Ännu ett praktexempel – Haiti

Jimmy Cherizie ”Barbeque” för den revolutionära traditionen vidare

Jag skrev igår om att det är vår krigiska ekonomiska historia som måste få ett slut. Ännu ett praktexempel på denna historia är landet Haiti, som just nu genomgår en ny våldsam och upprorisk period i sin kamp mot utländska inkräktare och inre kompradorer.

Det började när Christoffer Columbus 1492 landsteg på den prunkande paradisiska ön Hispaniola i Karibien i sitt letande efter sjövägen västerut från Europa till Indien. Ön beboddes av Arawak-indianerna, som vänligt tog emot nykomlingarna.

Det tog sedan conquestadorerna futtiga 25 år att med våld, slavarbete och sjukdomar utrota Arawaki-indianerna på Hispaniola, ett betydligt snabbare förintelseprojekt än det nordamerikanska, som tog flera hundra år.

Målet var att för kolonialmaktens räkning plundra och sälja värdefulla kolonialvaror dyrt i Europa. På Hispaniola blev det socker, skogsskövling och kaffe som gav de enorma vinsterna.

1697 överlät spanjorerna den västra tredjedelen av ön till Frankrike, den del som senare fick namnet Haiti och som mot alla odds lyckades frigöra sig från Frankrike, genom att t o m besegra Napoleons armé.

Det var nämligen så att Frankrike hade importerat en halv miljon afrikanska slavar till plantagerna och skogsskövlingen. Men, omkring tiden för franska revolutionen började slavarna organisera sig under sin ledare Toussaint l’Ouverture, till en disciplinerad och effektiv befrielsearmé. De lyckades köra ut alla kolonialister och genomföra en jordreform, varpå ett visst välstånd började spira.

Då skickade kejsar Napoleon 20.000 man, som misslyckades slå l’Ouvertures armé. Men, med list lyckades de kidnappa och fängsla honom. Han dog av TBC i fängelse 1803. Men armén stod fortfarande stark och Haiti lyckades med sin frigörelse. Det är den enda nation i världen som bildats efter ett slavuppror påstås det. Den revolutionära traditionen inom folket efter det här är mycket stark. Man har ju t o m besegrat Napoleons armé!

Nå det tog mer än 20 år efter segern för Frankrike att erkänna Haitis självständighet. Priset för erkännandet blev ett gigantiskt skadestånd som var betalning till franska slavägare för sin förlorade egendom.

Men pengar hade inte haitierna, så det blev istället en gigantisk skuld med ockerränta i franska banker. Dessa skulder har undergrävt Haitis ekonomi under lång tid och bromsade landets utveckling.

Och kolonialisterna gav sig förstås inte. Haiti var alldeles för lönsamt för det. Mellan 1915 och 1934 ockuperade USA Haiti och förde då sitt skräckregemente. De införde tvångsarbete och mördade tusentals haitier utan vidare spisning. Ekonomin kriminaliserades med knarkhandel, och allvarliga konflikter skapades med grannlandet Dominicanska republiken med massakrer på 10-tusentals haitier som följd. Det här är alltså den grymma ekonomiska historien bakom dagens situation.

Haiti är som man kan förstå en salig mix av etniciteter och kulturer; indianskt, afrikanskt, franskt, spanskt, brittiskt och amerikanskt. Jag lämnar raden av politiska intriger, utländsk inblandning och utsugning här. Nämner bara några viktiga namn som passerat revy, som ni säkert känner igen; Jean-Pierre Boyer, François Duvalier ”Papa Doc”, Jean-Claude Duvalier ”Baby Doc” och Jean-Bertrand Aristide.

Efter revolutionen och jordreformen i slutet av 1700-talet levde en majoritet av haitierna på landsbygden, men urbaniserades under 1900-talet på liknande sätt som i övriga Latinamerika. Idag lever 59 procent av Haitis 11,5 miljoner i städer i obeskrivlig fattigdom. I kaoset, korruptionen, kriminaliteten och bristen på allt vad statlig kontroll heter, har mer eller mindre kriminella beväpnade grupper förankrade lite varstans tagit makten i sina respektive revir.

Sedan 1492 har plundringen alltså pågått. De arbetande massorna har hunsats och plågats, men gång på gång också organiserat sig mot kolonialherrar, imperialister och andra utsugare. I laglösa samhällen är gränsen mellan ordning och kriminalitet synnerligen flytande.

En tidigare polischef Jimmy Cherizie ”Barbeque” har ställt sig i spetsen för dagens uppror. En koalition har formats av hans egen styrka, lokala kriminella gäng och olika beväpnade miliser. De har nu tagit makten i huvudstaden och ställer nu krav på att Haiti ska få styra sig själva utan inblandning utifrån. Presidenten har flytt.

Tillkommer också jordbävningen 2010 med epicentrum bara 15 km från huvudstaden Port-au-Prince, som förstås ökade lidandet och skärpte motsättningarna än mer.

Alltså, det vi nu ser i Haiti är således ett brokigt folk som åter samlat sig i en enhetsfront mot huvudfienden, de utländska inkräktarna och deras kompradorer – som den i Kina mellan Kuomintang och Maos kommunister i kampen mot japanerna på 1940-talet. Det är en klockren revolutionär situation mellan folket och imperialismen (den krigiska ekonomiska historien).