George Orwell (1903-1950) skrev Animal Farm-A Fairy Story redan 1943, mitt under brinnande världskrig. De allierade, USA, England och Sovjetunionen, blev starkare för var dag och Hitler retirerade. Det sovjetiska folket och dess ledare Stalin hyllades extra mycket för sina uppoffrande insatser. ”Uncle Joe Stalin” var populär.
Orwell var socialist och antifascist men även anti-stalinist och hatade dessa hyllningar av Stalin. Därför skrev han Animal Farm. Men inget förlag vare sig ville eller kunde ge ut boken under rådande allians. Men när kriget var över och enhetsfronten hade spruckit kom boken i en helt annan dager. Den lilla boken på bara 94 sidor blev en riktig godbit. Detta var precis vad den nya världsordningen med USA i spetsen behövde.
1945 stod Stalins och Sovjets stjärna mycket högt i Europa. Kommunistpartierna i Europa var starkare än någonsin och USA behövde sätta hårt mot hårt för att förhindra att de (och Sovjetunionen) tog makten. Det blev så småningom både Marshallhjälp och Nato. Men det behövdes också något mentalt, något som kunde dämpa folks rödögda entusiasm för landet öster om Järnridån. Orwells bok kom som svar på jungfruns bön. De amerikanska förläggarna såg omedelbart dess potential, tog bort undertiteln (A Fairy Story) och lanserade boken stort.
Den blev en jätteframgång över hela världen. Den tidigare ganska fattige Orwell blev rik och berömd. Med all rätt förstås. Det är en alldeles utmärkt bok, en Fairy Story. Det är en bok som i början av det kalla kriget dämpade folks lust till kommunismen i sovjetisk tappning, och det är också en unik bokhistoria som visar vad ord kan åstadkomma. Låt oss följa boken en bit på vägen och se hur fiffigt den är uppbyggd, se att författaren är en mästare i den allegoriska skolan:
Vi befinner oss då i Tsarryssland åren efter förra sekelskiftet.
Djurens gård
Mr Jones missköter sin Herrgård precis (på samma sätt som tsar Nikolaj II av Ryssland missköter sitt ämbete). Djuren på gården är förtryckta och lever i fattigdom. Men redan på första sidan i boken samlas djuren för att lyssna till Gamle majoren, en galt, (Karl Marx) som haft en märkvärdig dröm som han vill förkunna för alla djuren på Herrgården.
Den gamle majorens dröm är drömmen om Det kommunistiska manifestets (1847) vision; det klasslösa samhället där alla arbetar och hjälps åt, där de parasiterande människorna är borta ur historien: ”Människorna är den enda varelse som konsumerar utan att producera. Hon ger ingen mjölk, hon lägger inga ägg, hon är för svag att dra plogen, hon kan inte springa fort nog för att för att fånga kaniner. Ändå är människan djurens herre.”
Den gamle majoren berättar om grunderna för utsugning och mervärde: ”Och ni hönor, hur många ägg har ni lagt i år, och hur många av de äggen har kläckts fram till kycklingar? Resten har sålts på torget för att ge pengar åt Jones och hans folk.”
Sen reder han ut vilka som är vänner och vilka som är fiender. Där måste de ta till omröstning: ”Är råttor kamrater?” Katterna anmälde en avvikande uppfattning. Man fastslår att alla djur är jämlika och att upproret snart skall komma. Mötet avslutas med att alla sjunger ”O, Englands djur”.
Grisarna
Den gamle majoren avlider bara tre nätter efter det stora mötet. Grisarna som anses vara de klokaste bland djuren tar på sig att studera och organisera inför det kommande upproret. Särskilt två grisar är extra ambitiösa: Snöboll och Napoleon (Trotskij och Stalin). Till sin hjälp har de den lille fete grisen Tjalle (Molotov) som är en flink propagandist. Från sina studier kokas Den gamle majorens tankarned till något de kallar animalism (marxismen-leninismen). En del djur är skeptiska. Mollie, det fjolliga stoet som alltid kråmar sig inför Jones och får små färgglada band att sätta i manen. Åsnan Benjamin säger kryptiskt: ”Åsnor lever länge. Ingen har sett en död åsna.” Korpen Moses skapar en hel del splittring bland djuren med sina berättelser om det härliga Kandisockerberget som väntar alla när de dör. Jämför med Joe Hills sång om den utlovade kalvsteken i himmelens höjd, ”pie in the sky when you die”. Korpen Moses ställer alltså till en del förtret men grisarna ger honom öldoppade brödbitar så att han blir tyst.
Upproret
Upproret kommer tidigare än vad någon hade väntat. Mr Jones Herrgård är en koloss på lerfötter och rasar samman när djuren bara knuffar lite lätt på det bräckliga byggnadsverket (de två revolutionerna 1917). Och nu tar djuren, under ledning av grisarna över hela gården. Alla gamla förtryckarinstrument kastas på ”skräpbrasan” (”historiens skräphög” är ett välkänt begrepp i den kommunistiska retoriken). Djuren är lyckliga och vandrar runt och beser allt som nu är deras. De döper om gården till Djurens gård och tar sig an alla sysslor med kraft och lust. På den tjärade väggen spikar de upp De sju budorden, där ett av dem är ”Alla djur är jämlika”.
Det blir bättre
Allt blir bättre; ingen stjäl, ingen försöker smita undan, alla arbetar – ja, inte grisarna då, som dirigerar och övervakar allt arbete. Men det blir bättre, mer att äta och mer fritid. Djuren är lyckliga. Visst ger grisarna sig själva en del favörer, men å andra sidan sliter de hårt med att studera och organisera produktionen på gården. Otaliga är de kommittéer som ordnas: rena-svans-kommittén för korna, vitare-ull-rörelsen för fåren, och de vilda kamraternas omskolningskommittén (för att tämja råttorna), där kattan blir ordförande. Kurserna i läsning och skrivning gör succé. Men en del resonemang, särskilt från Snöboll (Trotskij), är lite för avancerade och därför kokar man ned även de sju budorden till en enklare paroll: ”Fyra ben bra, två ben dålig”. Fåglarna invänder, men Snöboll förklarar att vingarna är att betrakta som ben, alltså fyra ben – därför är parollen riktig. Napoleon (Stalin) sysslar inte med de där kommittéerna. Han passar i stället på att lägga undan nio duktiga hundvalpar som föds på gården (Stalin tog sig an barnen – pionjärerna och Komsomol, den ungkommunistiska rörelsen – som fostrades till lojala stalinister).
Och steg för steg ökar också grisarnas förmåner – grisarna är ju så viktiga för allas välfärd.
Kontrarevolution och femårsplaner
Människorna gör försök att ta tillbaka gården (inbördeskriget 1918–1921). Men attackerna slås tillbaka och segern firas med att några erhåller medaljer för heroiska gärningar. Och sen sjunger man O Englands djur.
Snöboll är den skicklige talaren medan Napoleon är en hejare på att värva anhängare. Inför det planerade bygget av vindkraftverket (den första femårsplanen) blir splittringen mellan de två uppenbar. Med hjälp av sina nio valpar, som växt upp och blivit jättelika hundar jagas Snöboll bort från gården (Trotskij fördrevs av Stalin från Sovjet 1929). Nu när Snöboll drivits bort är det också slut på debatterna på stormötena, nu ska man bara sjunga O Englands djur och få nästa veckas arbetsbeting uppläst för sig.
Bygget av det stora vindkraftverket kräver oändligt stora uppoffringar och de får alldeles för lite att äta. Och dessutom, när kraftverket nästan är klart rasar det. Raset kan enligt Tjalle härledas till Snöboll som på något oklart men ändå tydligt sätt agerar och förstör det ena och det andra.
Människorna vädrar morgonluft och gör allt för att smutskasta Djurens gård. Man beskriver gärna den svält och misär som huserar på gården. Men Napoleon och Tjalle skyller alla misshälligheter på Snöbolls förräderi. Snöboll raderas ur historien (precis som var fallet med bilder och skrifter av Trotskij och andra). Av djuren krävs mer och mer arbetsinsatser och varje försök till protest slås ned, exempelvis hönornas vägran att leverera ägg (jämför med tvångskollektiviseringen av Ukraina 1932–1933). Nu byter grisarna även ut den älskade sången O Englands djur mot en sång som poeten Minimus knåpat ihop. Denne Minumus skriver även lyriska alster som hyllar Napoleon, ”Vår skulhinks mästare”, över alla gränser. Till slut blir det återuppbyggda vindkraftverket färdigt och döps till Napoleonverket.
Pakten med människorna och det stora kriget
Ledningen för Djurens gård gör nu affärer med människovärlden och lyckas med lite dubbelspel skapa en pakt genom att sälja timmer till Fredrick (Hitler), vilket motsvarar Molotov-Ribbentroppakten 1939. Det visar sig att Fredrick betalar timret med falska sedlar och dessutom invaderar han gården (Operation Barbarossa juni 1941). Men djuren besegrar sin fiende och får bygga upp vindkraftverket en andra gång.
Nu skickas även den oändligt lojala och flitige arbetshästen Boxer (den sovjetiska arbetarklassen) till slakt, även om Tjalle beskriver det som att Boxer ska få åka till ett sjukhus och få den bästa vård som tänkas kan. När Boxer är död berättas att han sista ord var ”Länge leve kamrat Napoleon”.
Somliga djur är mer jämlika än andra
Efter det stora kriget blir det bättre med det mesta, men de sju budorden modifieras hela tiden till förmån för grisarna som till slut även ändrar på själva portalparagrafen till: Alla djur är jämlika, men somliga djur är mera jämlika än andra.
Och i slutkapitlet kan djuren också till sin häpnad bevittna att grisarna till och med har börjat gå på två ben och därför ändras även den klassiska parollen om fyra ben till: ”Fyra ben bra, två ben bättre!” Och namnet Djurens gård går tillbaka till att heta Herrgården.
Ja, det är en allegori som heter duga. Skriven 1943, utgiven 1945. Med rätta är den lilla sagan hyllad som ett mästerverk i sin genre.
Bo P!
Alldeles oavsett att jag inte riktigt ser skillnaden mellan ”i” och ”enligt” i ditt exempel tror jag mig förstå vad du menar och att det inte blir missvisande att tala om ”metafysik” i det här fallet. Harari skriver en del om detta i hans fascinerande odyssé genom mänsklighetens (eller snarare människornas) historia (Sapiens). Att läsa honom ger också bättre infallsvinklar för att förstå hur Holmström hamnar där han gör och varför Arne Nilsson får anledning att misstänka ”foul play” i diskussionen.
Jag tror att Sven-Eric Holmström har en poäng när han skiljer mellan åsikter och lagar. Och eftersom den pågående metafysikeringen av det ena och det andra är ett slags fundamentalisering kan man också säga att vi idag lever i en fundamentalististisk miljö.
Vad menar du, Dennis Zackrisson, med att jag hamnar där jag gör?
Jag påstår alltså att vi idag lever i ett allt mer fundamentalistiskt Sverige och när jag läst den nya bok av sociologen Göran Abrahamson som omtalas i ett samtal med honom på Kvartal, som här kan avlyssnas via ”Missa inte” den 28/11, finns det kanske tillfälle att återkomma till detta fenomen.
Bra Sven-Eric H att du ställer en fråga när någonting inte är fullt klart! Jag ska förklara lite hur jag menar, men egentligen tror jag du förstår bättre genom att läsa Harari. Han har en väldigt bra bild när han beskriver att ett örnperspektiv inte räcker till för att förstå vad som händer historiskt utan det krävs ett spionsatelitperspektiv. Eller med en annan jämförelse att det är otillräckligt med hundraårsperspektivet på historien utan det krävs ett flertusenårsperspektiv för att begripa vad vi kommer ifrån och därav kunna säga något vettigt om vart vi är på väg. Så att vi inte förlorar insikten om vad som gör att den segrande hominiden går segrande ur historien. Mer samarbete och mindre diktatur, alltså!
Vi kommer från ämnet, men det här är intressant då det visar på ett typiskt sätt av ohederlighet från Arne Nilssons sida och ett praktexempel på s k cherry-picking.
Om Nilsson varit hederlig så hade han i frågan om Littlepage och Pjatakov fullföljt det stycke han citerar från som lyder så här direkt efter den mening som Nilsson anger:
”Jag försökte aldrig följa de politiska tvisterna i Ryssland och skulle inte ha känt till vilka regeringsfientliga konspirationer som de pratade om ifall de hade försökt dra in mig i deras affärer vilket de aldrig gjorde. Men jag är absolut säker på att något mystiskt ägde rum i Berlin 1931 under den tid som Pjatakov nämnde under rättegången. Jag har redan sagt att mina erfarenheter vid den här tidpunkten förbryllade mig i flera år som följde och kunde inte komma på någon vettig förklaring förrän jag läste Pjatakovs vittnesmål i Moskvatidningarna vid tiden för rättegången.”
Det som det handlade om var en affärsresa till Berlin 1931 som Pjatakov ledde och där Littlepage följde med som rådgivare. Pjatakov vittnade i rättegången 1937 om att han på uppdrag av Trotskijs son Lev Sedov placerade ett antal ordrar hos de tyska företagen Borsig och Demag med priser som var högt över vad som var rimligt. Mellanskillnaden skulle senare slussas över till trotskiströrelsen. Littlepage upptäckte tilltaget och konstaterade att man fick betala överpriser för produkter som egentligen var värdelöst skräp. Han konstaterade också att Pjatakov kom undan med samma tilltag vid ett antal andra tillfällen fast i det här aktuella fallet Littlepage satte stopp för det.
Littlepage avslutade med att säga: ”Min berättelse är värdefull, för den här rättegången, endast gällande incidenten i Berlin. Jag har beskrivit vad som hände, och hur, vad mig anbelangar, Pjatakovs bekännelse förklarade saken.”
Avslutningsvis då det gäller Cohen. 20 år efter han skrev biografin över Bucharin skrev han en artikel i den ryska tidskriften Svobodnaja Mysl om Bucharins tid i Lubjanka där han i klartext anger att Bucharin inte blev torterad under fängelsevistelsen.
För övrigt är Cohens Bucharin-biografi en riktigt dålig bok som mina två kollegor Grover Furr och Vladimir Bobrov på ett förtjänstfullt sätt gjort mos av i en artikel som kan laddas ner här.
Värt att nämna också är ödet för Valentin Astrov, en av Bucharins lärjungar. Denne arresterades i januari 1937 och anklagade då Bucharin för att ha planerat mord på Stalin. Bucharin förnekade detta vid sin rättegång 1938. Men en av hans nära vänner, den schweiziske kommunisten Jules Humbert-Droz, skrev i sina memoarer 1971 att Bucharin så tidigt som 1928 förespråkade att Stalin måste röjas ur vägen. Långt senare, intervjuades Astrov i Liternaturnaja Gazeta den 29 mars 1989 och hävdade där att han inte på något vis behandlats illa av NKVD efter att han arresterats utan tvärtom med respekt.
Mer om Astrov finns att läsa i den länkade artikeln ovan.
Jag skrev ursprungligen min text om Djurens gård för att ge exempel på hur en allegori kan vara uppbyggd. De arma grisarna har fått klä skott för mycket.
I Per Olov Enquists, Lewis resa (2001) låter författaren en Efraim Markström (från Västerbotten så klart) träda fram och ge uttryck för brytningen mellan Sven Lidman och Lewi Pethrus i Pingströrelsen 1948:
”fåren kunna sitta i församlingen och bli klippta, och svinintresset sitter på plattformen och leder i bön och klipper både får och kuponger. Det går bra till en tid. Men när svinen alltför länge suttit på plattformen och lett i bön, tröttna fåren på att låta sig klippas längre. Det blir ingen ull längre. Och väckelsen kallnar, som man säger.”
Lysande kommentar. Leif S! Kunde inte gjort det bättre själv!
Till skillnad från överste dyngspridare Krantz i FiB/K är ju både Orwell och Enquist roliga och intressanta. Eviggeten bör nog hålla sig till ritstiftet, annars är han sedan länge varken det ena eller andra!
Holmström påstår att jag sysslar med ”cherry-picking”, som i detta sammanhang torde betyda att mina citat är korrekta, men missvisade; att de ger en felaktig bild av verkligheten. Låt oss nu se hur Holmström går till väga för att bevisa sina tes om ”cherry-picking”,
Avseende Littlepage anförs först ett längre citat och sedan ett kortare citat från Littlepage. Ingen av dessa citat strider emot vad jag citerade. Littlepage skrev: ”Naturligtvis har jag ingen möjlighet att veta om den politiska konspiration som nämns i alla bekännelser vid denna rättegång var organiserade på det sätt som fångarna uppgav.” Med andra ord svär sig Littlepage fri från att bedöma ”den politiska konspiration som nämns i alla bekännelser”. Detta skall ställas mot att Holmström skriver att Littlepage ”bekräftade till fullo Pjatakovs vittnesmål”. För att uttrycka det försiktigt. Holmström har inget på fötterna.
Holmström bestrider inte att Cohen i sin Bucharinbiografi från 1975 skrev att Bucharin blev utsatt för tortyr under sin fängelsevistelse under andra halvan av 1930-talet. Men detta saknar av två skäl betydelse enligt Holmström. För det första ”är Cohens Bucharin-biografi en riktigt dålig bok”. För det andra gör Holmström gällande att Cohen 20 år senare skrev ”att Bucharin inte blev torterad under fängelsevistelsen”. Slående är att Holmström kan presentera citat, i och för sig irrelevanta, från Littlepage men inte från Cohen. För att det skall gå att kontrollera detta påstående behövs det citat och en ordentlig källhänvisning, som går att kontrollera. Innan detta har skett anser jag att Holmström är ut och slirar kring detta påstående.
Du får förlåta, Dennis, men jag har fortfarande svårt att hänga med och förstå exakt vad du menar.
Well, Sven-Eric H!
Jag har gjort ett välmenat försök att få diskussionen till ett område jag anar att vi skulle ha ett visst utbyte av varandras erfarenheter att se fram emot. Tyvärr verkar du inte vilja (svårigheter är ju till för att övervinnas med viljan, om du nu förstår vad jag menar) göra den intellektuella ansträngning som krävs för att nå en gemensam plattform att formulera tankar ifrån! Men jag har inget emot att se tiden an! Välkommen till ett meningsutbyte när du är redo!
Kanske behöver du läsa Harari med öppna ögon först. Eller du kan nöja dig med Marx, eller (förlåt) Robert T Marks: ”Den moderna världens ursprung” (eng urspung ”The Origins of the Modern World. A Ecololical and Global Narrative” 2002) i svensk översättning 2004, en av Hararis främsta källor. Men ta gärna Arne N:s kritik på allvar och försök bemöta honom i sak. Diskussion går utmärkt vidare! Vill du vara med i den?
Kampen mellan fundamentalister och realister i Sovjetunionen på 1930-talet vanns av de senare som därefter gick vidare och blev de stora segerherrarna i Andra världskriget. Men det intresserar inte de båda kombattanterna Arne Nilsson och Sven-Eric Holmström på den här bloggen.
Ärligt talat, Dennis Z, har jag inte en aning vad du vill ha sagt. Den här Harari har jag ingen aning vem det är. På vilket sätt har jag inte bemött Nilsson i sak?
Bo P, vad menar du med att det inte skulle intressera mig? Vad intresserar inte mig?
Svar till Sven-Eric Holmström:
Det har jag missat i så fall. Kan jag få läsa några exempel.
Exempel på vad, Bo?
Littlepage svär sig inte fri från att bekräfta vad Pjatakov vittnade om i samband med Berlin-resan 1931. Det begriper var och en som kan läsa. Självfallet kan han inte bekräfta andra saker än han själv bevittnat. Det var också det jag menade med att han ”till fullo bekräftade Pjatakovs vittnesmål”. Nilssons påstående att citaten från Littlepage är ”irrelevanta” är direkt löjeväckande.
Det här med är Cohen intressant. Nilsson påstår att jag ”inte bestrider” att Cohen skrivit att Bucharin utsattes för tortyr under fängelsevistelsen. Nej, men jag säger heller inte motsatsen. Låt oss se vad Cohen skriver på sidan 422 i sin Bucharin-biografi om det här:
”I denna miljö höll Bucharin ut med ’anmärkningsvärd styrka’ i tre månader mot oupphörliga hot och utfrågningar, som sköttes av Jezjov på Stalins anvisningar; han skall dock inte ha torterats.”
Således hävdar Cohen i klartext redan här att Bucharin inte utsattes för någon tortyr. Något som han sedan upprepade i artikeln i ”Svobodnaja Mysl” 2003. Låt oss nu titta på citatet som Nilsson lägger fram, alltså det här om ”psykisk tortyr”. Det uppträder på sidan 416 i Cohens bok. Cohen har som källa för det sidan 174 i sovjetdissidenten Roj Medvedev’s välkända Let History Judge från 1972. Medvedev i sin tur har som källa – ingen alls! Med andra ord kan han mycket väl ha fabulerat ihop det här själv.
Avslutningsvis tillbaka till Orwell. Nilsson påstår att en spion är en person som går främmande makts ärenden. Jaha. Aldrig hört talas om industrispionage?
Det blev ett lite märkligt meningsutbyte detta. Mycket kretsade, kanske inte helt förvånande, kring frågan om s k ”trotskism”. Ett begrepp som numera kan förefalla lite dunkelt för de flesta vanliga människor, men som på denna blogg visat sig kunna ge upphov till en hoper känslomässiga sliranden på tangenterna.
Jag kommer osökt att tänka på en passus i en bok jag just håller på att läsa:
”Trotskisterna står på rad, tysta och frusna. Allt de har på sig i den iskalla vinden är sina smutsiga underkläder, så att ingen av dem kan dölja några vapen. Taniga ben, darrande armar. De är inte bara avklädda, deras händer är bundna med ståltråd. Ibland löper det även meterlånga rep mellan fienderna, så att när en av dem faller dras fången bredvid nästan omkull. Men bara nästan.
För så är det: När en fiende faller framåt och får repet att spännas kämpar mannen eller kvinnan bredvid alltid för att inte dras med, ställer sig bredbent och spjärnar emot för att inte tappa balansen. Ofta tar de ett steg åt sidan, som om den fiende som ännu lever vill komma så långt bort från den redan döde som möjligt.”
Känns vibrationerna igen?
Här sätts nu stopp för vidare debatt i denna fråga. Vi har kommit mycket långt bort från Animal Farm. Tack för er ihärdighet.
Animal farm är en beskrivning av hur makt kan tillämpas oavsett om det är renodlad kapitalismen, renodlad ekonomisk socialismen eller varianten mittemellan.
Det har alltid i alla tider existerat ljug från makten. Kvantiteten av lögner kan dock variera från tid till annan.