tusen till som gör samma jobb som en plikt.
Men som du själv säger så är det osäkert om man kommer att lyckas med det.
Tillbaka till kärnfrågan. Jag förmodar att den bygger på 1970-talets paroll: ”Kamp mot USA-imperialismen!” Men Amerika har aldrig varit imperialistiskt i samma mening som det brittiska imperiet före 1945 eller Hitlers lebensraum-politik som felaktigt betecknas som ”nationalistisk”. Tvärtom var USA isolationistisk före Pearl Harbor och närmast självförsörjande på livsmedel och råvaror.
När man idag pratar om imperialism bör man avse globaliseringen, det internationella finanskapitalets världsvälde och den totalitära kapitalismens rovdrift på människor, miljö och naturtillgångar som tvingat många länder på knä.
I den kampen är faktiskt Trump ett föredöme. Kom ihåg att medan EU ”räddade” Grekland till priset av en förlorad generation insåg Tea Party Movement det absurda i tanken att skattebetalarna skulle stå för notan när det internationella finanskapitalet lånade ut pengar utan säkerhet och sedan kraschade mot verkligheten. Trots varningarna från de internationella medierna stoppade man ”räddningspaketet” till Lehman Brothers 2008 utan att det fick några allvarliga konsekvenser för landet som helhet.
Håkan Sandin.
Det är klart att avkoloniseringens tid är historia. Samtidigt är det ju så att den kapitalistiska industrialisering av hela världen som Marx såg framför sig redan i det Kommunistiska manifestet idag håller på att realiseras.
Det är klart att detta gör det tufft för oss i den redan industrialiserade världen. Och inte blir det bättre med politiker som tycks tro att det fortfarande är som 1945, när Ryssland och USA i Yalta kunde dela upp Europa mellan sig. Och detta trots att vi vet att Rysslands BNP idag inte är mycket större än Spaniens och USA:s andel av den globala BNP idag inte ens är hälften så stor som den vara då, och att denna andel bara fortsätter att bli mindre och mindre för varje år som går. Och jag frågar mig hur länge vi i Europa skall låta oss splittras av detta allt svagare USA.