George Orwell (1903-1950) skrev Animal Farm-A Fairy Story redan 1943, mitt under brinnande världskrig. De allierade, USA, England och Sovjetunionen, blev starkare för var dag och Hitler retirerade. Det sovjetiska folket och dess ledare Stalin hyllades extra mycket för sina uppoffrande insatser. ”Uncle Joe Stalin” var populär.
Orwell var socialist och antifascist men även anti-stalinist och hatade dessa hyllningar av Stalin. Därför skrev han Animal Farm. Men inget förlag vare sig ville eller kunde ge ut boken under rådande allians. Men när kriget var över och enhetsfronten hade spruckit kom boken i en helt annan dager. Den lilla boken på bara 94 sidor blev en riktig godbit. Detta var precis vad den nya världsordningen med USA i spetsen behövde.
1945 stod Stalins och Sovjets stjärna mycket högt i Europa. Kommunistpartierna i Europa var starkare än någonsin och USA behövde sätta hårt mot hårt för att förhindra att de (och Sovjetunionen) tog makten. Det blev så småningom både Marshallhjälp och Nato. Men det behövdes också något mentalt, något som kunde dämpa folks rödögda entusiasm för landet öster om Järnridån. Orwells bok kom som svar på jungfruns bön. De amerikanska förläggarna såg omedelbart dess potential, tog bort undertiteln (A Fairy Story) och lanserade boken stort.
Den blev en jätteframgång över hela världen. Den tidigare ganska fattige Orwell blev rik och berömd. Med all rätt förstås. Det är en alldeles utmärkt bok, en Fairy Story. Det är en bok som i början av det kalla kriget dämpade folks lust till kommunismen i sovjetisk tappning, och det är också en unik bokhistoria som visar vad ord kan åstadkomma. Låt oss följa boken en bit på vägen och se hur fiffigt den är uppbyggd, se att författaren är en mästare i den allegoriska skolan:
Vi befinner oss då i Tsarryssland åren efter förra sekelskiftet.
Djurens gård
Mr Jones missköter sin Herrgård precis (på samma sätt som tsar Nikolaj II av Ryssland missköter sitt ämbete). Djuren på gården är förtryckta och lever i fattigdom. Men redan på första sidan i boken samlas djuren för att lyssna till Gamle majoren, en galt, (Karl Marx) som haft en märkvärdig dröm som han vill förkunna för alla djuren på Herrgården.
Den gamle majorens dröm är drömmen om Det kommunistiska manifestets (1847) vision; det klasslösa samhället där alla arbetar och hjälps åt, där de parasiterande människorna är borta ur historien: ”Människorna är den enda varelse som konsumerar utan att producera. Hon ger ingen mjölk, hon lägger inga ägg, hon är för svag att dra plogen, hon kan inte springa fort nog för att för att fånga kaniner. Ändå är människan djurens herre.”
Den gamle majoren berättar om grunderna för utsugning och mervärde: ”Och ni hönor, hur många ägg har ni lagt i år, och hur många av de äggen har kläckts fram till kycklingar? Resten har sålts på torget för att ge pengar åt Jones och hans folk.”
Sen reder han ut vilka som är vänner och vilka som är fiender. Där måste de ta till omröstning: ”Är råttor kamrater?” Katterna anmälde en avvikande uppfattning. Man fastslår att alla djur är jämlika och att upproret snart skall komma. Mötet avslutas med att alla sjunger ”O, Englands djur”.
Grisarna
Den gamle majoren avlider bara tre nätter efter det stora mötet. Grisarna som anses vara de klokaste bland djuren tar på sig att studera och organisera inför det kommande upproret. Särskilt två grisar är extra ambitiösa: Snöboll och Napoleon (Trotskij och Stalin). Till sin hjälp har de den lille fete grisen Tjalle (Molotov) som är en flink propagandist. Från sina studier kokas Den gamle majorens tankarned till något de kallar animalism (marxismen-leninismen). En del djur är skeptiska. Mollie, det fjolliga stoet som alltid kråmar sig inför Jones och får små färgglada band att sätta i manen. Åsnan Benjamin säger kryptiskt: ”Åsnor lever länge. Ingen har sett en död åsna.” Korpen Moses skapar en hel del splittring bland djuren med sina berättelser om det härliga Kandisockerberget som väntar alla när de dör. Jämför med Joe Hills sång om den utlovade kalvsteken i himmelens höjd, ”pie in the sky when you die”. Korpen Moses ställer alltså till en del förtret men grisarna ger honom öldoppade brödbitar så att han blir tyst.
Upproret
Upproret kommer tidigare än vad någon hade väntat. Mr Jones Herrgård är en koloss på lerfötter och rasar samman när djuren bara knuffar lite lätt på det bräckliga byggnadsverket (de två revolutionerna 1917). Och nu tar djuren, under ledning av grisarna över hela gården. Alla gamla förtryckarinstrument kastas på ”skräpbrasan” (”historiens skräphög” är ett välkänt begrepp i den kommunistiska retoriken). Djuren är lyckliga och vandrar runt och beser allt som nu är deras. De döper om gården till Djurens gård och tar sig an alla sysslor med kraft och lust. På den tjärade väggen spikar de upp De sju budorden, där ett av dem är ”Alla djur är jämlika”.
Det blir bättre
Allt blir bättre; ingen stjäl, ingen försöker smita undan, alla arbetar – ja, inte grisarna då, som dirigerar och övervakar allt arbete. Men det blir bättre, mer att äta och mer fritid. Djuren är lyckliga. Visst ger grisarna sig själva en del favörer, men å andra sidan sliter de hårt med att studera och organisera produktionen på gården. Otaliga är de kommittéer som ordnas: rena-svans-kommittén för korna, vitare-ull-rörelsen för fåren, och de vilda kamraternas omskolningskommittén (för att tämja råttorna), där kattan blir ordförande. Kurserna i läsning och skrivning gör succé. Men en del resonemang, särskilt från Snöboll (Trotskij), är lite för avancerade och därför kokar man ned även de sju budorden till en enklare paroll: ”Fyra ben bra, två ben dålig”. Fåglarna invänder, men Snöboll förklarar att vingarna är att betrakta som ben, alltså fyra ben – därför är parollen riktig. Napoleon (Stalin) sysslar inte med de där kommittéerna. Han passar i stället på att lägga undan nio duktiga hundvalpar som föds på gården (Stalin tog sig an barnen – pionjärerna och Komsomol, den ungkommunistiska rörelsen – som fostrades till lojala stalinister).
Och steg för steg ökar också grisarnas förmåner – grisarna är ju så viktiga för allas välfärd.
Kontrarevolution och femårsplaner
Människorna gör försök att ta tillbaka gården (inbördeskriget 1918–1921). Men attackerna slås tillbaka och segern firas med att några erhåller medaljer för heroiska gärningar. Och sen sjunger man O Englands djur.
Snöboll är den skicklige talaren medan Napoleon är en hejare på att värva anhängare. Inför det planerade bygget av vindkraftverket (den första femårsplanen) blir splittringen mellan de två uppenbar. Med hjälp av sina nio valpar, som växt upp och blivit jättelika hundar jagas Snöboll bort från gården (Trotskij fördrevs av Stalin från Sovjet 1929). Nu när Snöboll drivits bort är det också slut på debatterna på stormötena, nu ska man bara sjunga O Englands djur och få nästa veckas arbetsbeting uppläst för sig.
Bygget av det stora vindkraftverket kräver oändligt stora uppoffringar och de får alldeles för lite att äta. Och dessutom, när kraftverket nästan är klart rasar det. Raset kan enligt Tjalle härledas till Snöboll som på något oklart men ändå tydligt sätt agerar och förstör det ena och det andra.
Människorna vädrar morgonluft och gör allt för att smutskasta Djurens gård. Man beskriver gärna den svält och misär som huserar på gården. Men Napoleon och Tjalle skyller alla misshälligheter på Snöbolls förräderi. Snöboll raderas ur historien (precis som var fallet med bilder och skrifter av Trotskij och andra). Av djuren krävs mer och mer arbetsinsatser och varje försök till protest slås ned, exempelvis hönornas vägran att leverera ägg (jämför med tvångskollektiviseringen av Ukraina 1932–1933). Nu byter grisarna även ut den älskade sången O Englands djur mot en sång som poeten Minimus knåpat ihop. Denne Minumus skriver även lyriska alster som hyllar Napoleon, ”Vår skulhinks mästare”, över alla gränser. Till slut blir det återuppbyggda vindkraftverket färdigt och döps till Napoleonverket.
Pakten med människorna och det stora kriget
Ledningen för Djurens gård gör nu affärer med människovärlden och lyckas med lite dubbelspel skapa en pakt genom att sälja timmer till Fredrick (Hitler), vilket motsvarar Molotov-Ribbentroppakten 1939. Det visar sig att Fredrick betalar timret med falska sedlar och dessutom invaderar han gården (Operation Barbarossa juni 1941). Men djuren besegrar sin fiende och får bygga upp vindkraftverket en andra gång.
Nu skickas även den oändligt lojala och flitige arbetshästen Boxer (den sovjetiska arbetarklassen) till slakt, även om Tjalle beskriver det som att Boxer ska få åka till ett sjukhus och få den bästa vård som tänkas kan. När Boxer är död berättas att han sista ord var ”Länge leve kamrat Napoleon”.
Somliga djur är mer jämlika än andra
Efter det stora kriget blir det bättre med det mesta, men de sju budorden modifieras hela tiden till förmån för grisarna som till slut även ändrar på själva portalparagrafen till: Alla djur är jämlika, men somliga djur är mera jämlika än andra.
Och i slutkapitlet kan djuren också till sin häpnad bevittna att grisarna till och med har börjat gå på två ben och därför ändras även den klassiska parollen om fyra ben till: ”Fyra ben bra, två ben bättre!” Och namnet Djurens gård går tillbaka till att heta Herrgården.
Ja, det är en allegori som heter duga. Skriven 1943, utgiven 1945. Med rätta är den lilla sagan hyllad som ett mästerverk i sin genre.
Min erfarenhet (jag är numera pensionär) av nutidens Sverige är likartat djurens i animal farm — ja att viss yrkesstatus vad gäller ordets makt är är mer makt till vissa. Bland annat har chefer/gruppchefers bedömningar av arbetarklassens lönesättningar och tvister av högre värde i förhandlingar. Visserligen finns fackföreningar och i värsta fall domstolar som skydd för de arbetande. Men det hjälper inte alltid.
Sedan har jag på ålders höst funnit att intag av alkohol har olika status beroende på vilken person som intager denna dryck. När borgarklassen njuter av alkohol, så betecknas det som finkultur. När arbetarklass njuter av samma dryck, så värderas arbetarklass som suputer av just borgarklassen.
Sedan har vi ju fenomenet manipulation på arbetsplatser oavsett status av yrke. Att vissa individer sprider lögner om andra individer i det att för egen del söka vinning av något slag. Det är min erfarenhet!
Under kapitalismen och socialismen finns likartade motsättningar om vems ordvärderingar som väger tyngst beroende på yrkesstatus.
Orwell var en polisspion som försåg brittisk säkerhetspolis med namn på författare och journalister som enligt honom var ”krypto-kommunister”. Hög tid att rycka glorian av den där figuren.
Sedan är ovanstående beskrivning sedvanligt trotskistiskt propagandadravel.
Som Aleksej Tolstoj tror jag att Stalin kommer att gå till historien som sin tids Peter den store.
Inte på en enda punkt påpekar Holmström något fel eller någon brist i Leif S:s inlägg. Uppenbarligen klarar han inte av en saklig diskussion. I stället tar han till de vanliga debattknepen. Till att börja med gäller det att misstänkliggöra budbäraren. I detta fall stämplas han som ”polisspion”. Sedan avfärdas innehållet med etiketten ”trotskistiskt propagandadravel”. Vem blir imponerad?
Fan också, att man skulle åka dit på trotskism på gamla dar.
Ursäkta Sven-Eric! Jag hänger inte riktigt med.
Vad är ”sedvanligt trotskistiskt propagandadravel” för något? Är ”propagandadravel” alltid ”sedvanligt” och ”trotskistiskt”? Är ”proganda” alltid ”dravel”? Vilka andra typer av ”propaganda” finns och är även dom alltid att karaktärisera som ”trotskistiskt”?
Vilka källor har du för att ”Orwell var en polisspion” och att han angav ”krypto-kommunister”? Angav han inte några verkliga kommunister när han ändå höll på?
Jag inser att jag var otydlig. Jag menar inte att artikelförfattaren skriver trotskistiskt dravel utan att Orwell gör det i Djurfarmen. Det ges det intrycket att stackars Trotskij blev utmanövrerad på ett fult sätt av Stalin och den upprepar myten om Stalin som en sorts envåldshärskare som odlade en personkult runt sig själv. Den myten är sedan länge punkterad.
Att Orwell var en polisspion som angav vänstermänniskor framgick med all önskvärd tydlighet då tidigare hemligstämplat material från den brittiska säkerhetstjänstens arkiv frisläpptes i juli 1996 och publicerades i ”The Guardian” den 11 juli 1996. Proletären har en bra beskrivning av detta i nr 39/1996. Orwells kontakt med den brittiska säkerhetstjänsten var en kvinna vid namn Celia Kirwan som senare blev assistent åt den ökände Robert Conquest.
Strax före sin död 1949 skrev Orwell ner en lista på författare och vänsterfolk, som han ansåg olämpliga att anställa till ”anti-communist propaganda activities of the Information Research Department, a propaganda organisation of the British state under the Foreign Office. A copy of the list was published in The Guardian in 2003 and the original was released by the Foreign Office soon after”.
Här en av flera sajter om saken.
Jag håller med Sven-Eric Holmström och jag skulle till och med vilja säga att så länge som vårt politiska etablissemang är förhäxat av vad man skulle kunna kalla en orwellsk/trotsistisk metafysik så kommer Sverige att fortsätta att rasa utför.
Bo P!
Intressant ställningstagande, men frågorna kvarstår även därefter. Håller du med Sven-Eric på de punkter jag ifrågasatt i mitt föregående inlägg? Vilka menar du ingår i ”vårt politiska etablissemang”? Vad har du för källor till att detta skulle vara ”förhäxat av…en orwellsk/trotskistisk metafysik”?
Vanligen brukar du kunna uttrycka dig tämligen stringent så jag undrar varför du den här gången gömmer dig bakom luddiga ordbubblor?
Tack för svaret, Sven-Eric. Det var en välkommen precisering, även om vissa frågor kvarstår. Som jag förstår dig var det på ett fint sätt Stalin utmanövrerade Trotskij och då inkluderar du väl även ishackan på slutet. Ja, finare kan det ju knappast bli. Och någon personkult förekom givetvis inte i Sovjetunionen och om den gjorde så var i alla fall föremålet för denna helt avvisande till dylika yttringar, vad jag förstår.
Men hur var det med ”kryptokommunisterna”? Var det bara sådana Orwell angav så att ”riktiga” kommunister kom undan? Vad var det i så fall för skada han åstadkom?
Vare sig det är sant eller falskt att Orwell var en ”polisspion” så har detta ingen betydelse för att bedöma den litterära halten och det politiska innehållet i Djurfarmen. Syftet med att lansera etiketten ”polisspion” är att smutskasta budbäraren med förhoppningen att detta skall förringa innehållet i budskapet. Ytterliga en effekt av etiketteringen är att man kan få en diskussion om budbäraren i stället för om budskapet.
Även det kända debattknepet ”skyldig genom beröring” tillgrips av Holmström för att misstänkliggöra innehållet i Djurfarmen. Så här låter det i Holmströms tappning: ”Orwells kontakt med den brittiska säkerhetstjänsten var en kvinna vid namn Celia Kirwan som senare blev assistent åt den ökände Robert Conquest.”
När det gäller själva innehållet får vi nöja os med Holmströms tvärsäkra omdöme: ”Den myten är sedan länge punkterad” och detta är inte bättre än den tidigare formuleringen: ”trotskistiskt propagandadravel”.
Orwells syn på Stalin och Sovjetunionen formades av hans erfarenheter från det spanska inbördeskriget i slutet på 1930-talet. Han blev anti-stalinist och detta är den grundläggande anledningen till att Holmström är djupt missnöjd med Orwell och Djurfarmen.
Svar till Dennis Zackrisson!
Den som läser den här bloggen måste ha noterat att det är allt fler företeelser som ideologiseras utan att det möter något politiskt motstånd. Är det t ex något riksdagsparti som har protesterat mot den pågående ideologiseringen av vår säkerhetspolitik?
Jag har inte sett att Sven-Eric Holmström uppfattar Stalintiden som något slags tebjudning och det var den ju inte heller. Men det var inte heller Peter den förstes tid och ändå kallas denne idag Peter den store.
Orwells budskap var väl att visa hur en ny klass tar makten efter revolutionen. Inte ens Holmström kan väl hävda att så inte skett? Eller råder det fortfarande proletariatets diktatur i Ryssland? Om Holmström erkänner att en ny klass tagit makten så är frågan när. Misstänker att Holmström hävdar att vändningen kom under Krusse. Om så är fallet hur kunde denna nya klass plötsligt dyka upp i ett land som Stalin redan 1936 deklarerat fritt från fientliga klasser?
Holmström har tidigare hävdat att Stalin var omedveten om Moskvaprocesserna och 700.000 avrättningar i under två år i slutet på 30-talet. Om Stalin var så maktlös under 30-talet så hade kanske en ny klass redan tagit makten då? För att travestera Zappa ”questions, questions flooding into the mind of the stalinists of today”.
Trotskij blev utmanövrerad på grund av att han misslyckades att få gehör för sin politik. Mordet på Trotskij har beskrivits på flera sätt. En ytterst detaljerad beskrivning finns i NKVD-tjänstemannen Pavel Sudoplatov’s memoarbok Direktoratet av hur planläggningen och mordet gick till. Det finns ingen anledning att tvivla på Sudoplatovs beskrivning av hur utförandet av mordet gick till men delar av hans beskrivning kan omöjligt vara sann. Han har ju dessutom avslöjats för att ha ljugit i andra sammanhang. Det är ingen djärv gissning att hans amerikanska medarbetare i boken bättrat på det hela en hel del.
Den bästa beskrivningen jag sett är av den ryske historikern Oleg Vishlev. Han menar att det före slutet av 1939 eller mer troligt januari 1940 inte fanns några allvarligt menade planer från sovjetledningens sida att ta livet av Trotskij.
Sen det här med ”kryptokommunister”. Det var Orwells egen beskrivning i ett av breven till Kirwan. Det lät så här:
”Jag kan också, om det är av något värde, ge Dig en lista på journalister och skribenter som enligt min uppfattning är kryptokommunister, medlöpare eller lutar åt det hållet och som man inte kan lita på som propagandister…”
Man kan inte klandra sovjetledningen för att man bekämpade trotskisterna i Spanien med tanke på hur dessa bekämpade republiken och var kraftigt infiltrerade av tyskarna. I vilken utsträckning Orwell kände till det vet jag inte.
Orwell var en polisspion. Det är bara enkla fakta. Solzjenitsyns Gulag-arkipelagen har ju också kallats för ett litterärt mästerverk trots att dess författare var fascist.
Trotskisterna har in i våra dagar spelat föga ärofulla roller i flera andra sammanhang som Libyen och Syrien för att nu ta några exempel.
Vem, mer än ryska nationalister, kallar den gamla tsar Peter för ”den store”. Eller var det bara för att han var påtagligt storväxt?
Den som talade om ”tebjudning” var väl den gode Mao, som även han betecknadrs som ”stor”, bl a var han (enligt kinesisk uppfattning) världsbäst på simning och en stor ”rorsman”.
Men vad med ”etablissemang” och ”orwellsk/trotskistisk metafysik”?
Stalin-tiden var definitivt ingen tebjudning. Men historieskrivningen om den här i väst är så makalöst falsk att man häpnar. Anledningen till det skulle kunna motivera en doktorsavhandling.
Sen det här med personkulten. Stalin var en svuren fiende till personkulten. Det finns det otaliga exempel på.
Min svärmor, som just nu bor hemma hos mig, berättar att alla i hennes lilla hemby i Sovjet-Ukraina grät när beskedet kom att Stalin avlidit.
Jag tror som Bo P att i kommande århundraden kommer Stalin att jämföras med Peter den store. Segern i det Stora fosterländska kriget kommer antagligen att spela en stor roll, jämte Sovjetunionens enastående
prestationer inom vetenskapens och kulturens områden.
Svar till Dennis Zackrisson
1. Om man slår på ”Peter den förste” på nätet hänvisas man först till en lång artikel på Wikipedia med rubriken ”Peter den store”.
2. För mig har motsättningen mellan Trotsky och Stalin alltid varit en motsättning mellan en ideolog och en realpolitiker.
3. Det politiska etablissemanget är för mig riksdagspartierna.
George Orwells Djurfarmen handlar om att en ny härskande klass, byråkratklassen, under ledning av Stalin hade tagit makten i Sovjetunionen under 1920-talet. Denna uppfattning sågs givetvis inte med blida ögon av Stalin och hans likasinnade. Till bilden hör att Trotskij aldrig delade uppfattningen att byråkratin var en klass.
Jag har pekat på en rad olika sätt att komma bort från frågeställningen att Sovjetunionen var ett klassamhälle av ny typ: etikettering, misstänkliggörande av budbäraren och skyldig genom beröring.
Andra sätt att komma undan att diskutera klasser i Sovjetunionen är att tala om Stalin som ”realpolitiker” för att slippa tala om sådana besvärliga skeenden som tvångskollektiviseringar som medförde miljontals döda i början av 1930-talet.
För att rättfärdiga skådeprocesserna i mitten av 1930-talet med cirka 700.000 oskyldiga mördade och miljontals sända till Gulag kan man säga att det inte var frågan om en ”tebjudning”.
Endast en mindre del av de som motsatte sig Stalin och hans politik i Sovjetunionen var trotskister.
Man skall akta sig för stickspår. Men jag kan inte låta bli. En spion är en person som går en främmande makts ärenden. Orwell gick inte någon främmande makts ärenden. Därför är det fel att kalla honom ”polisspion”.
Det Arne Nilsson skriver visar att motsättningen mellan Trotsky och Stalin inte är historia. Själv tror jag att det skulle var klokt av oss i ett litet land som Sverige att acceptera det faktum att fem hundra år av nordatlantisk världsdominans nu går mot sitt slut och att den gamla ordningen med såväl ett väst som ett öst och en ”sidenväg” däremellan återupprättas och att vi i denna värld handlar med alla och inte allierar oss med någon.
Tror att du, Sven Andersson, blandar ihop Moskvaprocesserna med ”Jezhovshinan”, alltså Jezhovs förföljelser av oskyldigt folk och som fått prägla västvärldens syn på Stalin-epoken. Det är ett faktum att Stalin och den övriga sovjetledningen fördes bakom ljuset av Jezhov och hans kumpaner.
I dagarna har det kommit ut i Ryssland en samling dokument från FSB:s arkiv som visar att Stalin och den övriga sovjetledningen först i november 1938 fick hela bilden klar för sig gällande Jezhovs excesser. Därefter gick det snabbt. Bl a tvingades Jezhov abrupt avgå samma månad.
Sven Eric Holmström!
Vi har redan diskuterat på annan plats huruvida Stalin var informerad om att 700.000 avrättades så jag tar inte den diskussionen igen. Vid det tillfället vill jag minnas att du accepterade att Stalin blivit informerad och signerat t ex Leningradlistan även om du anmärkte att alla inte blev avrättade på denna lista. Här om listan med Stalins m fl namnteckningar.
Det verkar som Holmström nu har kommit till insikt att det inte längre är möjligt att förneka att cirka 700.000 oskyldiga mördades och att ett par miljoner lika oskyldiga sändes till Gulag under den stora terrorn i slutet av 1930-talet i Sovjetunionen. För Holmström återstår att ärerädda Stalin. Det heter att ”att Stalin och den övriga sovjetledningen fördes bakom ljuset av Jezhov och hans kumpaner”. Om detta skulle vara sant, vilket det givetvis inte är, får det följande konsekvenser.
Stalin och sovjetledningen gjorde en grov felbedömning när Jezjov utsågs till chef för den hemliga polisen. Därefter hade man noll koll när morden och deporteringarna skedde. De tre offentliga skenrättegångarna i slutet på 1930-talet måste ha passerat obemärkt. En synnerligen omfattande inkompetens. Man skulle kunna tro att vi har att välja mellan om Stalin var inkompetent eller om han var mordisk. Detta är ett felaktigt motsatsförhållande. När det gäller utrensningarna på 1930-talet var Stalin såväl kompetent, väl insatt i och regissör av händelseförloppet, som mordisk.
Det finns ju olika uppfattningar om när grisarna började gå på bakbenen (för att använda bokens liknelse). En borgerlig författare skulle väl hävda att detta skedde i november 1917. Hade boken skrivits av en anarkist skulle tidpunkten för Kronstadtupprorets krossande i mars 1921 vara den rätta tidpunkten. Om en skribent influerad av Mao (Jan Myrdal?) skrivit den hade händelsen daterats till partikongressen i februari 1956. En anhängare av Krusse kanske skulle hävdat att grisarna återgick till att gå på alla fyra vid samma tidpunkt.
Det nämndes tidigare hur Stalin kommer att beskrivas i framtiden i jämförelse med Peter den Store. För den yttersta högern, nationalisterna, de ortodoxa, de auktoritära och antisemiterna de s k slavofilerna så kommer Stalin alltid att hyllas. Om Peter bröt Rysslands isolering så lyckades Stalin förena alla slaver i ett rike. Dessutom så innebar kollektiviseringen av jordbruket enligt slavofilerna en återgång till det gamla ryska kollektiva jordbruket den s k Mir (Obshchina). Pricken över i för slavofilerna var när Stalin initierade kampanjen mot kosmopoliterna (bezrodnyi kosmopolit) d v s judarna.
Örjan W!
Historieforskningen verkar i alla fall ha klarlagt att Krusse själv fick ta sig fram ”på alla fyra” när han skänkte bort Krim från Ryska Federativa Rådsrepubliken till den Ukrainska d:o. Detta ledde till att partipolarna där gav allt stöd till Krusse i kampen om efterträdare till Stalin. Och Krusse grep generalsekreterarposten och slutade alldeles upp med sin tidigare folkmordspolitik. I varje fall i Ukraina där han var huvudansvarig för jordbrukets kollektivisering och därav kulakernas likvidering som klass (flera hävdar att så skedde även för rent personligt vidkommande) i början av 1930-talet. Men jag antar att det var Jezhov som förde taktpinnen där också! Och det var väl många som tyckte det var lättare att följa med i svängarna om man använde alla de fyra som stöd! I vart fall kanske det blev lättare att glömma vissa delar av skeendet. Och färre kvar som kunde påminna om dessa!
Sven Anderson!
”Vid det tillfället vill jag minnas att du accepterade att Stalin blivit informerad och signerat t ex Leningradlistan även om du anmärkte att alla inte blev avrättade på denna lista.”
Nej, det har jag INTE accepterat. Jag får upprepa att det handlar om att det handlade om straff som NKVD rekommenderade OM dessa individer befanns skyldiga. Flera personer på de här listorna dömdes inte överhuvudtaget och flera andra fick lindrigare straff. Det som sagts från antikommunistiskt håll att det var listor med ”domar utdömda i förväg” är ett rent påhitt.
Arne Nilsson!
Skillnaden mellan dig och mig är att jag bygger mina ståndpunkter på fakta och primärkällor medan du upphöjer dina egna ÅSIKTER till en allmän lag.
Dennis Zackrisson frågade mig tidigare på den här tråden vad jag menade med ordet ”metafysik” och det är lätt att tala om.
Om jag t ex säger att ”så är det i biologin” så är det OK men om jag säger att ”så är det enligt biologin” så har jag gjort biologin till en metafysik. Och skillnaden är förstås att i det andra fallet erbjuder biologin ett slags fundament men i det första fallet görs inte biologin till ett sådant fundament.
Och idag när vi erbjuds ”värdegrunder” på löpande band, alla lika vackra men alla också lika improduktiva, så kan man säg att vi lever i en metafysisk tid.
Sven-Eric Holmström!
Du skriver: ”[J]ag bygger mina ståndpunkter på fakta och primärkällor”. Jag har vid två tillfällen tittat närmare på dina källor och då visar det sig att dessa källor inte ger stöd för de uppfattningar du förespråkar.
Du hävdar att Littlepage ”bekräftade till fullo Pjatakovs vittnesmål” i den andra Moskvarättegången 1937. Tvärtemot skriver Littlepage ”Naturligtvis har jag ingen möjlighet att veta om den politiska konspiration som nämns i alla bekännelser vid denna rättegång var organiserade på det sätt som fångarna uppgav.”
Du hävdar vidare att Cohen INTE skulle påstått att Bucharin utsattes för tortyr. Du skriver: ”Dessutom som jag sa så hävdar han [Cohen] bestämt att Bucharin inte utsattes för någon tortyr.” Cohen skriver: ”Under de följande två veckorna [under 1937] blev flera mindre framträdande bucharinister ‘bearbetade’ i polisens källare och deras ‘bekännelser’ överlämnades till Bucharin som ett slags ‘psykisk tortyr’.”
Mot bakgrund av att du i dessa två exempel framför felaktiga källhänvisningar ligger det nära till hands att misstänka att du även är vårdslös med andra källor.