Algeriet (5)

En morgon tar jag bussen in till Alger med min axelremsväska som enda bagage. Nära hamnen ligger torget med landsvägsbussarna och avgångstiden söderut har jag tagit reda på. Men var står rätt buss på den stora grusplanen med mängder av bussar. Utan skyltar för vart de skall gå. Vare sig på bussen eller någon annanstans. Bara att fråga och man pekar på en buss. Efter ett tag inser jag att det är bäst att fråga igen och nu pekar man på rätt buss.

Landsvägsbussarna i Algeriet är moderna och vägarna söderut mot öknen och oaserna breda, asfalterade och i bästa skick. Det går snabbt undan mot staden Djelfa, som jag av någon anledning utsett som mitt första mål. De som jag nämnt det för hade sett något frågande ut och jag skall snart förstå varför. Djelfa ligger på drygt tusen meters höjd uppe på en högslätt strax innan Saharaöknen börjar.

Jag ser ett enkelt hotell vid busstationen och strax bredvid en restaurang där man också anger att man har logi. Jag väljer restaurangen och visst skall man ordna en bädd åt mig.

Efter en välsmakande måltid ledsagas jag till vad som mest liknar ett militärt logement och står helt folktomt. Jag anvisas en bädd och vägvisaren försvinner efter att ha visat mig var dusch och toalett finns. Inte bara en utan ett stort rum fyllt med duschar och toaletter. Men inte en levande varelse i sikte.

Dags för en kvällspromenad i den ljumma kvällen genom en stad där folklivet består av grupper av män som sitter och samspråkar vid husväggar och i gathörn. Marken är den naturliga sittplatsen för dem som från den omgivande landsbygden kommer in till staden för att uträtta något ärende.

Tillbaka i mitt logi klär jag av mig och går till sängs. Men inser snabbt att det är bäst att ta på sig kläderna igen innan jag på nytt kryper ner. Här ingår inte i rutinerna att bädda rent efter varje gäst. Många har legat med samma lakan före mig och många kommer att göra det efter mig. Att resa kan vara ett sätt att mycket påtagligt få uppleva att levnadsförhållanden är mycket olika här i världen. Djelfa är centralorten för den omgivande landsbygden och här hålls stora kreatursmarknader. Jag har råkat hamna i marknadsbesökarnas logement.

Nästa dag fortsätter resan till Laghouat och nu har jag nått den första riktiga oasen i norra Sahara. Inte en brunn omgiven av några palmer, utan en stad som har mer än etthundratrettiotusen invånare och trettiotusen dadelpalmer. Här skulle jag kunna ta många bilder. Men när jag sitter på en parksoffa och följer arbetet med uppsättning av en belysningsstolpe glider kameran ner ur mitt knä och faller på soffans stensits. Det blir alldeles svart i sökaren och avståndsmätningen är också utslagen.

Det blev inget mer fotograferat under det Algerietbesöket, så de bilder jag här kan visa från Laghouat är från en senare resa. Utan fotografier och med så gott som obefintliga anteckningar är det svårt att minnas en fyrtio år gammal resa. Men nästa anhalt blev oasen Ghardaia. Det vet jag bestämt, ty hettan slog chockartat emot mig när jag klev ur bussen. Här är dagstemperaturen normalt minst trettio grader under oktober. När jag går genom stadens affärskvarter ser jag ett köttstycke ligga på en huggkubbe i hettan. Affärsinnehavaren sitter bredvid och försöker hålla flugorna borta. Här får man inte vara för kräsmagad. Kvällens kötträtt smakade utmärkt.

Jag befinner mig nu sextio mil söder om Alger men ändå bara i norra delen av Sahara. Till huvudorten i södra Algeriet, Tamanrasset, är det 130 mil. Min rundresa mellan oaserna går nu först österut till Ouargla. Sedan norrut till Touggourt och Biskra. Jag kan inte minnas om och var jag stannade på vägen eller om jag bara bytte buss. Men vet med säkerhet att jag till slut nådde industristaden Batna i Aurèsbergen. Där jag övernattade och kunde ta tåg tillbaka till Alger.

Nästa resa
Nästa år reser jag på nytt till Algeriet, till samma hotell i El Djemila. Helt nya resenärer i den här turistgruppen varav jag blir närmare bekant med ett par kvinnor som liksom jag reser utan sällskap. Vi bestämmer oss för att tillsammans ta en buss till Laghouat. Den här gången fungerar kameran och jag kan ensam strosa kring och ta bilder. Intressanta och för mig okända miljöer och som vanligt mängder av barn som gärna ställer upp sig framför kameran.

På första hotellet finns bara rum för en natt men vi tänker att det ordnar sig säkert med logi för nästa natt. Vi äter middag på nästa hotell vi hittar och frågar efter rum. Nej det finns inget och det är inte ledigt någon annanstans heller försäkrar servitören. Inför våra bönfallande blickar lovar han att försöka ordna något. När vi ätit klart och mörkret fallit säger han att vi kan få bo hemma hos hans familj. Vilken lättnad. Ökennätterna är iskalla och vi är bara lättklädda.

Så går vi ut i den becksvarta natten och får följa den gästfrie servitören tätt i hälarna, genom många smala gränder, för att vi inte skall tappa bort honom. Så stannar han. Öppnar en port och vi kommer in på en kringbyggd gård. Blir vänligt mottagna av familjen och de båda damerna i sällskapet erbjuds det bästa logi man kan tänka sig. En välbäddad säng i ett rum, som liksom finrummen förr på den svenska landsbygden bara används vid speciellt högtidliga tillfällen.

På morgonen upptäcker damerna att rummet också är familjens textil­ och klädförråd. Här förvaras de vackra klänningar som kommer till användning vid speciella tillfällen. Vår beundran får familjens kvinnor att ta fram sina vackraste kläder och snart börjar en veritabel mannekänguppvisning som yngsta kvinnan i vårt sällskap får delta i.

Vår resa till Laghouat gav oss ett bestående minne av vad algerisk gästfrihet innebär.