Vi som idag är pensionerade gubbar har alla mer eller mindre plågsamma minnen av vissa pojkars/mäns (kanske t o m vår egen) behandling av flickor/kvinnor såsom sexobjekt. I min värld var det nog som värst runt 14-19-årsåldern – alltså för mer än 50 år sedan. Det var då flickor kallades brudar i de kretsar jag rörde mig i Göteborg. Killars snack om brudar var gränslöst nedsättande och kränkande och omöjligt att här återge. Min egen medverkan var mycket blygsam, men jag protesterade inte, jag fnissade med i bakgrunden.
Det där snacket återspeglade unga killars osäkerhet och skräck för att närma sig någon man ville vara nära på alla sätt och vis. Umgänget med flickor hade visserligen blivit lite mer komplicerat efter inträdet i puberteten, men knappast omöjligt. Att vara kompis och att vara ihop (tillsammans) hade plötsligt blivit helt olika saker. Och om man var ”tillsammans” var det endast en sak man talade med kompisar om, och det var sex.
Förklaringen var förstås att mycket få av oss killar hade erfarenheter av sex, och därför blev det uteslutande överdrivet snack om just sex. Om flickor snackade på liknande vis om killar vet jag inte, men jag tror inte det.
För mig var detta sexsnack om brudar helt obegripligt. Jag var ganska blyg, uppväxt med två äldre systrar, en mamma och en ganska blek fadersgestalt någonstans i bakgrunden. Jag hade därför mycket svårt att se någon koppling mellan mina närmaste och de där brudarna i snacket. Flickor och kvinnor jag kände var inga brudar helt enkelt. I min familj talade man om allt – utom om sex.
Men så var det inte för alla tonårskillar. En del levde i tuffare familjer, hade kanske äldre bröder och hade kanske upplevt och sett mer, ja några hade kanske t o m bevittnat övergrepp eller hade egna erfarenheter av sexkränkningar.
Hur är det då idag?
I dessa #metoo-tider har jag åter motvilligt erinrat mig det där hejdlösa ”brudsnacket” när vi var 14–19. I det fanns något mycket sjukt. Det återspeglade såklart samhällets allmänna könsmaktsordning. Frågan är hur mycket av detta som verkligen nötts bort av all kvinnokamp och feminism som länge varit statsideologi?
Många ser det säkert (så här långt efteråt i backspegeln) som oskyldig pubertetsjargong. Men det fanns nog en och annan där i Göteborg som aldrig riktigt kom ur det där. De värsta grovheterna slipades väl av för salongsfähighetens skull, men synen på brudar (flickor/kvinnor) kapslades in, och de fortsatte se kvinnor som sexobjekt enligt grundregeln; de ska erövras och fås på rygg, allt annat är bara ett mer eller mindre utdraget förspel.
This was (is) a mans world
Man kan idag göra det enkelt för sig och skylla hela könskrigseländet på männen och manssamhället. Men problemet är att de flesta män inte är sådana och att det trots allt finns alltför många kvinnor som spelar med i fulspelet på manssamhällets villkor.
Personligen skulle jag och många andra njuta av att se några mulliga mansgrisar skaka galler på samma sätt som jag skulle njuta av att se feta skinnskalliga maffiagangsters med tjocka guldlänkar i sina blanka BMW:s röna samma öde. Men problemet är att så fungerar inte ett rättssamhälle. Alla medborgare har rätt till rättssäkra rättegångar – oavsett hudfärg, kön, uppförande- eller klädkod. Ingen ska dömas utan bevis.
Ingen kan dock förneka mig rätten att misstänka maffiagangstern eller mansgrisen för att ha begått lagbrott, men det är alltså domaren som dömer, precis som på fotbollsplanen. Därför kan ingen heller hindra massmedier från att skriva och ibland frossa i kändisskvaller runt dessa ting. Man kan tycka det är olämpligt och många gånger osmakligt, men olagligt är det inte. Och det finns många skumma intressen som gillrar fällor för att få mig och andra att blunda för att oskyldiga blir dömda. Det ska man också vara medveten om.
Kära läsare!
Vad ska man nu säga om det som händer med t ex Martin Timell och Lasse Kronér? Om det kan ingen man skriva utan att själv i någon mån krypa till korset, vilket jag alltså gjort ovan. Nå, Timell och Kronér kan mycket väl vara mulliga mansgrisar som kanske borde skämmas för att de behandlar kvinnor som sexobjekt. Men har de begått lagbrott? Det kan inte jag avgöra, det måste avgöras i rättegångar.
Det faktum att många rättegångar om sexbrott slutar med friande domar är inget skäl att glida lite extra på lagtolkningen. Att ord står mot ord i sådana sammanhang är fullt begripligt. Men! det är lik förbannat domaren som dömer – inte gemene man. Då blir det till slut ”häxprocesser”. Vi har varit med om sådant även i modern tid. Oskyldiga män har dömts för incest t ex. Alltså, det finns ingen väg vid sidan om att strikt hålla fast vid rättsprinciperna.
Dessutom måste man inse att yrkeskårer (inte minst journalisternas) är makthierarkier, där de mest primitiva härskartekniker säkert kommer till användning då och då. Alltså, det ”horas” säkert här och där i konkurrensen om höga poster, inte minst i neddragningstider som nu.
Stefan Lindgren?
Om jag nu ska säga något om Stefan Lindgrens omdiskuterade blogginlägg i #metoo-frågan så är det – vid sidan av att han uttrycker sig medvetet vulgärt och provocerande – rättsprinciperna han försvarar, precis som jag ovan. Att han med sitt skrivsätt själv riskerar att sopas in bland mansgrisarna är en risk han tar och får betala priset för.
Avslutningsvis måste jag säga att, säkert är förhållandet mellan tonårskillar och tonårstjejer på många sätt annorlunda idag, men jag tvivlar på att det egentligen blivit bättre ur jämställdhetssynpunkt än när jag var tonåring. #metoo-kampanjen har fått fler att reflektera över det så utbredda könskränkandet av speciellt flickor/kvinnor. Men det kommer aldrig att bli bra utan killars/mäns förståelse och frivilliga medverkan. Och det sker inte genom att ställa alla av manskön vid skampålen.
Klokt formulerat!
Och bra slutkläm!
Exakt så!
Bra Knut, du kan verkligen sätta ord på de tankeställare man (!) får av #metoo-kampanjen. En ytterligare, mera indirekt, infallsvinkel som sällan tas upp är det hejdlösa supandet och drogandet som kantar framför allt övergreppen. Att låta sig bli omdömeslös och ge sig själv minnesluckor (falska eller äkta) är illa och komplicerar rättsläget när bevis ska styrkas. Berusningsromantiken kring festandet måste ifrågasättas, tycker jag!
Per K! Mycket bra! Vår berusningsgrad vid dessa tillfällen (mellan 14 och 19) har nog aldrig senare överträffats. Men jag minns i alla fall.
Men är det inte så att vi idag har både manschauvinism och kvinnochauvinism, som förstärker varandra. Det blir alltmer två läger.
I tidigare bloggpost i samma ämne undrade någon kommentator var kvinnorna var i gänget av manliga kommenterare. Det verkar bli samma slagsida här också. Jag undrar om det kan bero av att de kvinnor som skulle kunna göra kommentarer har ställt till det för sig genom att så tanklöst tala för migranters rätt att komma in i och stanna i Sverige? Hela repertoaren, från verbala påhopp och mindre tafsande, och upp till råa våldtäkter och mord, har begåtts av invandrarpersoner. Det måste vara pinsamt ifall man tycker att det är människor som det uteslutande är synd om, och som måste förstås och tas hand om. Därmed spricker visserligen solidariteten med svenska kvinnor och flickor som råkar illa ut, men det verkar vara lite skit som man får ta. Det är bäst att hålla tyst.
Att avslöja svenska ”kändisar” går an, men har det förekommit att någon tafsande afghan hängts ut men namn och foto? (Och hur många ljus tändes och protestmöten hölls med anledning av den 89-åriga kvinna som nyligen…