AH utbildade sig till målare i Köpenhamn 1909. Tecknade politiska och sociala satiriska teckningar i Arbeiderbladet i Kristiania från 1908 och Ekstrabladet i Köpenhamn från 1909 till 1918. Bosatt i Norge från 1919 till 1924 där han var den ende fast anställde tecknaren på Exlex vid sidan av Ragnvald Blix. Tecknade också för den tyska Simplicissimus från 1912 till 1932 och senare för danska Socialdemokraten, Information och Ekstrabladet. Arbetade som målarmästare i Köpenhamn från 1934 och gav ut flera böcker och egna samlingar.
(Källa: Satirarkivet)
Sverige har nu regeringskris. Det beror på att tre maktblock cementerats i riksdagen; det röd-gröna, Alliansen och SD. Eftersom Alliansen vägrat samarbeta med regeringen och SD bestämt sig för att rösta på Alliansens budget har riksdagen antagit en budget som regeringen inte vill ha. Det är förstås en maktdemonstration från den i valet besegrade Alliansen. Man har faktiskt valt att med hjälp av SD skapa regeringskris.
Det fanns en väg för Löfvén förbi ett extraval. Det hade varit att avgå och därmed dumpa MP på samma sätt som han dumpade V redan dagen efter valet i september. Det hade förmodligen resulterat i att han fått bilda en ren S-regering, vilket underlättat samarbeten med olika borgerliga partier i riksdagen. Men då hade han förlorat kontrollen en tid, så det valde Löfvén att inte göra. Det är detta som Alliansens försvarare menar var ansvarslöst.
Löfvén och hans gäng däremot, de anklagar Alliansens för spel under täcket med SD för att få igenom sin budget. I detta ligger det säkert en hel del sanning. De hade ju kunnat välja samarbete efter en återremiss till finansutskottet – om de menat allvar med att inte luta sig mot SD.
När Stefan Löfvén så igår meddelade att han den 29 december ämnar utlysa extraval startade han genast valrörelsen genom att förklara att den budget som riksdagen just fällt nu går ut till folkomröstning. Alla tre blocken kommer åter att kasta sig ut i våldsam polemik, och det är mycket svårt att avgöra vilket av de tre blocken som kommer att dra det längsta strået i detta kommande tumult.
SD kallar nyvalet en folkomröstning om invandringen, vilket har visst fog för sig. Polariseringen runt detta mångfacetterade politiska frågekomplex har varit fastlåst i grova förenklingar inom alla tre blocken. Riksdagen är i denna fråga dock frusen i två block – för invandring (alla utom SD) eller emot invandring (SD) – vilket gynnar SD, som kan fortsätta att sprida sin främlingsfientlighet och hotbilden att Sverige kommer att kollapsa om invandringen inte stoppas.
Något som plågat mig i många år, inte minst i den senaste valrörelsen, är att inget parti förmår peka ut sambandet mellan Sveriges uppslutning bakom USA/Nato/EU:s krigspolitik och samtidens enorma flyktingströmmar. Hela det svenska etablissemanget delar USA/Nato/EU:s syn på den så kallade terrorismen och att den bara kan bekämpas med bomber och soldater. Det här krokar för övrigt väl in i SD:s islammofobi.
Att upphöra med stödet till detta vansinne vore ett litet men betydelsefullt steg också mot en förnuftig flyktingpolitik. Det är ju faktiskt ett förbluffande hyckleri att Sverige tjänar pengar på vapenexport, skickar trupper och flygunderstöd till terroristskapande, flyktingskapande och djupt inhumana krig samtidigt som svenska politiker låtsas som att detta samband inte finns. Här finns åtminstone en av nycklarna till både en bättre flyktingpolitik, en bättre försvars- och säkerhetspolitik och till en underminering av SD:s invandringspolpulism.
Det verkligt stora inrikespolitiska problemet som jag ser är att riksdagen klassmässigt domineras av medel- och överklassvärderingar. V, MP, S tillsammans med delar av C och FP är vänsterliberala, medan KD, M och SD domineras av reaktionär värdekonservatism. Vi har en växande och svårdefinierad underklass i Sverige som inte företräds av något parti i riksdagen och därför lätt kan fångas av alla former av antietablissemangsretorik. Alla vill ha deras röster, men endast SD har något att säga dessa människor.
Så länge inget parti på vänsterkanten förmår fånga upp underklassens intressen med relevanta skattefinansierade välfärdsreformer i offentlig regi kommer utförsbacken för demokratin att fortsätta. Jag har små förhoppningar om att särskilt mycket kommer att ske på den fronten före extravalet. Inte heller tror jag att det här hade blivit bättre med en ren S-regering som stött sig på hoppande majoriteter i riksdagen. Men den röd-gröna budgeten var i alla fall mindre dålig än Alliansens. Så valet blir trots allt – om inget oförutsett inträffar – ganska enkelt för mig den 22 mars 2015.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Alliansen, alliansfrihet, extraval, försvarspolitik, invandringspolitik, Nato, Stefan Löfvén, säkerhetspolitik
Tack ska du ha för att du beskriver underklassens situation och avsaknad av representation. Lever själv mitt ibland dessa människor som kämpar för det dagliga brödet och har föga med eliternas kamp i media och parlament att göra.
Lyssnade på radions direktsändning från omröstningen, obegripligt för mig i alla fall, men i radio framförde Per Molander en enkel modell för att undvika möjligheten att kunna rösta på 2 budgetförslag. Alla riksdagsmän skulle bara få rösta på ett förslag, men då behövs grundlagsändring.
Det kan ju vara det enda positiva med SD:s inträde som 3:e block i riksdagen.
” … inget parti förmår peka ut sambandet mellan Sveriges uppslutning bakom USA/Nato/EU:s krigspolitik och samtidens enorma flyktingströmmar. Hela det svenska etablissemanget delar USA/Nato/EU:s syn på den så kallade terrorismen och att den bara kan bekämpas med bomber och soldater. Det här krokar för övrigt väl in i SD:s islammofobi.
Att upphöra med stödet till detta vansinne vore ett litet men betydelsefullt steg också mot en förnuftig flyktingpolitik. Det är ju faktiskt ett förbluffande hyckleri att Sverige tjänar pengar på vapenexport, skickar trupper och flygunderstöd till terroristskapande, flyktingskapande och djupt inhumana krig samtidigt som svenska politiker låtsas som att detta samband inte finns.”
Mycket bra skrivet.
Men jag har inte mycket hopp. Det svenska utrikespolitiska etablissemanget bland politiker och opinionsbildare är intellektuellt ohederligt eller möjligen okunnigt och alldeles för självbelåtet, för att de ska kunna backa.
Knut, det är tyvärr betecknande för mycket av debattnivån när du skriver ”Vi har en växande och svårdefinierad underklass i Sverige som inte företräds av något parti i riksdagen och därför lätt kan fångas av alla former av antietablissemangsretorik. Alla vill ha deras röster, men endast SD har något att säga dessa människor.”
Men denna underklass består ju endast till en del av etniska svenskar och, i andra hand, av sedan länge etablerade invandrargrupper av inomeuropeiskt ursprung. Dvs. sådana som primärt kan lockas av SD-propagandan. Den andra delen, den med utomeuropeisk och inte minst muslimsk invandarbakgrund, blir här helt utdefinierad ur analysen. Ur icke medelklassigt vänsterperspektiv finns här en stor politisk reserv – det visar inte minst det ofta extremt låga valdeltagandet i de miljonprogramområden runt våra storstäder som domineras av dessa grupper.
Ola!
”betecknande för mycket av debattnivån”, hm? Om jag istället hade skrivit: Vi har en växande och svårdefinierad underklass i Sverige som inte företräds av något parti i riksdagen och därför lätt kan fångas av alla former av antietablissemangsretorik (såvida de förstår svenska). Alla vill ha deras röster, men endast SD har något att säga dessa människor (som förstår svenska).”. Hade jag fått godkänt då? Eller hur menar du?
Bengt S!
Inte heller i den nya antologin ”Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap” uppmärksammas Knuts koppling. Varför det? Ja, det går ju alltid att fråga. På ABF i Stockholm den 9 december framträder Hans Blix och Sven Hirdman, som skrivit var sitt inlägg i denna antologi. Och den senare är också en av redaktörerna. De båda är också med i en diskussion på Utrikespolitiska institutet i Stockhokm den 10 december.
Och Bengt, vi skall kanske inte ge upp på förhand. På Nyhetsbanken idag kan du läsa att Italien nu ångrar Libyenkriget. Och i en situation då vi kan se slutet på den amerikanska hegemonin måste väl EU-Europa förr eller senare ändå börja fråga sig vad man tjänar på att gå i amerikanarnas ledband.
Bra sagt med relevans för anklagelser om ”nyfascism”. Göring lär ha sagt:
– Vem som är jude bestämmer jag!
Nu kan SAP följa upp med:
– Vem som är nyfascist bestämmer vi!
Ja, det verkar lite desperat, när höjdare inom regeringen skäller SD för nyfascister. Ungefär som att skälla V för socialister eller M för nyliberaler. Det är inte etiketter, som får väljare att byta parti.
I den lilla staden Grönköping finns (fanns?) en kontroversiell figur som heter (hette?) “Förre förrädaren Peterzon”, uppenbarligen stadens kommunist. Sett i ett vidare perspektiv, dvs utanför Grönköping, verkar han dock vara en ganska harmlös figur.
När jag jobbade i England (på en europeisk institution) kom en dag en fd. kollega från SMHI på besök. Han ägnade sig bl a åt att gå omkring och berätta för folk att AP inte är så oskyldig som han verkar utan är ”kommunist”. Han hade hoppats att därmed uppnå samma sak som han och andra uppnått på SMHI, nämligen att stämpla och isolera mig.
Men han uppnådde raka motsatsen. Kanske var det en och annan västtysk eller vitfinne som ”blekande av skräck”, men t.ex. alla sydeuropeiska kollegor som hade haft släktingar som kämpat emot tyskarna som partisaner (i Spanien emot Franco under inbördeskriget), hos dem steg mina aktier raskt i höjden: AP var inte så blek och intetsägande som han kanske verkade.
Eftersom det i Storbritannien finns en tradition att många inom etablissemanget när de varit unga varit kommunister eller åtminstone vänsterradikala så steg mina aktier också bland mina unga brittiska kollegor. Det kändes befriande att befinna sig utanför den svenska ankdammen.
Något liknande verkar nu gälla våra i internationell måttstock relativt sett ganska harmlösa svenska SD-are. Dessa är det OK att mobba, diskriminera och utmåla som pestsmittade, medan det är helt OK att hylla och på olika sätt stödja tio gånger värre nyfascister i Ukraina.
Man glömmer att de ”riktiga” fascisterna inte bara har en reaktionär och rasistisk ideologi utan också uppträder med beväpnade trupper. Hitler kom inte till den verkliga makten på parlamentarisk väg i januari 1933 utan när hans SA-trupper, efter den (anlagda?) riksdagshusbranden började att ta till våld.
Så om vi fortsätter att kasta tårtor och annat på ledande SD-are bör det inte förvåna om det ger dem en förevändning att organisera sitt ”självförsvar” lite bättre än vad de gör nu.
Knut!
Så här skriver du: ”Något som plågat mig i många år …. är att inget parti förmår peka ut sambandet mellan Sveriges uppslutning bakom USA/Nato/EU:s krigspolitik och samtidens enorma flyktingströmmar.”
Javisst, är det absurt. Först backar vi upp USA:s krig och som tack för hjälpen får vi de flyktingströmmar, som nu skapar kaos runt om i hela vår del av världen.
Men varför skulle någon i vårt USA-vänliga etablissemang ta upp detta. Hos oss är det väl bara FiB/K som skulle kunna göra det. Men inte ens vi gör det. Och visst är det svårt. Och då menar jag offensivt. Defensivt är det lättare. Här några rader av det senare slaget, som jag just sänt till Piteå-Tidningens insändarsida:
”Logiskt
Man hör det idag allt oftare sägas att flyktingmottagandet har blivit för dyrt för oss. Och för dyrt då i ekonomisk mening. Men om jag själv skulle säga att flyktingmottagandet blivit för dyrt, så skulle det vara i politisk mening. Det har skapat en politisk situation i vårt land så att detta nu är näst intill ostyrbart.
Men man kan förstås också säga att vi får skylla oss själva. Dagens flyktingströmmar är ju huvudsakligen en produkt av krigen i Mellanöstern med omnejd. Och de krigens häxmästare nummer ett är som bekant USA och numera stöder vi också som bekant allt som amerikanarna hittar på. Och är det då inte logiskt att vi också får ta konsekvenserna av detta stöd?”
Jag fortsätter att fundera på vad FiB/K skulle kunna göra i det sammanhang vi här diskuterar. Enligt styrelsebeslut skall vi det kommande året fokusera på Nato:
Ja till alliansfriheten, nej till värdlandsavtalet och nej till medlemskap i Nato.
Och det är ju bra. Men räcker det? Det vi nu diskuterar är ju inte bara en sak för Sverige. Har vi inte några bundsförvanter ute i Europa? Hur vore det t ex om FiB sände Nils Holgersson på en Europaresa för att undersöka detta?