Det råder en märklig, allmän entusiasm för tidningen Charlie Hebdos arbetsmetoder. Plötsligt existerar inte längre några gränser för vad som får – och bör – utryckas i bild och ord. Tryckfrihetens innersta väsen tycks plötsligt vara att skända och förnedra på det mest utstuderade sätt.
Den tyska tidningen Berliner Zeitung ville vara med i hyllningskören och rafsade snabbt ihop ett antal Charlie Hebdo-omslag och presenterade dem på sin förstasida. Man råkade då få med en bild där omslagets rubrik var Charlo Hebdo – djävulen sitter i detaljerna – och omslaget var ett falsifikat.
Genom att byta ut huvudbonaden på personen på bilden hade bildmakaren snabbt förvandlat orginalomslaget till en teckning i klassisk antisemitisk tradition. För att ytterligare krydda anrättningen var också några ändringar införda i bildens texter. Semit som semit bör väl nu de utbrista som menar att allt är tillåtet. Men skrattet fastnar nog i halsen när de inser att det fortfarande finns gränser. Vad som är tillåtet när det gäller en slags semit är absolut förbjudet när det gäller en annan.
Satir är nöjsamt när den vänder sig mot den starkare. Gyckel kallades det i gamla tider. När satiren vänder sig mot den svagare blir det inte så roligt längre. Med ett modernt ord kallar vi det mobbning.
Att ha frihet innebär också att ha ett ansvar. Att betänka vad det innebär för andra att fritt nyttja sin frihet och ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar. Kan det vara det som är tryckfrihetens innersta väsen?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Berliner Zeitung, Charlie Hebdo
För att bli martyr för ”yttrandefrihet” måste man kämpat för någon annans (svagares) rätt att yttra sig. Dör man för att man själv yttrat sig då är man martyr för det man sagt, inget annat.
Jag är från betongen, där det fostras anarkister. Jag lärde mig tidigt att man äger inget man inte klarar försvara med sitt eget våld och man säger inget som man inte är beredd att försvara med sitt eget våld. Det har alltid varit den svages yttrandefrihet och äganderätt.
Yttrandefrihet har aldrig någonsin handlat om något annat än att undgå statens våld för det man säger. Alla andra konsekvenser av att yttra sig, har absolut inget med yttrandefrihet att göra.
Det irriterar mig. Förutom det irriterande i att kulturnationalister angriper varandra och försöker tvinga folk att ta ställning för en sorts kulturnationalism emot en annan. Det är därför man hatar kulturnationalister över allt annat.
Jag har ett problem med “vår” attityd till Islam. Medan man från fördomsfullt håll jämför denna religion med fascism och nazism, tenderar andra sidan att idyllisera.
Man pekar (helt riktigt, men irrelevant idag) på arabernas stora insatser för att för något millennium sedan rädda den antika bildningen till eftervälden. Man påpekar (helt riktigt) denna religions betydelse för fattiga och förtryckta människor runt om i världen. Man påpekar, som Henrik Linde helt riktigt säger, att vi med vårt hån slår ”neråt”.
Men varför skulle inte ”vår” attityd mot Islam vara densamma som emot kristendomen, d v s att vi har respekt för ”de smås” religiösa känslor, samtidigt som vi inte väjer för att hänga ut och håna korrupta påvar, pedofila kardinaler och biskopar, hycklande präster för att inte tala om den s k ”kristna högern” i USA.
Varför ska vi då inte på samma sätt skilja på den vanlige muslimen och de rika och mäktiga potentater som utnyttjar islam för sina syften?
Med risk för att för evigt bli fördömd vill jag nog (igen) hålla med Herman Lindqvist.
PS: Någonstans har jag nyligen läst en artikel som menar att den ”kristna högern” i USA inte bara består av darwinförnekande krigshetsare utan att den också innehåller sociala strömningar liknande de tidiga frireligiösa grupperna i 1800-talets Sverige.
Berliner Zeitung har verkligen lyckats avslöja sig själva och debatten kring yttrandefriheten. Jag har inte undersökt saken men de som vet skulle jag gärna vilja höra: Har Charlie Hebdo tagit upp Ukrainakonflikten eller Ryssland, och i så fall hur? Här finns onekligen motiv för det mesta som t.ex. en president som hyllar den fascistiska milisen UPA som togs över av antisemiten Stepan Bandera och flera judar som hyllar denne ledare för organisationer som mördade judar. Upplagt för skämt a la Cahrlie.
Berliner Zeitung tycks ha gått på sin egen och andras propaganda att Charlie slår lika hårt mot alla, men den världsberömde skämttecknaren Siné fockades från att bidra när han gjorde ett skämt om en fransk ministerson som gjorde karriär via Israel. I en lärobok jag använder finns en bild av en semit från 1940-talet som håller på att överfalla betraktaren med gigantiska knytnävar, en bild att ta avstånd från. Den danska muhammedkarikatyren i Jyllandsposten var identisk, precis så som Berliner Zeitung har valt att illustrera sin artikel.
Det hela förefaller mig rätt trivialt, visst ska man kunna förlöjliga makthavare inom religioner eller politiska organisationer men inte slå nedåt. Yttrandefriheten måste försvaras för alla yttranden, och samtidigt måste samhället, vi medborgare och om möjligt med hjälp av offentliga medel motverka en historieskrivning och beskrivning av nuvarande situation som underblåser falska motsättningar och gör icke-privilegierade grupper till samhällsfiender.
Det finns uppenbarligen gränser för yttrandefriheten i ett av de västerländska länderna som stod upp för ”yttrandefrihet” nyligen. Här har vi http://www.tnnegypt.com” target=”_blank”>en som testade vad man får säga i Kanada. Han hamnade under polisutredning, där har vi en VERKLIG inskränkning i yttrandefriheten.