New York Times fasad (Foto: NYT)
Medan Säpos chef varnar för att Iran, Kina och Ryssland utgör en fara för Sverige eftersom länderna ifrågasätter ”USA:s ledande roll” skriver Dr. Stephen Wertheim, historiker och analytiker av USA:s utrikespolitik, en krönika i New York Times, ”America Isn’t Leading the World” (11 juni 2024).
Artikel inleds med — inte alls ironiskt menat — ”Efter fyra år med Donald Trump var det meningen att Joe Biden skulle återge USA en position som global ledare”, och listar meriterna: förutse Rysslands invasion av Ukraina, samla Nato stöd och ”underblåsa Kinas ekonomiska motvind”. Svårare att förstå är påstående att genom att stödja Israel lyckades Biden ”undvika ett regionalt krig”. Sedan skriver Wertheim att ”Aldrig under decennierna sedan det kalla kriget har USA sett mindre ut som en världsledare… reducerad till att försvara sin sida … medan världen undrar varför amerikanerna tror att de har rätt att bestämma.”
USA uppnådde framgångar i sitt stöd för Ukraina, men nu, konstaterar han, ”även om Ryssland betalar ett högt pris för sin invasion, innebär konflikten också ett strategiskt bakslag för USA” eftersom Ryssland har lyckats få stöd från ”Kina, Iran och Nordkorea” och resten av världen inte har följt USA i sanktionerna mot Ryssland.
”Genom att beskriva konflikten som en ’kamp mellan demokrati och autokrati’ och inte söka lösa konflikten genom diplomati” har USA isolerat sig medan Rysslands och Kinas anseende i världen ”faktiskt förbättrats sedan 2022”.
Om Gazakriget skriver Wertheim att USA ”har valt att följa [Israel], inte leda … och visat sig svagt. Kostnaderna för USA:s rykte och säkerhet har bara börjat visa sig.” Författaren menar exakt det som Jeffrey Sachs säger i intervjun med Democracy Now som Knut Lindelöf rekommenderar oss att se:
”Bidens instinkter återspeglar dock ett djupare fel som har begåtts under flera decennier. Efter det kalla kriget kopplade amerikanska beslutsfattare samman globalt ledarskap med militär dominans.” Genom att förlita sig på sin egen globala dominans byggde USA vidare på motsättningarna och ”förväntade sig att potentiella rivaler skulle acceptera sin lott i den amerikanska världsordningen. I dag är denna naiva förväntan borta, men dominansreflexen finns kvar. USA fortsätter att sträcka sig längre och stöter på ett formidabelt motstånd – vilket i sin tur frestar Washington att fördubbla insatserna, medan stora delar av världen ryggar tillbaka. Detta är ett förlorat spel, och amerikanerna kommer att behöva riskera och spendera ännu mer för att fortsätta spela det.”
Skribenten hoppas att USA ska ”visa en misstänksam omvärld att man vill skapa fred”, men konstaterar nyktert att Bidens fredsförslag för Gaza ”var lovvärt, förutom att det saknade ett hot om att sluta skicka vapen till Israel om Israel vägrade.”
Artikeln avslutar med kloka råd:
”Att dra sig tillbaka från Europa och Mellanöstern skulle förbättra det amerikanska engagemanget där det betyder mest – i Asien. Det skulle klargöra att USA:s syfte inte är att eftersträva hegemoni, som propagandan i Peking påstår, utan snarare att hindra Kina från att etablera en egen asiatisk hegemoni. Ur denna synvinkel skulle USA kunna vara en självsäker ledare i Indo-Stillahavsområdet även om Kina fortsätter att stiga. Kina är i dag långt ifrån kapabelt att påtvinga hela regionen sin vilja, och det skulle inte heller vara möjligt att göra det genom att lägga beslag på Taiwan, vilket vore ytterst riskabelt. Inget av detta skulle naturligtvis vara lätt.”
Och en (möjligen omedveten) profetia (eller farhåga):
”Att bara leda en del av världen förvandlar USA till en orolig följare. Det gör att amerikanerna ständigt befinner sig på krigsfot i såväl Mellanöstern, Europa som Asien, rädda för att en förlust av mark någonstans ska leda till katastrof överallt. Den verkliga faran är dock att satsa så mycket av den globala säkerheten på ett lands vilja att överdriva sina åtaganden. Sanna ledare vet när de ska ge plats åt andra.”
