Hur kommer det sig att ryssarna bara attackerar bostäder, sjukhus, tågstationer, platser för evenemang och sådant? Här kommer förklaringen, som på beställning!
missa inte ÄNTLIGEN EN FÖRKLARING!
Hur kommer det sig att ryssarna bara attackerar bostäder, sjukhus, tågstationer, platser för evenemang och sådant? Här kommer förklaringen, som på beställning!
Som jag skrivit tidigare är ironi, eller sådant som kan tydas som ironi, inte att rekommendera i tidningar. Jag kan inte räkna ut huruvida denna artikel (Dennis Z:s korta text, inte den länkade artikeln) är ironisk.
Ett video från husen i Mariupol som också förklarar.
Jan Arvid G!
Om du inte kan ”räkna ut” om min text är ironisk beror det nog mera på din egen inställning till uppgifterna i artikeln. Du hoppas att den är ”ironisk” men befarar att den är uppriktigt och ärligt menad. Då låser sig dina tankar och du tappar räkneförmågan. Öppna upp ditt sinne!
Tack, Torgny F, för din vidareutveckling av mitt tema om ökad förståelse!
I frågan om ironi är ett fungerande stilgrepp i våra debatter håller jag helt med Jan Arvid G. Men eftersom jag känner Dennis Z väl, vet jag att han alltför ofta (i mitt tycke) hemfaller åt ironiska slängar när han debatterar, så jag förstod vad han menade.
Dennis Z! Att vara nedlåtande fungerar lika dåligt i diskussioner som ironi.
Knut L och Jan Arvid G!
Ironin har naturligtvis sin plats i samhällsdebatten. Det har den alltid haft. Vem minns inte Tage Danielssons suveräna monolog om sannolikheten. Men blir den alltför skruvad riskerar den att missa målet och bli i det närmaste obegriplig. Jag har tagit till mig av Knut L:s kritik sedan relativt lång tid tillbaka och försöker undvika ironiska slängar i vår öppna debatt.
Ärligt talat blev jag lite förvånad över Jan Arvid G:s fråga om mitt lilla inlägg var ironiskt menat. Det var det inte kan jag meddela för helt klar tydlighet.
Men när en för femtielfte gången ser dessa närbilder på sönderskjutna och raserade bostadsområden här och där i Ukraina samtidigt som en kvittrande Rapportröst med visst allvar skuldbelägger den ryska armén kommer jag osökt fram till det svenska ordspråket: ”Det är inte ens fel att två träter”!
För övrigt anser jag att EU:s angrepp på yttrandefriheten (här närmast ”informationsfriheten”) genom att helt enkelt förhindra tillgängligheten till RT m fl proryska medier är att helt likställa med ryska publiceringsdekret!
Dennis Z!
Du skrev att jag hade en ”inställning till uppgifterna i artikeln, att mina tankar låser sig och att jag tappar räkneförmågan, samt att jag skall öppna upp mitt sinne”.
Jag tror inte att vi som skriver i lindelof.nu behöver ”öppna upp oss”, och envar har massor med information. Har vi inte säkra eller osäkra belägg för något (till exempel att Ukrainas regeringstyrkor kanske blandar sig med civilbefolkning) kan vi nog föreställa oss alla möjligheter.
Nej, skillnaden mellan olika skribenter är tolkningen, analysen och bedömningen av uppgifterna som strömmar in. Vilken vikt och betydelse har olika faktauppgifter? Om ukrainska regeringsstyrkor intager eldställning på fel ställen, är det kanske inte huvudsaken? Huvudsaken är kanske att Rysslands styrkor borde sluta skjuta på dem, och på alla andra människor också?
Exakt där menar jag också att det finns en tydlig och klar skillnad mellan dig och mig. Din inställning, som jag uppfattar den, är just det du sätter i fråga i kommentarens sista mening; Ryssland borde sluta skjuta på de ukrainska (regerings)styrkorna!
På ett rent allmänt plan håller jag givetvis med dig om detta. Alla krig och allt våld människor emellan borde upphöra och alla konflikter lösas genom förhandlingar. Helt enligt den innebörd av Nobels testamente, som den norska statsmakten, med allt större framgång, sökt undertrycka under lång tid och i stället använt Nobels fredspris som en manifestation för norsk utrikes- och försvarspolitik.
Men även i förhandlingar kommer det att finnas inslag av ojämlikhet, skillnader i förhandlingsstyrka och den moraliska halten i respektive sidas argument.
Kanske kriget är normaltillståndet i världen, politiken bara krigets fortsättning med andra medel och därmed inte möjliga att stoppa så länge ”utvecklingen” inte är helt jämlik. Var finns då din ”huvudsak”?
Det är kanske där vi ska börja söka. I frågan om vad som är bäst och möjligt för Ukraina, Ryssland och världen. Nu när ännu ett ”imperium” står vid avgrundens rand, berett ta ett stort steg framåt och sälla sig till de andra historiska förlorarna som romare, mongoler och engelsmän.
Dennis Z!
Du skriver helt korrekt att ett ”imperium” står vid avgrundens rand. Lyssnade igår på Andrey Piontovsky, som menar att situationen nu är kaotisk i Kreml. Jag har fått andra signaler som stämmer med Piontovskys analys.
Sänkningen av kryssaren ”Moskva” (hur den nu gick till) bidrog knappast till att lugna Kreml. Antagligen för tidigt att säga hur offensiven i Donbass går.
Det blir också allt svårare att hitta synpunkter från kommentatorer som tidigare skrev om Ryssland med ett ryskt perspektiv. Paul Robinson stängde omedelbart sin blogg efter Rysslands militära invasion av Ukraina, Björn Nistad, som jag brukade följa, har inte skrivit sedan 28 februari. Alexander Mercouris skulle jag kanske lyssna till om han inte led så svårt av ”verbosity”. Självkritik verkar inte heller vara hans starkaste gren, vilket även gäller för Scott Ritter och ”Moon of Alabama”.
Tycker dock att Craig Murray får godkänt.
Alexander Nevzorov samlar ett par miljoner visningar per gång på YouTube, och är såvitt jag förstår numera ute ur Ryssland.
Vad kommer att hända med ryska Fjärran Östern? Tidigare hade Putin liberalerna emot sig, nu har han också nationalisterna emot sig. Vad kommer det att innebära? Vad händer om offensiven i Donbass misslyckas? Frågorna är många, men svaren högst oklara.
Dennis Z!
Nu skrev du något intressant! Det finns, enligt dig, vid varje tidpunkt något som är ”bäst för världen” (vilket, om jag uppfattar dig rätt, är ett framåskridande enligt marxistisk-leninistisk-anitimperialistisk-antirasistik tolkning), och krig är ett normaltillstånd i detta framåtskridande, vilket i sin tur leder till att man inte kan ställa några krav på de krigförande parter som befinner sig på ”rätt sida”, när man i sin vishet kommit fram till vilken sida som är rätt.