Rysslandskännaren (och Putinförsvararen) Stefan Lindgren ger nu sin bild av det som händer i Ukraina. Det är en statskupp, parlamentet står under väpnat hot och rena fascister håller i tömmarna. Han ser det som att USA:s investeringsprogram på 5 miljarder dollar i den ukrainska ultranationalismen nu burit frukt. Att dessa pengar gått till dessa synnerligen tvivelaktiga mottagare är ett välkänt faktum (se 7 min och 26 sek in i videon).
Lindgren säger också att Janukovitj inte flytt, han deltar i en kongress i Charkov, Sovjet-Ukrainas gamla huvudstad i sydöstra Ukraina, där man uttalat sig för en fredlig lösning, för landets enhet och mot fascism. Är en delning av Ukraina oundviklig?
Jag vill att även denna bild av situationen ska bli mera känd, för jag misstror djupt den gängse rapporteringen i våra stora medier.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Ukraina, Stefan Lindgren, Ryssland, USA, Janukovitj
Bra analys av händelserna i Ukraina före kuppen, och av USAs och EUs roll i intervju med prof. Stephen Cohen på Democracy Now.
Knut!
Den som vill ha Stefan Lindgrens syn på det som händer i Ukraina kan lika gärna titta på nyheterna i Rysslands första kanal, som finns tillgänglig i kabelnätet mot en extra kostnad.
Det gör min ryskspråkiga hustru varje kväll, och noterar varje liten nyans i rapporteringen.
Pål Steigans blogg har lockat fram en intressant diskussion mellan i huvudsak våra norska vänner. Jag bidrar i hans blogg med färska intryck från en veckas vistelse i Vitryssland, bara 40 km från Ukrainska gränsen.
Mats!
Problemet är att vi inte kan ryska. Därför får vi lita till dem som följer ryska medier. Men, allt fler röster bekräftar nu bilden av att det är fråga om destabilisering från USA och EU för att stänga Ukraina ute från allt ryskt inflytande. En slags statskupp alltså. Och det verkar t o m som om det faktiskt är Ryssland som är den förnuftigaste stormakten i det här spelet. Men vi får se …
Knut!
Jag vet inte vilka röster som säger olika saker. Du länkar Pål Steigan som din bloggvän och där pågår, som jag ser det, den mest intressanta diskussionen
på ett för oss båda begripligt språk. Jag behöver inte upprepa mina inlägg där, eftersom du länkar honom från din blogg.
I mitt senaste (hos Steigan) inlägg frågar jag mig varför i en norsk blogg är så mycket intressantare än vad jag hittar i Sverige. Du får gärna ha synpunkter på
min hemmasnickrade teori.
Mats!
Jag har nu läst kommentarerna efter Steigans senaste om Ukraina och delar din uppfattning. Där förs en diskussion som verkar omöjlig att få till i Sverige. Han svarar dig precis på det sätt jag brukar säga när man diskuterar bloggarnas kommentarfält. Släpp inte in trollen och bedmöda dig att bemöta alla på ett respektfullt och sakligt sätt. Min erfarenhet är att det då fungerar ganska bra. Det går alltså.
Jag tar fram Stefans artikel från Nyhetsbanken för att den innehåller uppgifter som vi aldrig får veta om i svenska stormedier. Men på hans bloggar yttrar sig bara hans närmaste vänner. Därför försöker jag lyfta in hans förtjänstfulla grävande i ett annat diskussionsklimat.
Knut!
Utöver det som du helt korrekt skriver om Steigans blogg
och hans lyhörda bemötanden av kommentarer, så kan det finnas ytterligare en anledning att diskussionen fungerar så mycket bättre i en norsk blogg. Norges och Ukrainas historia har betydligt mer
paralleller än den mellan Sverige och Ukraina.
Norge har sitt 400 år av mörker under danskarna, därefter
unionen med Sverige. Endast 35 år efter unionsupplösningen
genomlider Norge en femårig ockupation av Nazityskland.
Under kriget hade Ukraina Bandera, Norge hade Qusling.
Det finns ingen adel i Norge, lika lite som i Ukraina. Inget
av länderna har drivit angreppskrig mot sina grannländer, däremot
krig inom sina länder mot utländska ockupanter.
Norge har sin befrielsedag, Ukraina har segerdagen.
Mats!
Jag håller helt med. Du beskrev det mycket bättre än jag skulle kunnat. I Sverige saknas liksom intresse för att situationer kan vara komplicerade och ses från olika håll. I Sverige har man rätt eller fel!
Mats!
Vi är väl överens om att Ryssland och USA-EU idag slåss om Ukraina. Och att Sverige i den konflikten är på den amerikanska sidan.
Är det inte vår uppgift i det läget att stå upp för en svensk politik som varken är ”amerikansk” eller ”rysk”?
Bo!
Jag vet inte riktigt vad din poäng är. Att Ukraina utsätts för huggsexa från inkringliggande stater är inget nytt i dess historia.
Mina poänger med inläggen här var tre:
– att Stefan Lindgrens bloggar om Ukraina ger en snarlik bild av vad som händer med den man får i Rysslands första TV-kanal
– att Steigans blogg lockat fram en intressantare och mer nyanserad diskussion om den komplexa situationen i Ukraina än jag funnit i Sverige (Knut höll med) och
– att en tänkbar anledning, förutom Steigans lyhörda sätt att kommentera kommentarer, skulle kunna vara Norges större historiska likheter med Ukraina.
Att vi via Stefan Lindgren får veta vad amerikanarna håller på med i sammanhanget samtidigt som vi via mainstream media får reda på vad ryssarna håller på med i samma sammanhang, tycker jag inte är mycket att orda om.
Det allvarliga är att Sverige i denna stormaktskonflikt i vårt närområde tagit ställning för en av dessa stormakter. I och för sig är ju inte detta så förvånande. Så har vi ju agerat sedan Kalla krigets slut i förhållande till denna stormakt. Och hittills har det väl varit ganska ofarligt. Men nu är ju ett nytt kallt krig under uppsegling. Och är det då inte dags att börja tänka igen?
Illusionslös Ukraina-analys av Spengler på Asia Times Online idag.
Bo!
Jag tycker att du diskuterar ganska endimensionellt, vilket naturligtvis är enklare. Detta får bli min slutreplik här, om du vill diskutera Ukraina så deltag gärna i Steigans blogg, där talas klartext om Janukovitj.
Jag sätter inte likhetstecken mellan att veta vad amerikanerna gör och vad som förmedlas i rysk TV. Eftersom jag två gånger i denna blogg skrivit om Stefan Lindgrens blogg, vill jag gärna tillägga att mitt uttalande specifikt gällde vad han skriver om Ukraina. Hans svensktextning av en klassisk rysk barn(vuxen)film är en kulturgärning.
Men låt mig ge dig ett exempel på ett avsteg från den endimensionella axeln. Jag var i Vitryssland i förra vecka, i Gomel i sydöstra hörnet, nära gränsen till Ukraina, och föreläste. Jag bodde på Gomels största hotell, med en strid ström av Gomelbor som besökte hotellet för att växla pengar, i huvudsak vitryska rubel mot dollar. I hotellets lobby kablades hela tiden ut direktsändning från Majdan. Kanalen var ryskspråkig, men inte rysk. Det var Euronews, en slags ”EU”-kanal. Mina vitryska vänner har den inte i sitt kabelnät, den fanns inte på mitt hotellrum. I lobbyn samlades ibland fler vitryssar för att titta på Majdan än vad som fanns i baren för att se OS i en vitrysk kanal. TVn i hotellobbyn kontrollerades bara av hotellet. Bilderna som förmedlades var klart till demonstranteranas fördel. Inga masker i närbild, döda demonstranter insvepta i ukrainska flaggor, osv.
Att EU-sidans version av Majdan kablades ut i en statskontrollerad TV i Gomels största hotell var för mig extremt överraskande. Samtidigt ingen tillfällighet. Euronews släcktes i hela Vitryssland under flera månader under krisåret 2011, där jag upplevde en massiv polisnärvaro på hotellet i november 2011 (6-8 poliser med hundar i lobbyn hela tiden; nu fanns inte en polis). Presidenten vet självklart att alla vitryssar ser rysk TV, och de flesta har naturligtvis den ryska bilden av Majdan. Vitrysk TV kan naturligtvis inte sända EU-propaganda, men höll en lite diskretare hållning om Majdan.
Skulle EU eller amerikanerna kunna styra vad som visas på ett hotell i Vitryssland? Självklart inte. Det är ingen hemlighet vad Alexander Grigorovich tycker om Janukovitj (”man ska inte göra affärer med sina barn”), som inledde sin bana som president med att förolämpa Alexander Grigorovich. Det glömmer han inte.
Händelserna i Ukraina har gjort att Vitrysslands president sitter säkrare än någonsin. Någon risk att oroligheterna skulle sprida sig till Vitryssland finns inte. Trots bara 40 km till gränsen var polisnärvaron i Gomel nästan lika låg som i Stockholm. Däremot är man orolig att ukrainska aktivister ska ta sig in över den trots allt ganska porösa gränsen.
I Minsk sörjer man inte Janukovitj.
Mats!.
Som väl framgått är det här inte Ukraina som är mitt fokus. Utan det är stormaktsrivaliteten i sammanhanget som intresserar mig och dess relevans för oss i Sverige. Och det är bakgrunden till att jag tycker att Spenglers analys är tankeväckande.
Inte ens ryssarna tyckte att Yanukovitj var mycket att hänga i julgranen. Nu ser de fram mot att också EU skall gå på pumpen där så att de kan komma tillbaka och kratsa kastanjerna ur elden. Ja, det är väl det mest optimistiska scenariot.