Kollage av allmän krigsbild från nätet och en bild av författaren 1953 då han lärde sig segla.
Världen rör sig med turbofart utanför mitt fönster. I mig går det inte lika fort. Nätet håller på att sluka våra liv.
Besökte min barndoms Göteborg i förra veckan. Där låg Domkyrkan ännu på sin plats, de stora Västra och östra Hamngatorna och Avenyn likaså. Så kartan i min skalle håller än, så länge jag inte kommer för långt bort från Centrum. Nästan alla gamla affärer runt Kungsgatan var dock försvunna, utom Knapp-Carlsson och Butterix, som fortfarande låg kvar på Kyrkogatan.
Man ser inga bekanta i gatuvimlet. Endast envisa minnen som trängs. Ett konstigt sådant är att de långa granitblocken – gångstenarna – i två rader på trottoarerna, de som man hoppade över skarvarna på som barn, ser slitna ut, mjukt rundslipade och kantstötta. Men de ligger kvar. Bohusgraniten håller länge. Dessa Bohusgranitblock har åldrats med mig. Än håller man ihop, men sliten är man i leder och lite kantstött här och var. Allt annat vore förresten helt onaturligt. Det behöver alltså inte ses som om allt redan är slut. Granitblocken har åldrats med värdighet. Gör människor det idag? Eller blir de bara odugliga?
Tiden är vulgär
Camilla Läckberg intervjuades häromdagen i ett kulturprogram på radion. Hon koketterade med att till vardags hasa fram i foppatofflor därhemma i tjuriga Bohuslän, men siktar mot Hollywood som nästa mål i sin personliga karriär. Hon blir då i mina dystra ögon inkarnationen av vårt sjuknande samhälle. Hon kvittrar aningslöst med radions kulturreporter som om hennes värld vore den riktiga världen. Varför deppa och gräva ner sig i Gazakrig, europeisk upprustning, Ukrainakrig och Trumps fula tryne, när man kan ha lite kul, klä sig i galakläder och sikta mot stjärnorna. Det sa hon inte, men de replikerna lägger jag i hennes mun, för det var vad hon tänkte.
Ordet vulgär betyder ursprungligen ”alldaglig”, vilket inte är nedsättande. Men ordet har med tiden skiftat betydelse till rå, oförfinad eller osmaklig. Jag finner inget bättre ord för att beskriva fenomenet Camilla Läckberg.
Den här tendensen bekymrar mig mer än att jag statistiskt sett snart kommer att dö. Jag lider nästan fysiskt av att inte längre respektera mitt lands demokratiska grundval. Jag gillade inte Olof Palme, men jag respekterade vårt statsskick, regeringens och riksdagens beslut. Men det gör jag inte längre (eller kanske jag ska skriva för närvarande). Demokratin och kulturen (i vid mening) har underminerats till den milda grad av aningslösa, okunniga, mjukryggade, ansvarslösa och vilsegångna politiker och medier (välj själv vad du tycker passar bäst), att jag börjar tänka att det inte finns någon återvändo. Det här kommer till sist att dra storkriget över oss – det värsta som kan hända ett folk.
Jag kan inte släppa tankarna på det. Kanske jag klarar mig och får ynnesten att dö en naturlig död. Men hur blir det för mina barn och barnbarn, och för alla andras barn och barnbarn? För att behålla förståndet följer jag händelseutvecklingen främst via alternativa kanaler på Internet, vilket slukar många timmar varje dag. Det hela gör mig allmänt nedstämd. Jag har t ex ingen ”bucket list”, jag önskar mig inga nya prylar.
Av denna mediekonsumtion får jag åtminstone inspiration att formulera något snärtigt, vilket jag som bekant ofta försöker. Jag gillar att sitta här i min ensamhet med datorn i knät och bli förbannad när jag läser DN, ser på TV och lyssnar på Sveriges Radio. Jag gör det helst i min ensamhet, eftersom det lätt skapar spänningar och dålig stämning när jag har folk runt omkring mig.
Men, ensamheten tränger sig ganska snart på, då vill jag prata med och vara med människorna jag tycker om. Jag har flera ganska nära mig.
Skrivandet
Att skriva offentligt om sig själv är ett sätt att lära känna sig själv. Det har jag påstått många gånger. Svårigheten är emellertid att lyfta skrivandet över gnällig ”dagboksnivå”. Alltså vem kan vilja läsa vad jag skriver – om mig? Den frågan är knivig. Varje människa bär visserligen sin unika historia, men ärligt talat, alla är inte lika kul att läsa (eller höra) om. Camilla Läckberg t ex.
När man skriver som jag nu gör, är man då exhibitionist? I någon mening är det nog så, men kanske är det till någon glädje eller nytta åt några andra. Det är viktigt att människor skriver. Tänk vilken glädje det är att läsa något riktigt tankeväckande och välformulerat i svart på vitt. Det livar upp och ger energi. Men för en del läsare är förstås jag precis lika ointressant som Camilla Läckberg är för mig. Jag inser det. Jantelagen gäller.
Jag menar att skrivandet trots allt är ett sätt att dela tankar med andra – även om de andra inte svarar – alltså för att få syn på sina egna tankar. Det är visserligen en konst att läsa med andras blick det man själv skrivit, att ställa sig bredvid och läsa över axeln liksom. Det är inte omöjligt. Det är ett sätt att få syn på och stryka det mest introverta.
Jag återkommer ofta i tankarna till Kurt Tucholsky. Skrev om honom i artikeln Kurt Tucholsky till exempel, hur han plågades av sin samtid till den grad att han till sist tog sitt liv. De senaste dagarna dök dessutom Victor Klemperer upp i mitt medieflöde. Kände till hans namn men visste inget om denne intressante, till kristendom konverterande från judendom, gift med en icke jude, ändå förföljd som en jude. Får lust att läsa dennes avhandling från 1947, Tredje rikets språk.
Jag inbillar mig att om någon idag skulle skriva avhandlingen ”Västdemokratiernas språk” – i Klemperers anda – skulle denna avhandling klassas som värdegrundsfientlig och brännas på bål.
Nå, skrivandet är en ventil för mig, utan den skulle jag inte härda ut tror jag. Åter så till åldrandet.
Åldrandet
Jag funderar förstås ofta på vad som gör mig nedstämd, om det är åldern som tar ut sin rätt, eller om det är tiden som är särskilt plågsam. Inte sällan får jag påskrivet att jag blivit gammal och tappat greppet när jag gruffar över något fenomen i samtiden, som Melodifestivalen eller detta med Camilla Läckberg. Men jag tror inte att det är så enkelt. Kanske är det både ock.
Fast tiden skaver svårt. Kanske är det så att människor i Sverige (Europa och världen) genomlever ett svårare epokskifte än någon nu levande upplevt. På många sätt var det faktiskt bättre förr.
Jag har varit en fysiskt snabb och rörlig människa. Nu på tröskeln till de åttio värker det i kroppen när jag promenerar, inte värre än att jag fortfarande gör det och tycker om att göra det, men på ett nytt sätt, som jag har svårt att acceptera. Jag inser att det är fullt naturligt att en gammal man rör sig långsammare, inte springer, inte klättrar och inte spelar fotboll med barnbarnen. Men det är vemodigt – ett vackert ord för övrigt.
Det här gör också att jag börjat se alla gamla människor som linkar fram, med och utan rollatorer, kryckor och käppar. En god vän, ännu äldre än jag, ramlade nedför en halvtrappa för en tid sedan och har nu tvingats att till vardags ta hjälp av en rollator. När man ser alla linkande får man en aning om hur mycket fysisk smärta som finns samlad i alla dessa gamla människor – utan att de klagar. Nej, de flesta håller humöret uppe och tar vara på de återstående dagarna. Nu gäller detta även mig.
Förr ägnade jag ingen tid åt avsiktligen hälsofrämjande aktiviteter. Jo tandborstning, klippa naglarna och andra hygienåtgärder tog några minuter om dagen. Men nu tillkommer mer och mer moment varje dag för att inte slamma igen. Gympa med Sofia, gå på gym, äta nyttig mat och undvika alkohol, fila bort död hud på fötterna, smörja all torr hud så att den känns smidig, fylla på dosetten… Ibland känns det som man knappt hinner leva, det enda man sysslar med är att jobba för att inte dö direkt.
För många åldrande människor är uppskjutandet av det fysiska åldrandet livets främsta mål. Livet går då ut på att försöka ”hänga med” lura döden och fortsätta vara som ung, att hänga med i vad de unga håller på med, vad de snackar om, vad de gör med sina sociala medier, klimatet, elbilar, CO2-hotet, världen och politiken, känna till nya artister, modet, flamset på TV… Men är det egentligen så kul att vara ung – eller yngre? Är det inte ganska behagligt att vara till åren?
Jo, så är det nog, man gör som man vill i stor utsträckning, så länge man inte drabbas av svåra sjukdomar, demens, Parkinson, cancer… och tvingas in i vården. Men min erfarenhet hittills säger mig att vården bara är skrämmande så länge man befinner sig utanför. Akutmottagningarnas väntrum är nog bland de tråkigaste rummen i världen. Klart det finns ännu värre, men de lyckas de flesta av oss undvika. Dock, när man släpps innanför vårdapparatens murar är den varken skrämmande eller tråkig. Den befolkas av roliga och högst kompetenta människor, som trots underbemanning, pressande arbetsvillkor och de flesta med skralt betalt gör allt för att du som patient ska ha det bra.
Det gäller också mig
Att det här självklara alltså även gäller mig, likväl – med tiden – alla andra människor i olika åldrar: mina barn, barnbarn, andra släktingar och vänner. Det är självklart. Men det är en svåromsluten tanke. När jag och mina något yngre vänner talar om detta, svarar hen alltid; det är som det är och det blir som det blir, vilket faktiskt känns lite trösterikt, inget att göra åt alltså. Eller så säger hen att; vi får räkna med att i vår ålder kan vad som helst hända när som helst och det gäller att ta vara på varje dag, vilket alltid rundar av samtalet, som på så sätt kan sluta i en känsla av förståelsens gemenskap.
Jag känner ett mycket större behov av att ta det lugnt nu för tiden, samtidigt som jag vet att stillasittande inte är bra. Men när ska man hinna läsa, skriva och tänka tillbaka på allt som varit, rota omkring i livets alla skrymslen och vrår? Vi har alla ett behov att tänka tillbaka på att mycket också varit bra. Jag hamnar då ofta i en liten segelbåt en sommardag i Göteborgs södra skärgård där jag lärde mig segla. Att sitta i en bohuseka med hissade smattrande segel vid bryggan i cirka fem sekundmeter, stöta ifrån och känna hur vinden griper tag i de raskt inskotade seglen, smattrandet tystnar, båten kränger till och skjuter fart medan rörelsen genom vattnet istället hörs som en smekning mot den klinkbuggda bordläggningen. Den känslan kan jag återkalla och njuta av när som helst.
Såg en dokumentär om tre syskon levandes i ett damiskt landskap självförsörjande på livets nödtorft. Tidig morgon mjölkades stolta fjällkor, kor med egna namn och kataktärer, ett tungt slit att sitta på huk vareviga morgon och kväll men nödvändigt för mjölkbilen kom och hämtade mjölken och det som inte hämtades gjordes det ost av. Även det en arbetsam process.
Tänkte, att här behövs inget gym, varje muskel fick dagligen sin beskärda del. Det är inte jättelänge sedan samhällen kunde fungera på enkla vis med självförsörjning, fiske fjälljordbruk, skog för eldning i kök och bakstuga etc.
En sådan film att se är mer värd än tusen deckare av ikoner som gör sig märkvärdiga och i sin konstlade kokong beger sig till ett kluster filmskapare, där bakom i kulissen en knivskarp cynism råder. Låt henne fara hon passar i den döende sumpen därborta.
Att åldras med värdighet har sitt pris i leder och lemmar, ity allt är inte att sitta vid datorn, arbetarklass bär fortfarande upp samhället med sina bara händer, och efterföljande kroppsliga defekter, men i förhållande till fjälljordbruk på 1980-talet är det för de flesta relativt nära till vårdcentraler med rådgivning och smärtstillande salvor och dylikt.
Somliga får obotliga sjukdomar där medicin blott är lindrande, men inte botande var och en, hoppas slippa sådant och går envist till maskiner på gym för att blidka framtiden och för att stunden är det enda du har kontroll över. Allt annat står skrivet i stjärnorna.
Det som gör att en kultur överlever är att de unga håller reda på och gör som de gamla gör. En kultur där de gamla apar efter de unga, och där de unga inte bryr sig om hur de gamla gör, dör. Kontinuitet är nödvändig för traderingen och upprätthållandet.
Sveriges kultur är redan i stort sett avliden. Dödshjälpen skedde mest intensivt under det beramade sextio- och sjuttiotalets ”ungdomsuppror”. ”Gubbväldet” skulle stoppas och betonghäckarna skulle ut. Allt som var ”mossigt” var dåligt, unket och fel. Unga människor förklarade på allvar att de skulle ta livet av sig när de blev 50, därför att gammal ville ingen bli. ”Lev hårt, dö ung”. Ifrågasätt alla konventioner traditioner, seder och bruk, allt det vi sammanfattar i begreppet ”kultur”. Förkasta allt som inte är nytt och ungt. All ålderdom är ond, all ungdom är god.
Nu är vi där vi är, och har inte mycket kvar av vare sig Sverige eller västerlandet. Kulturerna konvergerar och tappar i lokal förankring. Vad har vi med den irländsk/katolsk/amerikanska Halloween att göra? Med pumpor? Ingenting, en kulturell anomali, påklistrad, ett introjekt – och ett symptom på en kultur som dött och där annat, som ingenting har med oss (svenskar) att göra istället tagit sig in i folks medvetande. Alla dessa möjliggörare, alla dessa medlöpare och kulturfördärvare.
En gång i tiden fanns en folkets kultur, en folkets lantliga bondekultur i ett bondeland. Den avvecklades i snabb takt, parallellt med industrialiseringen och inflyttningen till städerna. En gång i tiden fanns också en månghundraårig kultur bland den mer bildade eliten, som hade sin grund i kännedomen om de grekiska och romerska texterna, tänkarna, myterna och arkitektur med mera. Musik och litteratur med de välkända referenserna var därför gångbara under lång tid.
Bland folket, menigheten, var inte bara det nya testamentets moral och påbud i var mans håg, utan också gamla testamentets sagor och myter, Luthers katekes och ett antal psalmer. Allt detta en gemensam referensram och en koppling som gick över generationsgränserna och som sträckte sig hundratals år tillbaka. Sen blev det Lennart Hyland och monopolteve. Sen blev förvrängning, förvildning, postmodernismens nivellering, relativisering och fan och hans mormor och metoo.
Hysteriska människor som tror att ”planeten” brinner upp om korna pruttar, rapar och idisslar. Hysteriska människor som vill stoppa klimatåterhämtningen från den lilla istidens kyla, fukt, svält och hungersnöd medelst koldioxidreduktion. Lyssna på hur dumt det låter. Jag skall inte nämna Ryssland/Ukraina. Globalistorganisationen World Economic Forum, i samarbete med globalistorganisationen FN vill införa transhumanismens människa, styrda av microchip i hjärnan. En pervers helvetsvision som ingår i ”agenda 2030”, som är en annan sak vi aldrig fått rösta om.
Ja Knut L, min omgivning har svårt också för mig, när jag skapar ”spänningar och dålig stämning”. Men hur kan det vara på annat sätt? Ju mer man tar reda på och ju mer man tänker efter, desto värre visar det ju sig vara!
Jo åldrandet och tidens tecken.
Men KAJ är en tröst, kanske ett vägskäl, i rådande tider, även för oss gamlingar. Ett litet minoritetsspråk i vårt östra grannland, Finlands-svenskan, kastar allt vad WOKE heter åt helvete och sjunger ut om det mest basala: att arbeta (i skogen), att löga sig att festa och dansa. Den lilla österbottniska kommunen Vörå erövrar Europa. Det är mycket bra.
Bara bada bastu. Perkele så himla jättekiva!
Knut L!
Du skrev: ”Jag lider nästan fysiskt av att inte längre respektera mitt lands demokratiska grundval. Jag gillade inte Olof Palme, men jag respekterade vårt statsskick, regeringens och riksdagens beslut. Men det gör jag inte längre (eller kanske jag ska skriva för närvarande). Demokratin och kulturen (i vid mening) har underminerats till den milda grad av aningslösa, okunniga, mjukryggade, ansvarslösa och vilsegångna politiker och medier (välj själv vad du tycker passar bäst), att jag börjar tänka att det inte finns någon återvändo.”
Jag skrev i en tidigare artikel: ”Större andar än jag har skrivit om den flydda guldåldern, som vanligen inträffade omkring tiden för den klagandes födelse och ungdom. Viktor Rydberg skrev om nedbusningen som skett under hans livstid fram mot 1800-talets slut. Men förra sekelskiftet var enligt Dag Hammarskjöld en intellektuell guldålder jämfört med hans egen samtid vid 1900-talets mitt. De flesta skribenter som uttalat sig i ämnet under senare århundraden har tyckt sig se en fortgående försämring. Men det är ju omöjligt att vi toge ett jättekliv nedåt var mansålder.”
Kanske att alla tycker så, i varje generation? Att den stora intellektuella nedbusningen skedde mellan vederbörandes ungdom och ålderdom?
Tack för dina tankar och perspektiv Knut L! Håller verkligen med att samhället har förändrats och förändras i allt snabbare takt och blir mer teknokratisk. Det är väl en av anledningarna till att folk får det allt svårare att förstå helheten?
Folkbildning har bytts ut mot Netflix, det gör det inte enklare att förstå komplicerade orsakssamband eller liknande. Borgerlig media har hakat på den amerikanska ”showifieringen” och för många gånger antiintellektuella debatter som liknar propaganda.
När krigsnarrativet fallit och fredsnarrativet börjar ta form slutar borgerlig media att rapportera. Svenska folket står helt handfallna och chockade över händelseutvecklingen. Väldigt märkligt. Har vi varit med om något liknande i Sveriges moderna historia?
Hur som helst har högern vunnit på att progressiva inte når ut med sina budskap. Högerns ”sanning” blir hela Sveriges sanning. Progressiva idéer måste nå genom bruset framförallt med tanke på att borgerlig media har monopolliknande ställning. Pierre Schori får inte ens en debattartikel publicerad i DN, utan blir degraderad till insändare – när han skrev om Israels krigsbrott nyligen. Det är en ny form av ”sofistikerad censur”.
Högerregeringen fortsätter ignorera folkmordet i Gaza och krigsbrott som fortsätter. Progressiva krafter saknar handlingskraft. Knappt ett avgångskrav har lyfts fram i debatten. Var finns den yngre generationen? Jag menar varken socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har några unga politiker som står upp på riktigt.
Hur länge orkar den äldre generationen? En människa kan inte leva för evigt, vilket idéer kan, som förs vidare från en generation till en annan. Jag ser med oro på att kommande generationer växer upp med att Sverige i Nato är självklart, Netflix istället för folkbildning är självklart, högerextrema i regering blir självklart, skola med fria vinstuttag självklart. Listan kan göras lång.
Nyligen fyllda 37 år och hoppas i alla fall kunna opinionsbilda tills jag är 80 år som du. lindelof.nu har givit hopp och oavsett hur länge du orkar måste fler progressiva – som Palme sa – orka med att ta konflikter. Kampen rullar på vare sig vi vill eller inte.
Ulf C!
Det är lätt att hålla med dig, om mycket av det du säger: om Halloween, som ersatt ”en folkets lantliga bondekultur” och ”en månghundraårig kultur bland den mer bildade eliten”. Men det är lätt hänt, att lite äldre, kunniga människor (som du) lägger till saker som är fel i sin uppräkning av tidens fel. Det du skrev om klimatförändring är fel. När din insikt (vi slängde bort det bästa i vår kultur) blandas med felaktig kritik av samtiden, då ger du din ”omgivning” en ursäkt att ”ha svårt för” dig, och bara tycka att du skapar ”spänningar och dålig stämning”.
Knut L!
Det hände sig nu att människorna fick äta frukterna från alla träd utom från ett, trädet som ger kunskap om gott och ont. Kunskapens träd. Det gick bra tills en dag då en slingrande orm frestar Eva och det slutar med att både hon och Adam lockas och äta av den förbjudna frukten.
Ormen har nu blivit ett nät som lockar oss och vi dränks nu av information från världens alla hörn i realtid. Ofta handlar det om ond bråd död. Det är tungt att bära. Min pappa läste en tidning, Helsingborgs Dagblad (motvilligt den var ju moderat) och följde slaviskt TV:s nyhetssändningar.
Mycket elände blev han på så sätt besparad, trots att han levde mitt i en tid med WWII och förintelse. Men visst blev han påverkad, for upp som en katapult när nyheten kom om massakern i Sabra och Shatila, men han fick också lugna ner sig däremellan. Tror det är nyttigt ibland att stänga av, ta nätsemester, kanske t o m titta på en filmad version av Läckbergs böcker. Alla är skyldiga att bidra med något för att få en bättre värld, men ingen kan bära hela världen på sina axlar.