Bild från Tradera


”10-12 år. Det här är åren mellan barndom och tonår. Barnet kräver mer frihet och självständighet, vill bestämma mer.” (Psykologiguiden)

Erik är elva fyllda, bosatt i Spanien. En piggelin, full fart genom tillvaron, det spritter i honom. Han är inte mitt biologiska barnbarn. Fåniga prefix före ”barnbarn” som ”plast” eller ”bonus” vägrar jag dock använda trots att DN:s familjesidor anser det: hellre rätt och slätt ”kompis”

Vi har alltid haft en nära relation. Ända sedan han var en liten pjuklarv. Skrattat tillsammans. Kastat oss ut i infinita (ordet lånat av legendariske författaren och förläggaren Gert Nilson, sedan flera år inte längre bland oss) lekar. 

I vilka, man vet aldrig vart sådana tar vägen, en flygande igelkott vid namn ”Miss Beverly” (döpt efter en barsk fröken i en spansk grundskola) spelade en återkommande huvudroll. En enda replik: ”I am sinking, baby!” Det räckte, landandets överraskningseffekt huvudsaken.

Svårigheter som liten pys att uttala ”Lasse”. Det blev ”Ala”. Lät som ett smeknamn. Men nu, när han är en stor grabb, tilltalar han mig som alla andra  ”Lasse”.

Långt hår. Jag påminns om mitt långa hår som dock inföll (!) senare. Väckte reaktioner. Inte bara hos mina för hårets längd totalt oförstående päron. Jag var sladdbarn, de redan gamla. 

Så upplevde jag dem hursomhelst i jämförelse med kompisarnas till synes väldigt unga föräldrar, efter att storken droppat av mig i den lilla staden i skuggan av Verket. 

Läroverkslärarna, dessa fyrkantiga perukstockar (!) med fina examina från Uppsala universitet, hängde upp sig på mina lockar. Kollegiet diskuterade till och med tvångsklippning. På fullt allvar, tro det eller ej. Jag hade knappt hunnit fylla sjutton. 

Lirade i ett popband. Inte tusan kunde jag vara korthårig då! 

Skolsköterskan, ett vaket fruntimmer med skinn på näsan, satte bestämt p för det tänkta övergreppet. Tilläggas bör att några lockar var det definitivt inte fråga om. Jag hade nämligen fått för mig att mitt hår skulle vara spikrakt. En cool förebild på gymnasiet, solglasögon och just rakt hår, härmades.

Så väl nytvättat satte jag nedtyngande metallclips i det, ”rätade” på den vägen ut det. Jag måste ha sett händig ut med alla clips på skulten. Åtskilliga var det. Införskaffade på Tempo. 

Undangömda i hemlig låda, under skrivbordet, som farsgubben klokt nog tagit hem från Verket. Hänglås för att garantera hemligheternas förborgande. Han visste vad jag behövde: en alldeles egen låda som bara jag kunde öppna. 

Sittande på golvet torkade jag barret med hjälp av utsuget på dammsugaren som placerats på min säng. Fråga mig inte närmare om det tekniska, hur det fungerade. 

Dörren till mitt ”pojkrum” ordentligt låst. Hjälpte inte att modern försökte ta sig in. Efter att nyfiket, kanske mer förvånat, ha bankat på dörren. ”Vad i hela friden gör du där inne? Städar du på en lördag?”

Annars dåligt minne. Men Erik tar mig tillbaka till pretonåren – dessa enligt utvecklingspsykologin känsliga ”mellanår”. Tidigt, ungefär i hans ålder, började det växa något svart och fjunigt på överläppen.

Mina kompisar, ”släta som en barnrumpa i ansiktet” (citerar min mor), upptäckte det en vacker dag i ett obevakat ögonblick, innan jag gjorde det, retades.

Nu akut vidta ansande åtgärder! Jag vågade inte konsultera min ”gamla” pappa, på väg mot de sextio, om rakningsprocedurer. 

Smög mig in på toaletten, letade fram hans rakhyvel, skrapade med den utan att först applicera vare sig vatten eller lödder, visste ju inte i min oskuld hur jag skulle bära mig åt. Kom ut från toa röd och öm under nosen, där glesaste snorbromsare suttit. 

När jag skriver detta hör jag från ett angränsande rum Erik spela en hes Bryan Adams (inte min favorit) som vinylskiva. Han har även en LP med The Pretenders med frontfiguren Chrissie Hynde, snarare mina favoriter. Av någon anledning har den unge spanjoren blivit vinylfrälst. 

Jag blundar, är tillbaka i mitt pojkrum på Smedsgatan i Sandviken. Grammofonen med en, säger en, inbyggd högtalare upphängd av min pappa på väggen. Ljudet sisådär. Som från en burk. Tallriken fälldes ut. Första skiva, instrumental sådan, med The Spotnicks. I rymddräkter på omslaget. 

En singel. Amapola på A-sidan. B-sidan borta ur minnet. Liksom plattan i sig.

Föregående artikelTyskt medborgarförslag för hur Ukraina-kriget kan avslutas med förhandlingar
Nästa artikelVar är ni – alla kvinnor?
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

6 KOMMENTARER

  1. För den som bor i Göteborg med omnejd så finns Radio 88 från Partille och jag tror dom fortfarande har program som specialiserar sig på Spotnicks och band med deras repertoar.

  2. Elplankan var en markör. För något nytt. Pop! Men var Spotnicks pop? Var Spotnicks något nytt. Jo, elplankan, förvisso. Men sen var väl Spotnicks ett dansband för hela slanten? Typ.

    Ja, det var svårt med Spotnicks. (Kognitiv dissonans hette detta det svåra långt senare).

    Shanes – där blev det ingen sådan där dissonans. Eller grabbarna från Rågsved, Friends – ingen dissonans där heller.

    Ingen kunde dock spela som Bo Winberg. Men Shanes var ändå något annat.

  3. Lasse E!
    Här kommer en dokumentär från P2 som jag av en tillfällighet stötte på när jag satte på Radion.
    Den handlar om Ulf Peder Olrog som jag kom i kontakt med när jag gick på Viskadalens Folkhögskola.
    Vaktmästaren Olle besökte oss på kvällarna där vi satt och spelade visor, då berättade han att hans största upplevelser var när U P O besökte rektorn och Olle fick vara med på ett hörn när man sjöng och spelade.

  4. Synd att jag upptäckte det här inlägget just nu, men så här alldeles för sent kan meddelas att baksidan på en singel med Amapola, utgiven av Karusell, är just I’m going home. Har den nu framför mig. Sten S har alltså rätt med sitt minne!

    Det här var för övrigt ”The Spotnicks med Bob Lander”. Bob L framhävdes väl särskilt då, fast han inte var någon framstående sångare (och de andra lät ännu värre). Om jag skall framhäva något själv är det dock det tunga soundet på Amapola. Spotnicks hade en ljudnivå som gjorde att folk inte borde ställa sig just framför deras högtalare om de var rädda för ljudchocker.
    Spotnickspojkarna borde framhävas som Sveriges första internationellt kända elektrifierade grupp. Men nu är de borta allihopa, och får väl köra sin ståltrådsmusik på något moln över Göteborg.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.