Förintelsen har helt naturligt en särställning bland mänskliga katastrofer i Europa. Men vi får aldrig glömma rasistiska (fysiska och moraliska) övergrepp på grupper av människor någonstans i världen.
I botten på Förintelsen fanns tankarna om folkslags över- respektive underordning som var djupt rotade i kolonialismen. I det samhället gavs legitimitet åt sådant som till exempel Rasbiologiska institutet. Vi kan mycket av den historien, men mer kan säkert vaskas fram med nya angreppssätt och metoder. Svenska samer blev djupt kränkta av det svenska storsamhällets rasistiska rotande till exempel.
Ola Larsmos pjäs ”Bollhusmötet” sattes upp på årsdagen – den 17 februari 2015 – i samma tennishall i Uppsala som mötet ägde rum för 76 år sedan. Mötet arrangerades av Uppsalas studentkår och blev en åtta timmar lång debatt om man skulle tillåta tio tyska läkare av judisk börd att komma och arbeta i Sverige.
Tidens antisemiter i studentkåren var i majoritet på bollhusmötet och i resolutionen som antogs motsatte man sig det man föraktfullt bennämnde ”judeimporten”. Det var en skamlig hållning. Visserligen var folkrörelserna, med arbetarrörelsen i spetsen, en självklar antinazistisk kraft, men på bollmötet var de i minoritet. Att antinazisterna var i majoritet i hela Uppsala har för övrigt Magnus Alkarp visat i sin bok och teaterpjäsen Fyra dagar i april (2013), vilket återställer ordningen. Bollhusmötet behöver inte ses som en skamfläck på Uppsala som stad.
Nyligen fick jag också höra att min egen fasters man – mina kusiners far – var en helsvensk läkare, fast av judisk börd. Han motarbetades i sin forskargärning på Karolinska institutet och tvingades jobba som ”skärgårdsdoktor” under dessa år på grund av antisemitism. Så nog var antisemitismen spridd långt in i den svenska överheten medan Hitlers uniformerade garden marscherade i vårt södra grannland.
Men detta är knappast någon nyhet, det är nyanser av en bild som vi haft klart för oss ganska länge. Vi vet ganska väl hur det var med antisemitismen under kriget. Det vore däremot ett misstag att försöka kränga 30- och 40-talens antisemitism över dagens förhållanden i Europa och dra för mycket paralleller till idag. Det kan leda vilse. Dagens komplicerade storpolitiska propagandistiska kakafoni rymmer många nya komponenter. Då var den krigshetsande nazismen med Hitler i spetsen relativt tydliga och enkla att identifiera. De som stödde nazismen trodde på en tysk återupprättelse med militära medel, om så skulle behövas. Tyskland ansågs ha en slags historisk mission i sin egenskap av ett överordnat kulturfolk att återställa den raserade och förnedrande ordningen som uppstått efter Versaillesfreden. I detta sammanhang var rasismen (över- och underordning av folkgrupper) en grundkomponent som genomsyrade inte bara överheten, utan hela samhället i olika grad. Nazismen var väl den klassiska kolonialismens sista dödsryckning.
Dagens krigshetsare är mycket mera sofistikerade och svårdefinierade. När till exempel en sympatisk svart amerikansk president skickar sina drönarbomber mot oskyldiga civila i Pakistan och Afghanistan är det inte lika lätt att finna enkla slagord som till exempel ”Stoppa rasismen”. Alla verkar visserligen ganska överens om att rasismen gryr i Sverige, Europa och i hela världen. Men uppfattningarna vad som karaktäriserar denna rasism går vitt isär. Därför är också motståndet i praktiken svagt. Krigshetsarna kan härja närmast helt fritt.
En fråga som komplicerar och försvårar kampen mot rasismen idag, jämfört med på nazitiden, är Israel- och Palestinafrågan. Frågorna fanns inte då, Israel är ju en följd av andra världskriget och en slags kompensation från segrarmakterna till den plågade judenheten. Men denna kompensation var en kolonial konstruktion som byggde på kolonialt tänkande (sionismen). För segrarmakterna fanns inte palestinierna som folk och begrepp, de var bara ”spridda arabstammar” som råkade bo i området. Därför kunde segrarmakterna (inklusive Stalins Sovjet) via FN tilldela sionisterna ett område, som kunde utropa staten Israel.
Idag efter alla israeliska krig och övergrepp mot palestinier, ända sedan 1948, har förstås ett sionisthat (i värsta fall också ett judehat) växt sig starkt i arabvärlden och blivit en del av dagens komplicerade världsläge. Kolonialherrar har ju alltid hatats och bekämpats av sina koloniserade undersåtar.
Den sionistiska staten Israel gör idag också allt för att vara alla judars företrädare. Så när nu Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, efter dåden i Paris och Köpenhamn, uppmanar judar att flytta från det terrordrabbade Europa till Israel, tillspetsas förstås situationen ytterligare. Han hjälper till att vidga klyftan mellan judar och andra trosriktningar i Europas demokratier. Där värnar man ju religionsfrihet, något som knappast existerar i Israel.
I min värld har judar alltid företrätt demokrati och religionsfrihet. Min första skola i Göteborg (Samskolan) startades av judar för att deras barn tillsammans med andra barn, pojkar och flickor tillsammans, skulle slippa det rena kristendomsämnet. Där fick vi istället religionskunskap. Det präglade kanske min syn på vad som bör vara grundläggande för en demokratisk skola.
Ett annat problem idag, som hänger ihop med det förra, är att övergrepp på palestinier och andra folk, i framför allt Västasien, sker under jämställdhetens, antirasismens, antisemitismens och demokratins fladdrande fanor. Det här blir motsägelsefullt genom att dagens islamistiska terror inte sällan också riktar sig mot rent judiska intressen. Dessa självförgörande terrorister gör ju ingen skillnad mellan judar och sionister, de slår bara vilt omkring sig. I politiskt hänseende gynnar det här staten Israel, som kan hänvisa till en ökande antisemitism (=antisionism) och kopplar till att islamister (av alla olika slag) hotar judiska intressen överallt. Samtidigt kan de fortsätta förtrycka palestinier genom apartheidlagar, murbyggen, fler illegala bosättningar och utveckla sin exempellöst starka militärmakt även med kärnvapen.
Vi måste snart lära oss att hålla isär antisemitism i staten Israels tolkning (efter 1948) och antisemitism i klassisk historisk mening (före 1948), de repellerar nämligen varandra som två magnetiska pluspoler. Önskvärt vore kanske att minneshögtider till minne av Förintelsen framöver också kunde bli till minneshögtider för den palestinska katastrofen (Al Nakba). När får vi se sådana?
—
Tillägg senare samma dag:
I Studio ett den 16/2 fick Israels ambassadör Isaac Bachmann en fråga om judar själva har ett ansvar för de terrordåd som skett i Europa. Hur i herrans namn kan någon ens tänka tanken att vanliga laglydiga människor i allmänhet (av judisk börd) skulle kunna bära på något slags ansvar för vad galna terrorister tar sig till? Att frågan kunde ställas i Studio – till Israels ambassadör – visar dessutom att sammanblandningen mellan judendom och sionism nu trängt in i den svenska journalistkårens kärna.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Förintelsen, Ola Larsmo, Al Nakba, Magnus Alkarp, Fyra dagar i april, kolonialism
Nog finns det trosfrihet i Israel. De tre stora religionerna judaism, kristendom and islam är åtminstone representerasde.
Inom den judiska statens ram förstås.
Bra skrivet Lindelöf – det krävs att människor är bra pålästa om man skall begripa historien – vilken skola förmedlar det sanna budskapet? Det är skolan och föräldrarna som skall informera om historien – vilken skola gör det idag? Vilka unga föräldrar har kunskapen och historien?
När privatiseringen av skolor började med olika religioner ville en del samhällsmedvetna också ha en socialistisk skola – detta stoppades genast – vem rullade ut röda mattan för privatiseringar – Göran Persson, Bodström om andra förrädare och f d socialdemokratiska ministrar!
Vem skall avslöja förrädarna? Snowden? – tillsammans med Reportrar utan gränser och Schibbye!
Radions Studio Ett är ett kapitel för sig. Idag hörde jag att man raderat frågan, så man inte kan ladda ner för framtida lyssning. Man har bett om ursäkt, enligt ansvariga något mycket ovanligt.
Maria Persson-Lövgrens rapporter från Moskva? om kriget i Ukraina skulle man behöva ett helt radioprogram för att be om ursäkt för hennes grova övertramp mot Ryssland.
I radio-och TV framställer judar sig som främst drabbade av terrorism i Europa, Madrid? London? Odessa?
På Utöya var det ju en israelvän, Breivik som var terrorist. Hans religiösa tillhörighet har man mörkat, utan han placeras in i kategorin ensam galning. För mig blir det allt tydligare att om rätt! terrorister, muslimer, mördar rätt offer! judar, då blir reaktionerna kraftiga från våra europeiska demokratier.
Men den fascistiska terrorn mot s.k ryskvänliga medborgare i Ukraina ordnas inga demonstrationer, långa radiorapporter om förövarnas, däribland svenskar, uppväxtmiljöer m.m. Där är det rätt offer och dom rätta förövarna.
Är det någon som har något konkret förslag på hur man stoppar förfallet inom svenska media?
Judarna anser sig vara Guds utvalda folk. Staten Israels politik har varit extremt terroristisk ända från början och sionistiska terrorister arbetade redan före 1948 för att fördriva palestinier. Israels utrikespolitik och allmänna hållning är extremt arrogant och åsidosätter systematiskt alla resolutioner i FN som går dem emot. Exempellöst!
Frågan som ställdes i radio borde ha varit: Spelar den judiska staten Israels politik någon roll för den tilltagande terrorismen i Europa? Finns något samband? Att SR genast tvingas be om ursäkt är ett utmärkt exempel på den särbehandling som Israel fordrar av oss och av alla som är involverade i USAs och Israels maktsfär. Den som inte ser sambandet mellan Israels politik och den ökade ”antisemitismen” måste leva i en annan värld. Israels hållning är att all kritik mot deras politik skall göras till antisemitism. Man kan säga att det är deras affärsidé för närvarande. Det köper i alla fall inte jag. Varför orienterar sig SD alltmer mot Israel? De ser den ideologiska frändskapen.
PS. Jag blev för några år sedan i samband med rättegången mot Radio Islams och Ahmed Rami anlitad av försvaret via advokaten Ingmar Folke att inför rätten läsa utdrag ur Ramis bok Vad är Israel? Detta ledde till att jag blev uppringd av Jackie Jakobowskij, som rådde mig att gå ut i pressen och göra avbön samt hotade se till att jag inte skulle få jobb inom teatern. Jag blev också uthängd i Expressen som ideologisk anhängare av Ahmed Rami på ledarsidan. Såna metoder använder sig alltså chefredaktören på Judisk Krönika av. Han känner kanske inte till Voltaire …
Hoppas den Judiska Staten Israel en gång i framtiden skall bli Den Demokratiska Staten Palestina, en sekulär och icke rasistisk stat. Vad gäller den etablerade svenska pressen/media finns mycket litet att vänta. Men andra fora startas nu i dagarna. Det finns trots allt hopp.
Den omfattande sympati för sionismens koloniala projekt* som Hitlers judeutrotning väckte till liv i västvärlden 1945 sköts numera av dessa fanatiska virrhjärnor till jihadister som inte kan skilja på staten Israel och judar i Europas länder. Netanyahu öppnar famnen och manar Europas judar att bosätta sig i Israel. Efter dådet i Toulouse har 7000 fransmän flyttat och fler väntas ta steget efter Parisdådet. Antisemitism göder sionismen!
* Storbritannien erbjöd Herzl ett landområde i Östafrika för judestaten, vilket han accepterade och drev på sionistkongressen 1903 men han röstades ner. Även andra områden var på förslag, vilket tydligt visar på projektets koloniala aspekt.
Ulla-Britt och Leif!
Tror ni på fullt allvar att Reportrar utan gränser och Schibbye:s nya sajt kan ersätta SR och SVT med deras resurser och miljonpublik då tycker jag att ni inte lever i verkligheten.
Håller på att läsa Jan Myrdals Skriftställning 2 och där är ett återkommande tema, ”om inte
fotfolket sätts i rörelse så händer ingenting” varken socialt eller politiskt. Slutsats: skall vi inte ändra på SR och SVT:s ensidiga världsbild, eller?
Religionsfrihet finns i Israel på samma sätt som den fanns i Sydafrika och kanske fortfarande lever kvar där. Muslimer och kristna får utöva sina religioner. Orotodoxt religiösa judar får utöva sin religion som bland annat lär att staten Israel är en hädelse. De får till och med gå omkring på gatorna i Jerusalem på lördagarna och ropa ”Schabbes, schabbes” och kasta sten på förbipasserande bilar.
Men eftersom bara judar har automatisk rätt att invandra till Israel leder det till exempel till familjesplittringar. Två polacker som är gifta med varandra kommer till Ben Gurion-flygplatsen. Mannen släpps in utan vidare men hustrun hålls kvar ett tag och förhörs, hon får tillfälligt uppehållstillstånd i landet medan hennes man utan vidare kan gå och hämta sitt sitt israeliska pass. Hon kan när som helst utvisas.
En kristen man och en judisk kvinna som älskar varandra och vill gifta sig får inte göra det med mindre än att mannen konverterar till judendomen. Då först försvinner alla familjerättsliga krångligheter som blir följden av ett ”olagligt” äktenskap som förresten måste utföras utomlands.
Så länge som det finns mäktiga grupper i landet som vill förstöra två av världens mest kända helgedomar, Al Aqsa-mosken och och Klippmoskén och bygga upp ett judiskt tempel på deras plats kan man inte tala om religionsfrihet. Så länge som religiös övertygelse räknas som nedärvd kan man inte tala om religionsfrihet.
Till Leif Stålhammer!
Nu är ju inte judarna den enda religion som anser sig vara Guds utvalda folk och Israel inte den enda stat som anser sig ha Gud på sin sida. Det är snarare som Magnus Bettnér säger att Gud måste vara det mest schizofrena som finns, om han finns, eftersom han alltid deltar på alla stridandes sida i alla krig.
Jag måste erkänna att jag hoppade högt när jag hörde programledaren fråga om inte judarna själva hade gjort en hel del för att locka fram antisemitisk terror. Det var en riktig praktpassning till den israeliska ambassadören som inte var sen att slå bollen i mål.
Att till och med programledare i radio inte gör skillnad på ”judar” och israeler och framför allt den israeliska statsledningen är oerhört upprörande. Det är en skymf mot alla antisionistiska judar och alla som inte har någon speciell mening om staten Israel.
Att SR ber om ursäkt är inte mer än rätt, men på grund av Helena Grolls begreppsförvirring kom ursäkten att riktas till Israels ambassadör som i stället hade kunnat tvingas till att försvara sin krigsmakts terror mot palestinier och andra grannar till Israel.
Jag tycker som Leif att det kan vara dags att plocka fram de gamla rockmärkena från sjuttiotalet med texten För ett demokratiskt Palestina. Men det är tyvärr en paroll som inte ens PLO ställer upp på längre.
Apropå det Leif skriver kan jag rekommendera Uri Avnerys text i frågan.
Är det inte en skillnad då judarna anser sig ha utvaldheten meddelad direkt från Gud (1:a Mos) med löfte om att få det av Gud utvalda landet för all framtid. Det har ju inte bara stor betydelse för sionisterna idag, utan även för kristna sionister som är inflytelserika i USA. En annan sak är att de stridande parterna i krig anser sig ha gud på sin sida …
With God On Our Side
In a many dark hour
I’ve been thinkin’ about this
That Jesus Christ
Was betrayed by a kiss
But I can’t think for you
You’ll have to decide
Whether Judas Iscariot
Had God on his side.
Tommy Sjöberg!
Visst har du rätt i att vi måste försöka ändra på SRs ganska ensidiga bild världen av idag. Jag hyser emellertid inga illusioner därvidlag. Jag ville bara peka på en tendens som är ett uttryck för ett växande behov av att ge en mer rättvisande bild av konflikterna i världen än den massivt USA-dominerade.
Hans O har givetvis helt rätt i att en SR-journalist borde kunna skilja på israeler och judar. Som Jan Guillou skrev i AB gjorde hon en felsägning som kommer förfölja henne.
Jag tror att alla i Palestinarörelsen kan skilja på judar, israeler och sionister. Men kan gemene man det? Det borde ingå i skolutbildningen. Faktum är att Israel vill ses som representant för världens alla judar. Det stöd som fortfarande finns för Israel bygger i hög grad på tanken om att Israel är ”det judiska folkets stat”, som det heter i en israelisk lag. Det är nödvändigt för statens legitimitet att den ses som alla judars stat. Utan historiskt judiskt lidande går det inte att legitimera en stat som bara är till för en viss religiös grupp och som hela tiden arbetar för att öka den egna gruppens andel av befolkningen genom rasistiska lagar och etnisk rensning.
Guillou slår fast att det var en felsägning (2 ggr för att övertyga oss?). Felsägning är en efterhandskonstruktion. Frågan fanns i manus och att den ställs beror på bristande professionalism, vilket numera är legio i SR/SVT. Efter att i många år följt Studio Ett är jag mest förvånad över att Jan Guillou så oreserverat höjer redaktionen till skyarna. Groll är självklart inte antisemit men liknande klavertramp sker dagligen i utrikesbevakningen men får passera. Förekommer ofta inslag i SR/SVT där Israelkritiker buntas ihop med antisemiter – nu föll SR på eget grepp, dvs bristen på saklighet.
Lyssna på Medierna (efter ca. 5.30 min).
Erik S!
Det kan vara en felsägning även om det fanns i manus, fast det då även är en felskrivning. Det är grymt oproffsigt och en slags upplägg till Israels ambassadör att sätta in smashen.
Mona Sahlins vädjan till muslimska företrädare att försöka medverka till att hindra unga muslimer att ansluta sig till terroristorganisationer på olika håll är inte samma sak som att säga att alla muslimer har ansvar för terrorism. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun.
Ändå är det ganska intressant, Vanligtvis får vi ju höra att det inte är någon skillnad på att angripa Israel och att angripa judar. Det är antisemitism hur som haver.
Men när man säger judar när det skall vara israeler då blir det plötsligt en jätteskillnad. Och ett jäkla liv.
Med tanke på hur medialäget/opinionsläget är idag är väl detta inte särskilt förvånande. Ja, sammanfattar inte detta det aktuella medialäget/opinionsläget på ett alldeles utmärkt sätt.
Jag är inte så säker på att det var en felsägning. Lika lite som alla israeler stödjer Israels politik tar inte alla judar i Sverige (svenska medborgare) avstånd ifrån Israels politik. Tvärtom solidariserar sig många judar i Sverige med Israels politik. Jag har i en radiointervju hört unga svenska judar säga att de känner sig mer solidariska med Israel än med Sverige.
Till det kommer den judiska rasism som kan yttra sig i ett nedlåtande förakt mot icke-judar, s k ”gentiler”.
Eftersom avsikten är att vara nedsättande är det ju motiverat att fråga till vilken grad detta medverkar till antisemitismen. Alla är ju inte vidsynta nog att genomskåda provokationen och därför inte svarar på den genom ett antisemitiskt förhållningssätt.