Det var bara med uppbjudande av min allra yttersta förmåga till ansträngning som jag kom över den första chockartade puckeln och sedan fasade in i ett sedan många år akterseglat helt annorlunda liv – livet utan dator – som jag levde mina första 50 år.
Det var på tåget mellan Uppsala och Stockholm den 5 januari klockan 14.49:28. Där satt jag och redigerade en text, då datorbilden av någon outgrundlig anledning frös fast i total livlöshet. Sedan dess har ingen lyckats ta sig in i hårddisken, trots konsultation av spetskompetens på området. Om jag inte haft alla mina arbeten i kopior i minst ett annat digitalminne utanför denna nu stendöda hårddisk hade jag troligen varit nästan lika död som hårddisken. Det hade varit som att alla ens tankar, minnen och bilder brunnit upp i en sekundsnabb explosion utan varken knall, eld eller rök. Jag vet inte hur det hade gått.
Min vän poeten, som inte har för vana att göra backup på annat än papper, fick frossa och sprang genast till närmaste databutik och köpte en separat hårddisk. Han förstod att hans författarkarriär faktiskt hänger på en mikrometerlång laserstråle i en obegripligt liten låda med obegripligt komprimerade tankar, drömmar och visioner. Allt kan frysa till döds på ett ögonblick utan förvarning. Anden i flaskan kan dö!
Datorberoende är så ofantligt att känslan av tomhet när datorn kraschar är jämförbar med verkliga livskriser. Vad kan man jämföra med? Att vara urmakare och förlora sina fingrar, att vara löpare och förlora sina ben, att vara fotograf eller bildkonstnär och bli blind, att vara musiker och bli döv. Sådant är lyckligtvis relativt sällsynt, men hårddiskkrascher drabbar allt fler, ju fler som gör sig beroende av dessa drömmaskiner.
Ja man lever farligt, stormarna blir allt starkare, hastigheterna allt högre, dataminnena allt större och katastroferna blir mer omfattande när något går snett. Det kan vara nyttigt att kastas tillbaka några år, som jag gjorde den 5 januari 2007, och känna hur det var att leva då det gick lite långsammare och det mesta var lite mindre. Men nu är jag igång igen, tempot ökar …
Man bör nog ha åtminstone två uppbackningar. En i närheten, en eller flera i tryggt förvar på annan plats. Det är klart att om en atombomb med kraftig EMP-effekt exploderar i närheten blir de antagligen förstörda allihop, men då är väl allt annat också borta så det kanske spelar mindre roll.