Bild: Hipp hipp hurra! av Peder Severin Krøyer (1888), olja på kanvas, Göteborgs konstmuséum.
Det går inte att bära omkring all världens elände på sina axlar. Det säger vi till varandra som en självklarhet. Men det är enkelt att säga för oss som befinner oss långt utanför stormens öga.
I våra glada sommarmöten med släkt och vänner undviks efter bästa förmåga de stora eländena. Laddningen är för stark, uppfattningar för inrotade och orubbliga.
Jag kom häromdagen emellertid att tala med en person om förhållandena under andra världskriget här i Sverige – för de välbeställda med goda ekonomiska marginaler – närmare bestämt i Göteborg. Och vi konstaterade att med lite tur och aktiv bortträngning var det fullt möjligt att leva helt vanliga liv under hela andra världskriget, alltså att stänga det ute. Bland dessa välbeställda fanns förstås både tyskvänner och brittiskt orienterade. Viss uppdelning blev det nog dem mellan, man valde ju sina vänner denna tid. Men, möttes man över frontlinjen, vilket förstås ofta skedde, undvek man belevat konfrontationen. Min farfars två döttrar gifte sig på 30-talet med en tysk officer respektive en judisk läkare. Konversationerna runt middagsbordet blev lätt ansträngd kan man tänka. Frontlinjen gick förstås även rakt igenom familjer.
Det här har jag klara indikationer på genom min morfars fotoarkiv och hans almanackor från denna tid, som jag skrev om i min bok Ett liv en tid…. Några bilder på tidningsläsare på Kungsportsplatsen i Göteborg vid krigsutbrottet och några bilder på firande norrmän samt på en affisch på ett träd på Avenyn efter Tysklands kapitulation. Det är allt. Ingenting heller i dagböckerna och almanackorna om kriget medan det pågick.
Samma sak gäller alltså idag medan det stora kriget rasar i Ukraina mellan USA-världen och de växande ekonomierna i öst och syd. Alla förfasar sig över kriget, men meningsutbytena om krigets orsaker och eventuella ondska eller rättfärdighet uteblir. Risken finns att någon i sällskapet står på ”fel” sida, som kanske t o m inte tycker att Sverige ska skicka vapen till Ukraina eller att Sveriges Nato-ansökan var politiskt oklok, även om den är ganska liten. Man undviker konfrontationer på samma sätt som man under andra världskriget undvek att i bättre sällskap öppet visa sin antinazism. Man flyter hellre med strömmen, styr undan och glider över på tryggare och mer vardagliga samtalsämnen.
I förorterna råder andra förhållanden. Där är man betydligt öppnare med sina antipatier mot USA-världens framfart. Där bär man minnena från Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och vet vem som orsakade dessa mänskliga tragedier, de som vi mer välbeställda så lätt tränger undan. Här växer ännu en oöverstiglig klyfta i vårt samhälle mellan centrum och periferi.
Det gäller emellertid inte bara kriget. Det gäller också klimatet och några andra frågor. Ett litet exempel: Vem vågar nämna Elsa Widding vid våra gemytliga sommarmöten? Det skulle sprida rejält dålig stämning. Denna modiga, väl pålästa och självtänkande kvinna har nämligen gjort det mest oförlåtliga man idag kan göra. Hon har vågat sig på att kritiskt granska och kritisera den rådande klimat- och energipolitiken. Det började med att hon kritiserade Vattenfalls utförsäljning av det f d holländska energibolagen Nuons kolkraftverk – som man tidigare inköpt – med en enorm förlust. Sedan gick hon med i sverigedemokraterna och skaffade sig på så sätt en riksdagsplats, som hon senare lämnade. Hon framhärdar nu som enskild riksdagsman med sin kritik mot resten av riksdagen i dessa stora frågor.
Det finns, som jag ser det, stora likheter mellan klimatfrågan och Ukrainakrigsfrågan. I dominerande medier förs ingen debatt om dem. Man skildrar bara allt mänskligt lidanden i deras spår, som förvisso är omfattande. Men man granskar och analyserar inte. Man drar bara sina gamla redan väl kända käpphästar om och om igen. Avvikande röster som Elsa Widdings i Sverige eller Seymour Hershs, Douglas Macgregor i USA, Jeffrey Sachs i Tyskland m fl… placeras omedelbart i giftskåpet, vilket skrämmer in de flesta tvivlare i tystnad.
Men, visst är det så att man inte kan bära omkring all världens elände på sina axlar. Men inte heller kan vi blunda för det som händer. Om medborgare inte engagerar sig i politiska folkrörelser kommer de valda att bli allt mer isolerade som en samhällsklass för sig. Tänk på alla ledande politiker som efter avslutad politisk karriär koopterats till stora företag, banker, tankesmedjor och annat. De som gått tillbaka till sina vanliga yrken (om de någonsin haft några) är idag lätt räknade. Har man suttit i riksdagen kan man räkna med att vara väl försörjd utan större ansträngning resten av livet.
Inom denna exklusiva samhällsklass formas självklart gemensamma synsätt i samklang med egenintresset. Tänk så fort det gick att bli överens om EU, lägga ner försvaret, skicka soldater till Afghanistan, JAS-Gripen till Libyen, gå med i Nato, införa privatskolor, nedrusta den allmänna sjukvården, och segregera storstädernas yttre bostadsområden. Till allt detta elände har politikerklassen bjudit mycket lite motstånd.
Men, det redan inledda världskriget måste stoppas för vår egen skull. Det måste ske genom att ta demokratin på allvar och gå emot vår nuvarande härskande politikerklass, som tillsammans med sina klasskamrater i USA, EU och Nato krigar vidare för att knäcka Ryssland ekonomiskt och militärt. Annars hamnar även vi i stormens öga och dras in i det tredje världskriget.
Det är en vacker målning full av stämning. Med ett förflutet från posten kan jag intyga att: hipp hipp hurra är det absolut vanligaste kortet för uppvaktning gratulationer och liknande så svenska folket har uppenbarligen tagit Skagen till sitt hjärta, eller så väljer man det bland andra lite på måfå. Men bakom det vackra yttre, det finns fler målningar i nästan samma klass, dolde sig konflikter och schismer i Skagenkollektivet.
Knut L!
”Men, det redan inledda världskriget måste stoppas för vår egen skull.”
Väl valda ord som beskriver detta nu som sker på Ukrainsk mark och trist att den noterade meningen aldrig synes vara en fet rubriksättare på våra stora medier, är att stort beklaga när det gäller SVT och i övrig dominerande tidningsutbud.
Förvisso förekommer någon enstaka kulturartikel i Aftonbladet i ämnet men sällan att den ger upphov till en större motreaktion eller debatt.
Att miljö och klimatfrågor som bevisligen är stora ödesmättade problem inte röner ett större organiserat intresse förvånar mig mycket stort. Ett märkligt förhållande som den rika och välmående västvärldens medborgare inte kan undvika att bli påmind om när den så klart är en viktig och mycket allvarlig generationsfråga, där jag vill mena att en stor folkrörelse efterlyses, liknande framförallt 70-talets utbredda miljöengagemang som tog plats med bland annat orden ”Vad skall väck; Barsebäck” vilket då var en engagerad rubrik som tankeväckare.
När det gäller kriget mellan stormakter på Ukrainsk mark är frågeställningen så total till fördel Natos militära förmåga i form av – Räddaren i nöden – att övriga argument i fredsskapande syfte aldrig når fram.
För övrigt min enkla erfarenhet är att dessa båda livsviktiga frågor borde vara mer uppmärksammande för samtal i det offentliga rummet, där åsikter kunde brytas utan att någon blir anklagad för att stödja ett passerat och omodernt samhälle eller något avskyvärt system där en despotisk person i maktställning styr med avskyvärda metoder.
En klar och eftertänksam artikel, Knut!
Men visst finns det en hel del protester runt om i världen. I Frankrike, av många sätt som den verkliga revolutionens hemmaplan, kastas nu tusentalet personer i fängelse. Här i Sverige är det några få som försöker rädda oss från klimatkatastrofen genom att limma fast sig på gatan i våra storstäder eller sabotera avverkningar i skogen. En del av dessa kommer även här att hamna bakom lås och bom eller i vart fall tvingas betala böter, även allas vår Greta!
Så att det inte är mer opposition och mer djävlar anamma har sina orsaker. Och i takt med en hårdnande tidsanda presenterar vår justitieminister hårdare tag mot alla som blir inlåsta efter gällande regler i staten även om det kanske kan bli trevligare i cellerna när flera får dela rum. Med ökat antal mord bakom murarna kan man tänka sig. Så blir vi av med några bråkstakar!
Är det staterna som börjar bekriga sina egna folk? Helt i en viss tradition.