Jag är på min första resa till Algeriet och promenerar från mitt hotell i El Djemila mot det lite större samhället Ain Benian. På vägen letar jag motiv för min kamera och hittar som alltid ett gäng glada barn att fotografera. De bilderna kopierar jag och har med mig på min andra resa. Nu går jag samma väg och träffar på barnen igen. Jag visar dem bilderna som de snabbt snappar åt sig och försvinner in genom porten i muren.
Efter en stund kommer de tillbaka och ber mig följa med och plötsligt befinner jag mig mitt i en algerisk storfamilj med Benkhedra Oukerimi som familjens överhuvud. De lever under enkla förhållanden men är fulla av livsglädje. Jag bjuds på te och bekantar mig med detta myller av människor i olika åldrar. Kvinnorna är obeslöjade, det är man alltid i hemmet, och de större syskonen bär de mindre på armen.
Så är det dags att börja fotografera och först är det småsyskonens tur. Sedan de äldre barnen och de vuxna och stämningen stiger medan man funderar ut hur man skall uppträda framför kameran. Ett par av flickorna uppträder som dansöser där klädseln lätt ordnas genom att ett band knyts kring höfterna.
Nu är det herrarnas tur att hitta på något och det blir en uppvisning av diverse kraftprov. Men så vill familjens nestor visa vem som egentligen är herre i huset och han spelar upp en scen som sträng familjefar med småpojkarna som skräckslagna offer.
Då visar det sig att han gått lite för långt. Så får man inte uppträda mot barnen och han bärs under publikens jubel bort från scenen.
Fantastiska bilder Henrik! tack för att du visar dem. Jag var i Algeriet hösten 1972, skolresa med Konsthögskolan. Vi bodde på ett badhotell väster om Alger, tog reguljär buss in till stan. Vi gjorde också flera utflykter med hyrd buss till olika platser. Det var Ramadan när vi var där, så på hemväg med bussen var föraren väldigt grinig i kvällsljuset på de branta bergsvägarna… Några av oss åkte också nattbuss på egen hand till Ghardaia i södra Algeriet, en oas i öknen. Jag har inte så mkt foton tyvärr. Men starka minnen inne i huvudet! Färger, lukt, människor. Minns också alla dessa barn. De gick i två skift till skolan, en del på förmiddagen, andra på eftermiddagen.
Sen gjorde vi en utställning på elevgalleriet Cafe Mejan på Fredsgatan: foton, föremål, historik. Jag läste flera böcker om Algeriet efter hemkomst, gick vidare med Per Gahrtons bok om Palestina (förändrade min syn för alltid). Intressant minne var samspråk med militanta studenter (?) som försvarade terrorattentatet på OS i München. Men också samtal på dålig engelska med ett par killar som vi liftade med, och som var kritiska mot regimen i Algeriet. (Min dåvarande pojkvän o jag hoppade av bussen på tillbakavägen från Ghardaia, och övernattade en natt i Blida. Sen lift tillbaka till Alger.)
På hemvägen fick alla lämna ifrån sig pennknivar och saxar i handbagaget, reaktion på alla restriktioner mot folk från mellanöstern efter München-attentatet o div. flygplanskapningar.
Intressant att höra om din Algerietresa Ulla. En annan svensk konstnär som besökt landet vid ungefär samma tid är Göran Segergren som i boken Anteckningar från en resa i Algeriet 1975 berättar om sina erfarenheter. Där hittade han bilder av miniatyrkonstnären Mohammed Racim på Nationalmuseet. Bilder som starkt påverkade hans eget konstnärskap.
Vackra bilder på ett vackert folk. Tack!
M v h Lajla Tröften – globetrotter…