Anders Ehnmark (1931-2019)

verige har haft och har ännu några spännande och djupa tänkare på vänsterkanten. Anders Ehnmark var en av dem. Han kom att tillhöra…

”en liten koloni av Folket i Bildare i Taxingeskogarna. De satt på gamla torp i blåställ och skrev, vilket var en typisk Folket i Bild-sysselsättning. Man skulle ha orden som verktyg och skriva fram och tydliggöra och vrida upp, och sen skulle publiken arbeta med texterna och inte klaga. Det sista lät inte så roligt, utan det var bättre att skriva och sätta andra i arbete.”

Så skriver Anders Ehnmark i Arvskifte, 1983, och i den meningen inryms också en stor del av hans gärning.

Han ville vara nära den glöd som kunde finnas inom den vänster som stod till vänster om socialdemokratin, han ville skriva från en folklig utsiktspunkt, han ville vara sarkastisk och han ville ha roligt. Allt detta gjorde hans böcker lite luriga. På ytan verkade de enkla och lättsamma. Men mitt i läsandet – kanske det är en text om simning – upptäcker läsaren att hen befinner sig i centrum av ett avancerat resonemang om frihet och socialism; om de gömda möjligheterna; campo de possibilità, ett uttryck som Ehnmark lånade från Gramsci. Och, ganska snart blir läsaren också varse att detta frihetsrus inte är givet. Friheten är hotad. Socialismen kan leda fel.

Till denna uppgift, att undersöka och försöka förstå hur socialismen/kommunismen kan leda till frihetens rike – som det en gång var tänkt – eller till fortsatt klafsande i nödvändighetens rike återkom Ehnmark ständigt. Många är de författare som konstaterat detta socialismens dilemma, men där de flesta (Eyvind Johnson, Harry Martinson, Lars Ahlin) konstaterat sina misstag, att ha lockats av marxism, socialism och kommunism, och bett om ursäkt och vänt ryggen, stannade Ehnmark kvar och rotade och grävde – för att hitta de gömda möjligheterna och se hur/om den despotiska hydran kan avslöjas och stoppas.

En av de roligaste (han var ju rolig Ehnmark) texterna kring detta tema är berättelsen om Norrskensflamman. Tillsammans med hustrun Annika Hagström börjar de 1973 arbeta på den sovjettrogna dagstidningen i Norrbotten. Det var inte pk på den tiden, vare sig inom borgerligheten eller inom stora delar av vänstern (som var ”kinesisk”).

Men de reser alltså upp till Luleå och tecknar sedan i artikeln ”Solrosornas återkomst” (i Arvskifte) vänporträtt över människorna bakom de tusen fasta viljorna som stödjer sin tidning och sin Sovjetunion.

”Verkligheten blev en dröm genom Flammans försorg, och drömmen var en vacker dröm, och de som drömde den var hederliga.”

I boken om Gramsci (2005) blottlägger Ehnmark den avgörande frågan om folkets vilja är konstaterbar utifrån (och då kan partiet/de ledande kamraterna leda folket med gott samvete) eller om Marx (och Gramsci) har mera rätt i den tredje mycket revolutionära Feuerbach-tesen:

”människorna är produkter av omständigheter och uppfostran /…/ [men] omständigheterna förändras just av människorna och uppfostraren själv måste uppfostras.”

Kampen mot den trista, mekaniska och förutsägbara historiematerialismen (Bucharin) var Gramscis stora mission. Den var också Ehnmarks uppdrag här i livet. Och så var det det där med att han var rolig.

Vi hedrar Anders Ehnmark bäst genom att läsa hans böcker. Jag rekommenderar: Arvskifte från 1983 och En stad i ljus, Antonio Gramscis slutsatser från 2005.

Leif Strandberg
Söderhamn

Artikeln först publicerad i Proletären