Anna Hedenmo är en mycket typisk representant för stormedias överhetsattityd. I utfrågningen med Stefan Löfvén skrattade hon ut honom när han något envist försökte glida undan ett klart svar. Flabb är emellertid oseriöst och härskarteknik. Förresten, de där kunskapsfrågorna och Niklassketchen med invandrarklassen var urbota fånigt och drog ner politiken i sandlådan. SVT förnedrar Public service, politiken och politikerna, vilket påskyndar rutschandet mot ett samhälle där politiken reducerats till mediejippon.
Anna Hedenmo har nu också tagit över programmet Min sanning i SVT och intervjuade Henning Mankell i höstens första program häromdagen. Hon hade uppenbara problem med att möta honom och skapa ett samtal. Hon konfronterade honom istället med banala rykten och uppfattningar om författaren och människan Henning Mankell; att han var rik och vänsterradikal på samma gång, att han varit en dålig far, att han haft en dålig mor (obs! inte att han haft en god far), hur många miljoner han äger, att han är en pompös och självgod moralist, vad han skänkt pengar till – Jan Myrdals bibliotek!
Hennes frågor till trots berättade Mankell generöst om sig själv, sitt liv, sitt författande och om en orättvis värld. Men tidvis var han störd av hennes banaliteter. De befann sig i olika universum från början till slut. Hon saknade helt enkelt kompetens för detta samtal.
Anna Hedenmo är en mycket typisk representant för vårt mediala, anspråksfullt moralistiska mediaetablissemang, de som alltid vet bäst, de som sitter på ”sanningen” med rätt att flyta ovanpå.
Läs också i Expressen och i Göteborgs-Posten
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Henning Mankell, Min sanning, Anna Hedenmo, SVT, partiledarutfrågningarna
Jag måtte inte ha kommit över min barndoms naiva godtrogenhet, för jag tyckte att hela intervjun var bra, främst tack vare Henning Mankell dock. Problemet för Anna Hedenmo, om det nu är ett problem, var att HM är en ”kändis” om vilken det finns rykten, sanna eller inte. Det var bra att de blev luftade, men de utgjorde inte huvuddelen.
En av min ungdoms vägvisare var Torbjörn Wikland som i en miniföreläsning vårvintern 1975 underströk vikten av att ”internalisera” politiken. Jag vet inte om han använde ordet ”internalisera”, men det är så jag senare har mints hans ord. Och ett utmärkt exempel gavs när Henning blev påmind om några ironiska taskigheter som (det för mig som utlandssvensk tills nu okända) ”Killinggänget” utsatt honom för.
En människa med mindre inre tåga än HM hade kanske sagt något i still med ”att inte brydde jag mig om vad några ******** slängde ur sig”. Henning sade istället att det som gjorde honom arg var när han fick klart för sig hur de ironiska kommentarerna emot honom tagits upp av afrikaner som bodde i Sverige. Genom att ironisera över Henning Mankell hade ”Killinggänget” ironiserat över dem och över Afrika.
Någon mer effektiv utskåpning av dumbommar som ”Killinggänget” än den som Henning Mankell visade i intervjun har jag inte sett.
Att ”Killinggänget”, och många andra, borde känna sig utskåpade framgår bl a av denna text.
Ursäkta Knut, men har vi sett samma intervju med Henning Mankell. En helt suverän intervju mellan vännerna Hedenmo och Mankell! Ett förtroligt samtal mellan två som respekterar varandra. Henning avslutar med:
– Det var roligt att prata med dig, Anna.
Och Henning är en hedersman som ALDRIG skulle ha sagt så om han inte menade det.
Vad har du emot Anna Hedenmo?
Manus till partiledarintervjuerna var riktigt dåliga, men är det hennes fel?
Christer!
Vi har sett samma intervju, men uppfattat den olika. Jag har förklarat vad anser om Anna Hedenmo som intervjuare.
Jag har alltid starkt identifierat mig med Henning Mankell när han skrivit rent politiska texter. Wallanderböckerna och –filmerna har jag aldrig varit lika imponerad av som resten av jordens befolkning. Min svenske deckar- och thrillerfavorit är Kjell-Olof Bornemark.
Men under Anna Hedenmos intervju fördjupades denna politiska samhörighetskänsla med Henning Mankell. Vid något tillfälle uttryckte han, åtminstone i ansiktsuttrycken, förvåning över att stora delar av världen frågar efter hans råd och omdöme – utom svenskarna i Sverige.
Detta är en erfarenhet han inte är ensam om. Så gott som alla svenskar som arbetat utomlands och sedan kommer tillbaka till hemlandet förvånas över den totala likgiltighet de möter av sina landsmän. Utlandssvensken har i förskingringen omfattat sitt hemland med varma fosterländska känslor och vill nu ställa sina nya erfarenheter och kunskaper i sitt folks och hemlands tjänst. Men möts i bästa fall av totalt ointresse, i värsta fall ren mobbning.
Många utlandssvenskar lämnar därför Sverige om de kan. Varför öda bort sitt liv genom att genomgå någon slags ”avlusningsbehandling”, dvs få allt som doftar utländskt bortdunstat? Ty först när han eller hon tycker och tänker som alla andra svenskar har han eller hon någon förhoppning om att bli lyssnad till. Men vad var det då för mening att alls resa utomlands?
Det glädjande i detta resonemang är att det visar att när ”riktiga utlänningar” klagar på att de känner sig sedda över axeln eller diskrimineras på arbetsmarknaden, detta sällan beror på att svenskarna är rasister, främlingsfientliga eller har fördomar om andra nationaliteter – ty de behandlar sina egna återvändande svenska landsman på samma sätt!
Anders!
Att din goda bild av Mankell befästes av intervjun behöver möjligen inte bero på att Hedenmo gjorde ett bra jobb. Det kan ju bero på att Mankell trots allt utvecklade (de enligt min mening infantila) frågorna på ett bra sätt.
(och Christer!)
Hur man uppfattar mötet mellan två personer i TV är nog svårt att diskutera. Jag (och andra) såg något som ytterligare andra uppenbarligen inte såg. Rätt eller fel finns ju inte här. Intressant trots allt att man ser saker så olika.
Efter att jag har läst detta inlägg såg jag intervjun. Liksom andra håller jag inte med dig, Knut. Tycker Hedenmo gör ett bra jobb. Ja, hon nämner förvisso att han skänkt pengar bl.a. till Jan Myrdals bibliotek. Men det är ingenting hon gör en stor sak av eller försöker konfrontera Mankell med, det nämns ju bara i förbigående som en av många ändamål han har stött ekonomiskt. Tvärtom framstår Mankell som en givmild och omtänksam person.
Jag tycker att intervjun var mycket bra. Hedenmo frågade:
– Men skrev du inte hyllningsartiklar till Mao Tsetung?
– Har jag gjort det? följdes inte upp …
Men visst har Henning Mankell skrivit en hel del: Ta t.ex. ”En lärarhögskola i Shanghai” i Clarté nr 1, 1978, sid 6.
Att skriva är att leva. Eller hur?