Från vänster i främsta raden: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och den italienske utrikesministern Graf Galeazzo Ciano. I bakgrunden från vänster: En obekant brittisk diplomat, den franske advokaten Fromageot, Ribbentrop, Weizsäcker och en obekant. (Bild: Wikipedia)
Appeasement är ett uttryck som idag visat sig mycket användbart för att stoppa all diplomati. USA och dess europeiska allierade inklusive Sverige uttolkar det som att ett land eller en allians av länder aldrig ska ge sig in i förhandlingar med en diktator, för de ljuger alltid. Se hur det gick för Chamberlain i München 1938!
Det historiska paradexemplet är alltså Münchenuppgörelsen i september 1938 mellan Neville Chamberlain (pm Storbritannien), Edouard Daladier (Frankrikes ministerpresident), Adolf Hitler (Tysklands rikskansler) och Benito Mussolini (Italiens statschef) som resulterade i ett avtal om att Storbritannien och Frankrike inte skulle gå i krig med Tyskland om delar av Tjeckoslovakiens två västra provinser (Böhmen och Mähren) skulle hamna inom det nazityska reviret, alltså att Hitler skulle nöja sig med dessa små områden och inte marschera vidare. Men i mars 1939 bröt Hitler uppgörelsen och besatte resten av Tjeckoslovakien. Det var alltså Hitler som bröt Münchenöverenskommelsen, vilket knappast var givet på förhand.
Exemplet används nu i väst som argument för att vägra förhandla om fred i Ukraina – man kan ju aldrig lita på en diktator. Milosevic, Saddam, al Assad, Gaddafi och nu Putin var/är alla diktatorer som inte går att tala med och som förstås aldrig går att lita på. Det enda de förstår är vapenmakt. Sådan är den förenklade berättelsen. Men den är grundfalsk. Självklart måste man vara beredd att tala med alla statsledare. ”Hitlerstämplar” skapar bara mer motsättningar och i förlängningen mera krig.
Diplomati är självklar och nödvändig statsmannakonst som började utvecklas på 1600-talet. Den syftar till att finna gemensamma lösningar som alla parter kan leva med och som besparar folken från krigens fasor. Diplomati kräver statsledare med resning, skärpa, fantasi och integritet. USA har de senaste 30 åren allt mer uppträtt som oinskränkt världshärskare, som kräver lydnad av alla andra. Under denna period har de helt tappat intresset för och förmågan till diplomati. Denna hybris har de för övrigt ärvt av Storbritannien, som i mitten av 1800-talet hatade och bekämpade alla stormakter (inklusive Ryssland) som utmanade dess hegemoni. Där grundades Storbritanniens rysshat. Och USA har sedan ärvt denna världshärskarattityd inklusive rysshatet från Storbritannien och dragit med sig sina gamla allierade i Europa och fostrat en politisk generation omkring sig i denna anda, som alltså anser att alla ska rätta sig efter denna lilla västelit.
Möjligen var Chamberlain och Dalardier naiva i Münchenförhandlingarna med Hitler och Mussolini och borde ha krävt starkare garantier. Men att de förhandlade i en svår situation kan de knappast klandras för. Man måste ju försöka allt inom diplomatins område för att undvika ett storkrig som skulle kunna drabba många miljoner människor, vilket det också gjorde.
Nu gäller det Ukraina. Situationen har likheter med 1938, men rollerna är omvända. Idag är det ”demokratin” USA med sina allierade som bluffar och bryter överenskommelser, och Ryssland (”autokratin”) som lurats 1992, 2014 och i april 2022 av USA & Co. Nu är det USA & Co som vägrar förhandla eftersom de ser Putin som en ny Hitler.
Men Ryssland har inte brutit några överenskommelser. Istället har de ända sedan 1990-talet varnat och satt upp tydliga röda linjer; hit men inte längre, annars tvingas vi ingripa med militära medel. Den 24 feb 2022 satte man ner foten – trots att det formellt var ett folkrättsbrott. Man kan säga att Ryssland gick i USA:s omsorgsfullt gillrade fälla. USA fick sitt efterlängtade krig för att knäcka Ryssland och avlägsna Putin från Kreml, utan att behöva offra några amerikaners liv på det slagfältet.
Att USA & Co haft som mål att knäcka Ryssland råder det inget tvivel om – för en Hitler kan man inte tala med. Sådana som Milosevic, Saddam och Gaddafi måste elimineras. Men med al Assad och Putin tog man sig vatten över huvudet. Och Xi Jinping måste man nog ta det lite försiktigt med. Biden lär faktiskt ha haft ett telefonsamtal med honom alldeles nyligen. Det gick inte så bra, men de har i alla fall försökt talat med varandra. Diplomati alltså!
Appeasement-argumentet (München 1938) är ett mycket dåliga argument för att fortsätta Ukrainakriget och för att vägra förhandla med Ryssland.
Jag följer denna regel för skrivning: ”Om icke-A ser dumt ut i skrift, är A dumt”.
Regeln tillämpas genom att man sätter in en negation i en sats, eller byter ut ett av orden i satsen mot dess motsats (skapar icke-A), och avstår från att skriva A, om man ser, att varken man själv eller någon annan skulle skriva icke-A.
Ett exempel: ingen skulle skriva att ”han blev ett offer för det meningsfulla gängvåldet; hans död är en fattbar tragedi”. Därför skall man inte skriva motsatsen, att ”han blev ett offer för det meningslösa gängvåldet; hans död är en ofattbar tragedi”.
Använd på det sättet är min regel ett knep för god stil. Men regeln kan också tillämpas politiskt. Tag denna bisats: ”trots att det formellt var ett folkrättsbrott”. Vi kallar den utsagan ”A”. Icke-A blir då detta: ”trots att det informellt var ett folkrättsbrott”. De låter dumt. Alltså är utsagan A (”trots att det formellt var ett folkrättsbrott”) dum. Inpetandet av ordet ”formellt” syftar till att lägga ut en dimridå. Knut L borde ha skrivit ”trots det var ett folkrättsbrott”.
Jan Arvid G!
Du har rätt i att ”formellt” lika gärna kunde ha utelämnats.
Men detta ditt påpekande tjänar ett annat – icke uttalat – syfte, eller har åtminstone en avledande funktion, nämligen att leda bort diskussionen från inläggets huvudfråga och utmåla mig som en slarvig skribent. Har du reflekterat över den saken?