Ur musikteaterföreställningen Johanna. (Foto: Sören Vilks/Uppsala stadsteater)
Mina teaterbesök är få och glesa. Det senaste på Dramaten för några år sedan minns jag inte mycket mer av än att jag såg Kristian Luuk i pausen. Numera dyker det ibland upp svartvita repetitionsbilder därifrån i mitt Facebook-flöde. De är från min bekant Dramaturgen som låter skådespelarna läsa pamfletter från icke-västliga dissidenter till stöd för USA:s regelbaserade världsordning, tror jag. Särskilt lockande känns det inte.
Ärligt talat kommer jag inte på någon teaterupplevelse som varit bättre än 1995 års amatöruppsättning av Don Carlos i Stockholm, där jag själv spelade huvudrollen.
Så i helgen var min entusiasm begränsad då jag oväntat avdelades att följa med en ung släkting på Uppsala Stadsteaters föreställning Johanna. Ett feministiskt debattinlägg å alla bokstavsbarns vägnar, tänker jag under de första trevande öppningsscenerna, och undrar hur lång pjäsens speltid är. Men snart glömmer jag detta. Den föräldralösa och skogslevande Johanna, i Tehilla Blads gestaltning, bär drag av Tarzan, Mowgli, Robin Hood och Pippi men är samtidigt en egen och trovärdig karaktär. Scenografin är vacker, sångerna berör, storyn ganska spännande.
Bara när det vilda Johanna dragit med sig in i skolan slår rot hos de civiliserade eleverna, i form av en manifestation för samtidens pedagogiska idéer om individanpassat lärande, skruvar jag litet på mig. Men bara litet. Och när den grymme gängledaren och hans hejdukar Skit-Ulla och Svett-Kalle mot alla odds blir snälla efter att han har skonats av den skönsjungande bokmalen Molvidsson (Reuben Salmander), så godtar jag detta. (Skjut fanskapet, tänker jag när Salmander riktar geväret mot honom, men inser att det kanske inte riktigt passar sig.)
I slutet är Johanna äntligen tillfreds med världen och hon belönas med sin mammas efterlämnade recept på blåbärstårta. Jag sitter framåtlutad och missar inte en sekund.
Fantasirikedomen är stor och de samtidspolitiska pekpinnarna få i den här väl genomförda musikteaterföreställningen, som tydligen har skrivits av Aksel Morisse och Danny Wattins, vilka de nu kan vara. Tyvärr för alla Uppsalabor som inte hunnit dit så var föreställningen jag bevistade den sista. Salongen var fullsatt.
PS. Varför finns det inga amatörteaterföreningar nuförtiden? Eller gör det det?
Först publicerad på Tobias Ljungvalls Substack
