Den av FN-utsedde medlaren i Palestinakonflikten, Folke Bernadotte, skrev under sin egen dödsdom genom att anse att följande formulering var principiellt viktig och måste ingå i den fredsplan som undertecknades dagen innan han mördades.
– Rätten för oskyldiga människor, som fördrivits från sina hem genom nu rådande terror och krigets härjningar, att återvända hem skall fastslås och tillämpas, med garanti för adekvat ersättning för sådana personers egendom, som möjligen föredraga att icke återvända.
Den nyss upprättade israeliska staten hade nämligen inga som helst avsikter att återlämna några av de landområden som de med våld tillskansat sig. Inte heller ämnade de låta några av de palestinier återvända, som drivits ut eller flytt undan kriget. Den såg det därför som nödvändigt att röja Folke Bernadotte ur vägen.
Formuleringen i fredsplanen, om flyktingarnas rätt att återvända, kom sedan att ligga till grund för FN:s Resolution 194 som antogs av FN:s generalförsamling den 11 december 1948 och har bekräftats otaliga gånger därefter. Vid varje omröstning med Sveriges ja-röst.
Göran Burén har tidigare skrivit boken Mordet på Folke Bernadotte (Leopard 2012). Detta är också en viktig utgångspunkt för den mycket läsvärda och informativa bok, Alla människors
lika värde (Celanders 2017), som Göran Burén nu skrivit. Men huvudtemat i boken är hur den svenska opinionen i Israel- och Palestinafrågan har utvecklats under åren. En opinion som
egentligen aldrig tagit någon hänsyn till att Sveriges årliga ja-röst rimligen borde leda till några praktiska konsekvenser.
År 1955 gav makarna Anna Riwkin-Brick och Daniel Brick ut boken Israel på Rabén & Sjögrens förlag. Där skildras ett landet idyllien i den skickliga fotografen Anna Riwkin-Bricks bilder. Daniel Brick berättar i sitt förord om att Palestina hade varit utarmat och skövlat. Men nu var det på väg tillbaka mot biblisk fruktbarhet under ledning av sina nya herrar. Att de rättmätiga ägarna samtidigt försmäktade i flyktingläger ingick inte i bokens tema.
Göran Burén har bedrivit ett gediget forskningsarbete. Gått igenom tidningsarkiv, radiosändningar och läst ett otal böcker. Det visade sig då att ett stort antal, för sin humanism kända svenska debattörer, hade helt anammat staten Israels syn på konflikten. De ställde upp för insamlingar till stöd för Israel. Deras studieresor till Palestina gick uteslutande till den israeliska statens områden. De palestinska flyktingarnas eländiga situation i lägren existerade inte inom deras synfält.
De ytterst få som försökte visa på en annan bild av konflikten hade mycket svårt att nå ut med sin information. Palestinaflyktingen och läkaren Mufid Abdulhadi, som efter en lång flykt nått Sverige, hade skrivit en bok om sitt liv, om Palestinas historia och sina erfarenheter av konflikten. Efter att boken refuserats av tio förlag bestämde han sig för att själv ge ut den år 1962 i distribution av Seelig & Co.
När jag nu för första gången läser Abdulhadis bok Arabernas äganderätt till Palestina ser jag att den ger en av de bästa beskrivningar av Palestinas historia och Palestinakonflikten jag sett. Den vore väl värd att ges ut på nytt.
Så småningom började sprickor skönjas i det kompakta stödet för staten Israel. År 1969 gav Staffan Beckman ut den faktafyllda boken Palestina och Israel och han var dessutom verksam på Sveriges Radio. Jag hörde flera av hans dramadokumentärer om Palestinakonflikten i radio. Per Gahrton kom med en bok år 1970 och var med om att bilda Palestinagrupperna som blev en viktig opinionsbildare.
Gazaremsan är sedan många år utsatt för en hänsynslös blockad av Israel. Juli 2017 kom FN-rapporten GAZA TEN YEARS LATER som förutspår att hela området kan bli obeboeligt inom några få år. Då väntar en långt större flyktingkatastrof än den som drabbade Palestina år 1948.
