Bild: Monatage av Redax.
Jag ser Sveriges utbildningsminister Mats Persson, filosofie doktor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, intervjuas i TV om morgonen. Med anledning av att studieförbund som Socialdemokraternas ABF i Botkyrka och ett muslimskt sådant, Ibn Rushd, bedrägligt snillat åt sig stora summor skattemedel.
Ministern kan, förstås höll jag desillusionerat på att skriva, som svar på reporterns fråga inte lova att nu har de ansvariga täppt till hålen inför framtiden, bara hysa förhoppningar om att vi skattebetalare inte ännu en gång skall blåsas på pengar.
Jojo. Aldrig för sent att ge upp, som Piteås store son Ronny Eriksson brukar säga.
Läser, som jag plägar göra, på nätet dagens Berliner Morgenpost om den förskräckliga bostadsmarknaden i det numera överhettade Berlin. Never ending story.
Vad kan politikerna göra åt alarmerande bostadsbrist, skenande byggpriser och skyhögt stigande hyror i rikets huvudstad? De förefaller tagna på sängen.
Liksom med den aldrig upphörande flyktingströmmen till Berlin, i samband med kriget i Ukraina. Nya ”containerbyar” skall uppföras. Det officiella uttrycket, åtminstone i massmedia, för de hastigt uppförda nödbostäderna. Föga människovänliga.
Jag har sett en sådan ”by”, bakom stängsel och med skyltar om Eintritt Verboten!, nära där vi bodde i Kreuzberg. Utanför lekande, stojande barn och sysslolösa vuxna. Den har stått i flera år.
Och permanentats, om jag förstått saken rätt. Några alternativ till det primitiva boendet kan inte Berlins myndigheter erbjuda inom överskådlig tid.
Bara ett i princip samma boende ute på den forna flygplatsen Tegel. Och ännu fler flyktingar förväntas komma. ”Wir schaffen das”, garanterade förbundskansler Merkel. Ja, men hur?
De folkvalda politikerna står handfallna. Och måste snabbt som ögat hitta på någonting. Om inte annat för att försöka upprätthålla skenet av legitimitet. Att de gör så gott de kan under svåra omständigheter.
Jag tänker, föga originellt och inte första gången, där vid mitt kaffe: det är privata särintressen, i det andra fallet ett krig, som styr ”samhällsutvecklingen”. Det är inte politikerna som har kommandot. De tvingas till ad hoc-utryckningar för att modifiera och jämka så gott de förmår. Lappa och laga. Om än det.
Men inte är det fråga om ledarskap. Inte vad jag lägger in i begreppet. Positivt laddande det.
På mina kurser i ledarskap brukade jag varna för ”brandkårsutryckningar”, plädera för att ledarskapet måste vara proaktivt. Undervisade jag idag, skulle jag förses med exempel dagligen på dylika, akuta utryckningar. Inget förebyggande, inga strategier, hjälplöst och vilset – ad hoc.
Samtidigt noterar jag på SVT Nyheter att statsminister Kristersson kan se fram mot en hyfsad löneförhöjning inför sommarledigheten. Han ser strålande glad ut, som för det mesta. Knäppta händer, som till bön. Men vad har han egentligen gjort, förutom att även han sysslat med ad hoc-ledarskap? I rest my case.
För ett par decennier sedan ringde jag till Statsrådsarvodesnämndens ordförande (en Ruin, vars förnamn jag glömt) eftersom jag var upprörd över deras höjning av statsrådens arvoden. Samtalet blev mycket kort eftersom jag omedelbart fick ett klart och tydligt svar på höjningens orsak. Det fanns efter svaret inga följdfrågor att ställa.
Svaret var att Statsrådsarvodesnämnden höjer statsrådens arvoden med snittet av myndigheternas generaldirektörers höjningar.
De som sätter, och därmed höjer, generaldirektörernas löner är (här borde infogas en spänningshöjande fanfar) statsråden. Indirekt höjer alltså statsråden på så sätt själva sina löner. Genom att vara generösa med skattemedel gentemot generaldirektörerna ger sig statsråden själva en generös arvodeshöjning. Fiffigt!
Statsrådsarvodesnämnden är alltså bara en instans för att göra det uppenbart otillständiga mindre uppenbart.