Vi lever sannerligen i en farlig tid. Krigen rasar och demokratin vacklar. Kulturen formar vårt språk i vid mening och därmed bilden av samhället och världen. Det här påverkar i vilken utsträckning folket ska kunna fösas vidare mot fler orättvisor och krig.
På Almedalsveckan tog Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund oväntat till orda och varnade för den kulturella elitens förakt för ”verklighetens folk”. Han klampade därmed in i glasbutiken där endast populister och Folket i Bild/Kulturfront vågat öppna truten på senare tid. 2009-09-17 utvecklade Hägglund sina resonemang på DN-debatt och 2009-09-24 gick han på Newsmill till storms mot utvecklingen i biblioteksvärlden.
Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet redan i somras och påpekade likheterna med Weimarrepubliken i upptakten till Hitlers maktövertagande 1933. Peo Enqvist skrev 2009-09-17 i Expreseen kort och ganska oengagerat om likheten med pingströrelsen på 30-talet. SSU-tidningen Tvärdrag skrev 2009-09-24 att Hägglunds utspel kan liknas vid Sverigedemokratisk populism.
Gott och väl. Visst bär utfall mot ”kultureliten till försvar för vanligt folk” på ett frö till något riktigt otäckt. Vi ska självklart vara vaksamma. Det är emellertid mycket enkelt att inhösta poänger hos de trogna inom ”kultureliten”, och framkalla gapflabb åt frimicklarministern.
Men det är inte enkelt, vägen till gaskamrar och krig kan slingra på många och oväntade vägar. Göran Hägglund är något mycket väsentligt på spåren, även om han kanske inte ser hela vidden av denna fråga. I just dessa tider är kulturklyftan i vårt samhälle en politisk bomb som lätt hamnar utanför etablissemangets synfält.
Marcus Birro skjuter på Newsmill 2009-07-12 mitt i prick i ett förbittrat angrepp på den vänster som svikit.
”Det är obegripligt att inte fler människor vänder socialdemokratin och fackföreningsrörelsen ryggen. Stora starka, trygga män och kvinnor som blivit rika på sina medlemmars förtroenden. Som svikit. Skammen borde vara oerhörd. Nu sitter till och med samma personer kvar vid samma makt. Ingenting har hänt. Sverige är som en bananrepublik” Han fortsätter: ”Kulturvärldens ursinne över Hägglunds tal är ett bevis på att han har rätt. Det finns ett sorts läskigt glapp mellan kulturvärlden och den riktiga världen som är så hemskt onödig. Luften i de kulturella rummen blir allt svårare att andas. Folk sitter sårade i sina fåtöljer med syrgasmaskerna på. Vi andra som insett att livet både är Knasen och Marcel Proust och det dessutom på samma dag, står otåligt och stampar strax utanför.”
I SVT Debatt 2009-09-24 om ”Hägglund och kulturen” blev som väntat mycket lite sagt, nästan alla avbröts och allt gick ut på att skapa spänning i rutan. Tydligt framgick emellertid att frågan är mycket känslig. Göran Hägglund är innerligt hatad för det han sagt. En av de få interssanta stickrepliker som framfördes kom från Linda Skugge. Hon stödde Hägglund och trampade effektivt på de allra känsligaste elitkulturtårna. Hon verkar förstå den svåra kulturella klassklyftan.
För att förstå upprördheten måste man gå tillbaka till 1971 då diskussionerna kring bildandet av Folket i Bild/Kulturfront fördes. De flesta inom den tidens vänster såg staten som den sjävklara garanten för allt ”progressivt”. Men i FiB erkändes varken uppdelningen i finkultur och progressiv kultur (uttryckt även som proletär kultur, revolutionär kultur eller socialistisk kultur) eller statligt presstöd. Tonen var oförsonlig mot FiB:s paroll ”FÖR EN FOLKET KULTUR”. Begreppet folket betraktades som synnerligen suspekt på samma sätt som nu ”verklighetens folk”. Kulturvänsterns seger befästes med 1974 års statliga kulturpolitik. FiB marginaliserades, men envisades med att framhålla begreppet folket, folkets kultur och avstå från presstöd och framför allt hålla ut.
Men vad var det som samtidigt verkligen hände medan vänstern bekämpade varandra? Gamla Folket i Bild såldes till Bonniers och blev en porrblaska. Utgivningen av folkböckerna upphörde och arbetsplatsombuden skingrades. Statligt presstöd matchades så att arbetarrörelsens tidningar (och andra småtidningar) skulle kunna komma ut och sakta vaggas in i ett fullständigt beroende av subventioner som vilade på en enkel majoritet i riksdagen. Public Service-radio och TV dominerade allt mer och blev styrande för åsiktsbildningen. De ”progressiva” hade här stort inflytande och vande sig vid sin ”professionella” maktposition. Begreppet massmediavänster myntades och hade fog för sig. Med den explosiva tekniska utvecklingen, avregleringar etc, bröts så småningom radio och TV-monopolet upp. Jan Stenbäck satsade stort med sitt Kinnevik i ryggen och bröt igenom. Tidningsdöden härjade vidare, särskilt på landsorten bland socialdemokratiska tidningar.
Samtidigt gick Timbro till offensiv för att bryta vänsterns tolkningsföreträde i debatten och på kulturens område. Man startade tidningar och bokförlag. Man satsade på pluralism. Man hjälpte till och med Foket i Bild/Kulturfront att överleva en av sina kriser på 80-talet. Man uppskattade FiB:s självständiga hållning inom vänstern i kulturfrågor. Flera driftiga mediaprofiler med vänsterbakgrund värvades av Timbro och MTG (Stenbäck). Ja, till och med en tidigare Gnistanredaktör fick leda nakenshower i nya djärva TV3 (tror jag det var).
Det gällde att få gemene man att inse att fritt, okontrollerat och kommersiellt ger bättre program åt folket. Och man lyckades. Den stora vänstern lät allt detta ske. Snacka om svek.
Den stora breda vänstern, d v s arbetarrörelsen och andra folkrörelser borde redan på 70-talet ha mobiliserat sina egna ekonomiska krafter och utvecklat sina egna statligt oberoende TV-kanaler, tidningar och tidskrifter. Man borde utbildat sina egna jorunalister och mediemänniskor, precis som Timbro och MTG gjorde. Tänk er en folkrörelseägd mediekoncern med tidningar, tidskrifter, webbtjänster, TV och radio som speglat världshändelserna en smula mindre USA-fixerat. Som spelat in riktiga TV-serier utan reklamavbrott på bra manus med bra skådisar istället för detta ängsliga sneglande på dokusåpautbudet från USA. Med genomtänkta ungdomssatsningar, historiska gestaltningar, musik av olika slag, teknik och vetenskap, religionsfunderingar, humor och fräck underhållning. Här skulle kunna gjorts så mycket mer än vad SVT kan göra med sitt starkt begränsande objektivitetsavtal med staten. Då hade folkets kultur kanske haft en starkare ställning idag.
Göran Hägglund pekar nu på kulturelitens avarter, nedlåtande attityder och folförakt. Konstnärer som Anna Odell tvingas till det mest spektakulära för att bryta igenom. Hon rör på så sitt sätt om i grytan ungefär som Göran Hägglund faktiskt. Göran Hägglund har med sina modiga ord och framträdanden släppt ut anden ur flaskan. Det ska han ha tack för. Nu får vi se …
En artikel i Aftonbladet som skildarar drabbningen mellan Åsa Linderborg och Göran Hägglund på Bokmässan 2009.
Andra bloggar om: Göran Hägglund, kulturklyfta, verklighetens folk, kultureliten, sunt förnuft, Peo Enqvist, Marcus Birro, populism
Fann folkpartisten Cecilia Wikströms blogginlägg om Hägglundutspelet. En typiskt kulturelitistisk reflex, helt nyansfri. Det är mycket belysande och kan varmt rekommenderas.
https://ceciliawikstrom.blogspot.com/2009/09/goran-hagglunds-fyraprocentsnoja.html
Frågan är intressant. Men jag förstår inte riktigt vad du menar, Knut. Kan du inte utveckla saken lite närmare så att även en gammal kulturräv och fibbare som jag begriper. Det är det där resonemanget om ”elitkultur” jag inte riktigt hänger med på. Vad vill du säga med det?
Ska försöka mig på en precisering. Elitkultur vill jag kalla konstverk (i vid mening) som får människor att känna mindervärde. Jag vet inte om det håller. Säg gärna emot mig.
Varför identifierar jag mig själv inte som â€kulturarbetareâ€? I hela mitt yrkesliv har jag arbetat med â€kultur – kunskap – värderingarâ€. Men vi skollärare räknas trots det inte till â€kulturarbetarnaâ€. Det beror på något i det officiellas sätt att betrakta â€kulturâ€. Hur kan det förklaras? Blir det inte â€kulturens†död när den inte ens erkänner samhällets viktigaste bildningsinstitution som en del av sig själv?
Vid sidan om mitt yrkesarbete har jag skrivit artiklar, reportage och intervjuer, en bok (hittills) och recenserat en hel massa böcker. Detta räknas förmodligen som kulturarbete, fast det varit nästan helt oavlönat. Förklara det här tack!
Jag vördar det odödliga i konsten förstås. Antikens monument och avtryck – som jag vet alltför lite om – som sätter igång mina tankar om människans stora gåtor. Ivar-Lo:s novell om Spartacus har satt ett djupt ärr inuti mig. Den ställer de allra viktigaste frågorna – tycker jag.
Ovanstående är emellertid inte ”elitkultur”, trots att det kan förpackas i handinbundna helfranska band – med guldsnitt. Skit samma, det förblir folkets kultur. Ingen tänkande människa (d v s som fått tiden och manegen krattad tillräckligt för att kunna ägna sig åt offentlig tankeförmedling) kommer att kunna avfärda det som förtryck.
Är statlig kulturpolitik, d v s regelstyrning av skattemedel till ”fritt” kulturutövande inte en variant av forna tiders hovnarrar. Kanske är det så det måste vara?
Läs Birro och lyssna på Linda Skugge i SVT-debatt. Jag tycker de fångar något väsentligt. Jag är dessutom övertygad om att Hägglund kokat ihop sitt utspel med sina partistrateger för att värva röster. Ändå tror jag han är något väsentligt på spåren.
FIB/K och Hägglund = samma andas barn
”Folkets kultur”, ”progressiv kultur”, ”finkultur”, ”elitkultur”, ”revolutionär kultur” etc. är alla korkade benämningar, som uttrycker ett folkförakt och ett från ovan perspektiv. Kultur är resultatet av det som skapas av människor i dess kamp emot naturen.
Alltifrån höghus till Fyra bugg och en Coca-Cola. Som kulturkonsument är du fri att välja vilken kultur du vill konsumera, utan välmenande pekpinnar från hägglundare och lindelöfare.
Nu verkar regeringen vara inne på att marknaden ska styra kulturutbudet alltmer. DET är oroande. Jag tror inte den nödvändiga mångfalden överlever en sådan politik, utan det krävs statligt stöd till viktiga verksamheter.
”Låt tusen blommor blomma.”
Men Christer, ”statlig kulturpolitik” eller ”demokratisk kultur” med riksdagsbeslutade riktade penningströmmar till ”önskade” uttrycksformer. Hur kul är det på en skala? Väcker inte det också lite taskiga vibbar från förr?
Mmmm … inte helt lätt fråga det här. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka … Tycker som du Knut att Linda Skugge hade flera poänger i Debatt.
Mycket bra och klokt inlägg. Lyssnade på talet i Almedalen och det innehöll många kloka poänger. Institutions- och pampvänsterns ”gudagivna” problemformuleringsprivilegium är verkligen förfärligt. Dags att göra upp med det!
Mycket intressant debatt, som sagt. Inom FiB/K var vi faktiskt just nu (i varje fall här i Uppsala) lite föregångare då vi på våravslutningen tog upp kulturfrågan till diskussion, främst med anledning av den lite dystra tonen och förvirrat yrvakna kulturdebatten på föreningsstämman i april.
Jag tror inte du har rätt när du säger att ”de flesta inom den tidens vänster såg staten som den sjävklara garanten för allt “progressivt—. Visst fanns det en hel del som redan då hyllade staten och genom denna, monopolkapitalets direktion, ville ”befria” de svenska massorna. Men att de skulle utgjort en majoritet tror jag inte på. Däremot fanns det något av en troskyldighet och naivitet gentemot staten. Den kom ju inte minst till uttrycket under arbetet med IB-affären, som dock blev väckarklockan för ganska många.
Men vad hände sedan? Jo, genom ett skickligt nyttjande av olika former av stöd kunde staten tillvälla sig kontroll över opinionsbildningen i landet medan det fria ordet fick allt trängre utrymme. Vi belyste detta i några artiklar i FiB/K (Hans O Sjöström skrev väldigt bra, vad jag minns) och själv redde jag ut stödsystemet i en artikel i Clarté, som fortfarande håller väldigt bra.
Därför blir man väldigt glad när alliansregeringen lägger ett bra förslag att omforma kulturtidskriftsstödet. Helst borde man givetvis slopa detta helt. Det är ju inga svårigheter att konstruera stödsystem som inte styr innehåll och utformning av tidskrifterna. Det samma gäller givetvis det betydligt mer omfattande (och därför direkt politiskt viktigare) stödet till alla s k ”dagstidningar” (dvs tidningar som utkommer minst en gång i veckan, sic).
Dennis!
Hur menar du att man var naiv i sin syn på staten under IB-affären? Och vad har det med en folkets kultur att göra?
Naiviteten fanns kanske mest hos avslöjarna själva. Hos Guillou o Bratt, som hade föredragningar på departementen och långt in på hösten 1973 och tillslaget mot FiB/K trodde att man skulle kunna få staten att ”angripa sig själv”. Men det var ju ingen i dåvarande styrelse och red.komm (eller den grupp, som gick igenom materialet inför publiceringen) som försökte inta en mer återhållsam linje gentemot statsapparaten, det enda verkliga och definitiva hotet mot vår yttrandefrihet.
Här ligger väl också det sunda i den djupt liggande viljan hos folk att ”sköta sig själva” utan inblandning från ”det offentliga”. Att leva sina liv utan att bli utsatt för myndigheters godtycke. Att bygga sina EGNA organisationer och stå på sina EGNA ben (eller knän, som vanligen gällt för FiB/K) utan villkorat ”stöd” från stat och statsorganen i alla dess former. Däri ligger väl en av grundpelarna i ”folkets kultur”!
TV-debatten var ju också väldigt intressant även om jag aldrig begrep vad Jan Myrdal ville bidra med, men bara lyckades bli ett rent (och därtill ytterst vältaligt) exempel på det som Hägglund angrep och det syntes att denne verkligen ansträngde sig för att försöka förstå vad Myrdal menade, men att han (i likhet med de flesta av oss) gick bet på detta.
Jag har inte brytt mig om denna kulturdebatt, eftersom jag inte följer riksmedia. Men nu har jag ögnat igenom ditt inlägg – Knut – och ögnat igenom de andra artiklarna, utan att än ha läst blogg-kommentarerna.
I dagns NSD hittar jag på kultursidan en notis: Kulturministern tror inte på ”Kultur”. Hon vill att vi skall ”bryta ner ordet till bibliotek, kulturskolor och konsthallar istället för att kalla det kultur, då tror jag kulturen kan bli en valfråga”, säger hon. Säkerligen har ni andra läst det i andra media.
Det enda jag tidigare uppfattat är utrycket ”verklighetens folk” och när moderaterna – jag tror det var Bildt – talade om att se den svenska verkligheten. Jag lever i den svenska verkligheten som arbetslös och det är en annan verklighet än vad regeringen ser. Om detta har jag skrivit i min bloggbok: ”Skriver som en kratta”.
Även jag kan reagera mot en del kulturyttringar, men känner mig överseende. Jag känner ett utanförskap, utan att regeringen lyckats dra in mig i den verklighet de drömmer om. Jag tar inga större strider, men märker att vi har olika slags kultur. Jag definierar inte folkets kultur och ”elitkultur”. Men skall försöka komma fram till vad jag tänker.
Bra funderat, Bror! Vi behöver mera av sånt här ödmjukt resonerande kring kulturbegreppet. Det var just detta som var kännetecknet för RÖRELSEN Folket i Bild / Kulturfront. Och inte de tvärsäkra ideologiska grälen, vilka då och då dök upp inom föreningen och försvagade just rörelsen.
Det jag lite är orolig är faktiskt de ideologiska grälen vad gäller skolans pedagogik, som även Knut är inne i, som drar skiljelinjer mellan vänner, som jag ser som mina kamrater bl.a. i FiB-sammanhang. Jag ger mig dock inte in i debatten.
Om jag förstår dig rätt menar du att det viktigaste i skoldebatt just nu inte är pedagogik. Det håller jag helt med dig om. Pedagogik var vad det mest gick om före 1989. Sedan har annat kommit i förgrunden. På pedagogikens område är debatten dessutom på rätt väg. Bo Sundblad, Leif Strandberg och Lennart Grossin är hjältar idag och ligger ute på föredragsturneéer så mycket dom orkar.
Som du ser i ett annat svar har jag börjat se en del på olika bloggarens texter. Men för att svara på det du skriver ovan, så medger du, att debatten är på rätt väg. Menar du då också att Bo Sundblad, Leif Strandberg och Lennart Grossin är hjältar idag i rätt riktning. Nu var det länge sedan jag träffade dem, men jag tog samtalen, lyssnade och mötte sympati. Sedan har jag sett en del intressant av Leif Strandbergs arbete om än jag inte fått möjlighet att arbeta inom skolan. Vygotskij har jag lärt känna genom honom, även om den första uppsatsen jag läste var skriven av en av mina systrar för 25 – 30 år sedan, då hon väckte min nyfikenhet och såg att hon var något på spåren.
Din första bok skrev jag också om, men minns ej om jag skickade recensionen. Det var en inspirerande vardagsskildring. Jag tror även att jag skrev något om Gunnar Ohrlanders första bok om Kunskap i skolan i samband med Fria Proteaterns pjäs En blomstertid nu kommer. Jag läste även Arne Helldén och deltog lite i ”Kunskapsrörelsen” där jag fick mothugg av dem som stod för ”den andra linjen. Då var jag inne på mina första år på lärarhögskolan.
Jag tror inte på den polariserande debatten som kan exemplifieras med striderna mellan KFML och KFML(r). Den gjorde mer skada än nytta. Jag tror inte på svärdshugg eller att man hamrar på argumenten med medveten tro tills spiken sitter fast. Ibland behöver man ju kunna dra ut spiken för att bygga om.
Jag menar definitivt att de tre ovan nämnda är personer som fört den pedagogiska debatten i rätt riktning. Vygotskij var en viktig upptäckt för mig i mitten av 80-talet, men då var han omöjlig för skoletablissemanget.
Bra! Då lutar vi åt samma håll.