Roland och Marianne Pettersson
å Eniro finns 788 Roland Pettersson. I Östhammars kommun finns två, en i Östhammars tätort och en i Gimo. I vissa avseeneden är Roland P här i Östhammar mycket ovanlig, det vågar jag påstå.
Han är 87 idag (född 1932), opererad tre gånger för cancer och hans jämngamla fru Marianne och han har nyligen tvingats flytta från Norrköping – där de båda är födda och där de båda har bott hela sitt liv – till Östhammar. Norrköping kunde nämligen inte ordna en dräglig bostad åt dem. Marianne är rörelsehindrad idag.
Rolle rör sig dock lätt och skrattar mycket, har pigga ögon och mycket att berätta. Ofta faller efternamnen bort, som om vi något yngre alltid borde fatta vem Kalle, Tage, Gunnar, Nisse, Thomas, Robban, Sture och flera olika Janne är – eller var.
Förvånad blir jag över att nämnde Kalle visar sig vara Tage Daielssons äldre bror. Han var nämligen kompis med Rolle, fackligt aktiv metallarbetare och kommunist i Linköping på 40- och 50-talen.
Jag kollar upp Kalle Danielsson på Wikipedia; Jo, det stämmer, han satt sex år i stadsfullmäktige i Linköping för kommunisterna. Under sitt första fullmäktigesammanträde, på nyåret 1948, lade han fram en motion för att stödja den ”musikaliska fritidsundervisningen”. Detta ledde fram till bildandet av Linköping stads kommunala musikskola i febreuari 1949. Det var snits och stil på kommunisterna på den tiden.
Stadgade sig 15 år gammal
”Jag har aldrig blandat ihop erotik och politik”, säger Rolle plötsligt i något sammanhang. Han är lite av en mästare på slagfärdiga så kallade ”one-liners”.
Det där med att inte blanda erotik och politik var menat som en lätt humoristisk släng åt hans mer intellektuella Stockholmskompisar, som gjorde just detta misstag i alldeles för stor utsträckning. Och så räknar han upp ett antal 70-talskändisar, som jag inte ska upprepa namnen på här.
Men den här sortens ”icke inblandning” har såvitt jag förstår varit viktigt för honom och givit honom och Marianne ett förtroendefullt 72-år lång samvaro. De träffades 1947, båda då 15 år gamla. Marianne blev med barn och deras flicka föddes 1948. Marianne bodde med flickan hemma hos sin mamma i ett rum med kokvrå och Rolle kom och hälsade på så ofta som han kunde. Han bodde hemma hos sin mamma och Rolle i ett rum och kök, 37 kvm och varmvatten i kran en gång i veckan. Båda mödrarna var änkor och hela tiden hårt arbetande för att hålla ihop och försörja de sina.
Efter sex år kunde de gifta sig. Då blev de en familj och Marianne och dottern fick då efternamnet Pettersson. De var då 21.
”Utan kvinnorna hade samhället gått under då, berättar Rolle. De höll ihop allt och jobbade hårt. Morsan var först textilarbetare, men sedan var det städningar. De höll rent åt fint folk i Norrköping.
Barnavårdsnämnden kontrollerade att vi var skötsamma och arbetade innan vi fick godkänt att gifta oss. De var bra, ingen skugga över dom.
Morsan blev änka vid 47 och dog 1967. Hon talade med mig om allting. Till exempel frågade hon mig, när hon förstått att Marianne var i grosess, om jag inte kände till Elise Ottesen Jensen, hon som brukade hålla föredrag på Folkets hus. Och det var ju upplysande.”
Marianne flikar in att hennes mamma faktiskt gifte om sig tre år efter att Marianne och Rolle gift sig. Hon var ju tvungen att ta hand om flickan tills de fick eget och då blev det hennes tur.
Kommunist sedan tonåren
Roland Pettersson är alltså kommunist. Det har han varit sedan tonåren. ”Är man inte humanist kan man inte vara kommunist” slår han fast med ännu en av sina slagfärdiga one-liners och skrattar lite illmarigt. Detta apropå allt tal om kommunistiska grymheter i historien.
Kommunist alltså, och satt som en av fem ledamöter i Norrköpings stadsfullmäktige för gamla SKP 1963–1970.
”Vi var fyra killar och en tjej, som tyvärr hoppade av efter första perioden. Då blev vi fem killar. Och vi hade inget betalt! Partiet hade en klille anställd på halvtid då i Norrköping. Sossarna hade över 50% i valen på den tiden.”
Partisprängningen 1967
När partiet sedan sprängdes 1967 satt Rolle kvar i Norrköpings fullmäktige på sitt gamla SKP-mandat.
”Jag var kritisk till sprängningen, tyckte visserligen man skulle bryta med Sovjet, men tyckte att KFML-arna istället hoppade i säng med kineserna. Det gillade inte jag. Så jag tänkte lägga av med politiken efter nästa kommunalval och istället satsa på facket.”
Men så blev det inte. 1970 rådde stor förvirring i utbrytargruppen KFML*. Där fanns nämligen en militant göteborgare som ville ”ställa facket åt sidan” och uppmana till vilda strejker. Det här splittrade KFML-ledningen.
Vännen från gamla SKP, Sture Ring, kontaktade då upp Rolle och bönade och bad honom hjälpa dem att skriva en bok om hur det fackliga arbetet borde bedrivas. Det här var Rolles specialområde och kunde därför inte motstå erbjudandet. Det blev så småningom den klassiska boken Gör facket till en kamporganisation, en veritabel vattendelare inom den växande vänstern.
Bland skönandar och ensamseglare
På så sätt drogs Roland Pettersson in i det centrala arbetet bland alla intellektuella skönandar och ensamseglare, som flockades runt tidningen Gnistan och den kommande partistyrelsen. Namn vi kan känna igen än idag i den första partistyrelsen är Gunnar Bylin (läkare och partiordförande), Sture Ring (fackordgörande i DN:s grafiska fackklubb), Bo Gustafsson (professor i ekonomiska historia), veteranen Nils Holmberg plus en lång rad begåvade unga intellektuella radikaler. Några av dem var Thomas Bolme (skådespelare och medlem i Fria Proteatern), Sköld Peter Matthis, Gunnar Ohrlander, Jan Guillou, Jan Myrdal, Jan Stolpe, Robert Aschberg, Mats Örbrink, Peppe Engberg, Stefan Lindgren, Kalle Hägglund och Christer Lundgren. Wikipedia nämner ytterligare några; Anders Björnsson, Knut Carlqvist, Christian Diesen, Harald Holst, Peter Kadhammar, Thorbjörn Larsson, Dick Sundevall och Jörgen Widsell.
Många kulturpersoner var så kallade ”hemliga medlemmar”. De ville inte skylta utåt med sina partisympatier, så de bara betalade pengar och räknade sig som fristående och hade förstås mycket svårt att underordna sig några partibeslut.
Nå, den här kretsen seglade i stark medvind och var under början av 70-talet navet i den då ännu växande vänsterrörelsen – tätt knuten till Vietnamrörelsen – som faktiskt under några år erövrade det så kallade problemformuleringsprivilegiet i landet.
I nästa avsnitt: Partiledaren Roland Pettersson i världspolitiken.
* Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna
Vad som hände med skönandarna som flockades ”runt tidningen Gnistan” är ju allom bekant. Men vad hände med alla Martorna (Lukas 10:38), som inte hade tid att sitta vid mästarens fötter för att de hade så mycket att stöka med i köket? Den historien är tämligen osynliggjord. Men i Knut L:s blogg framträder de. Nu är det dags för den trägne arbetaren i vingården, Roland Pettersson, att dyka upp. Och han bor i Östhammar! Väldigt spännande, Knut. Jag ser fram emot del 2.
Vad beträffar Tage Danielssons bror tycks jag minnas att Klas Gustafsson (den gode biografen) skriver mer utförligt om bröderna Tage och Karl i Tage Danielssons tid.
Rolle har nog råkat i knipa med sin moralistiska definition av ”kommunist”.
Enligt Wikipedia är en ”humanist en person som studerar eller studerat humaniora, eller som är verksamma inom skönlitterär forskning, historia och andra humanistiska vetenskaper, en person som är anhängare till humanism eller har en allmän humanistisk inställning med betydelsen medmänsklig.”
Detta utesluter definitivt Lenin som kommunist, eftersom han, till skillnad från poeterna Mao och Stalin, inte brydde sig om de sköna konsterna. Han var dessutom, enligt alla vittnesmål, inklusive Molotov, inte en person man kunde beteckna som ”medmänsklig”.
Roland P anser: “Är man inte humanist kan man inte vara kommunist”. Detta är gott och väl. Men detta har även blivit en förevändning för att se bort från att det leninistiska arvets förlamande teoretiska konsekvenser och dess odemokratiska praktik, för att inte tala om den förljugna bilden av att Sovjetunionen, Kina och de så kallade östeuropeiska folkdemokratierna som skulle ha något med socialism att göra.
Sköld-Peter Matthis namn är felstavat.
Det är alltid svårt med benämningar, etiketter, för var och en läser in sina värderingar i dem. Jag har stor sympati för Rolles uppfattning att man inte kan kalla sig kommunist om man inte värnar om människorna. Det skulle jag kunna utveckla. Men jag minns den outtröttliga Kira i Nordahl Griegs Ung må verden ennu være:
– Hvad synes De om Gitler?
Den russiske eiendommelighet å erstatte bokstavet h med g, virket alltid humoristisk på Ashley /…/
– Jeg tror De er gumanist, sa hun bestemt.
– Og hvad mener De med det?
– En gumanist er et menneske som føler uvilje ved urett og som ikke kjemper for det som er rett.
– Og hvad er rett?
– En verden hvor menneskene ikke er delt i klasser: de som lider nød og de som tjener på nød.
Inte ett enda kvinnonamn i den här uppräkningen förutom Rolles Marianne. Det är förbaske mig sämre än självaste SD! Tala om gubbvänster!
Ja, jag fanns också även om jag tillhörde de kvinnliga bifigurerna som av gubbvänstern hade till uppgift att serva de manliga klasskämparna och hålla dem i god kondition. Feminister gillades inte, eftersom klasskampen stod över kvinnokampen och feministerna inte ville underordna sig. ”Ingen klasskamp utan kvinnokamp” påstod den socialistiska Grupp 8 som ansåg att arbetarkvinnorna var dubbelt förtryckta, både som arbetare och som kvinnor i en patriarkal arbetarrörelse. Men även kvinnorna i andra samhällsklasser var förtryckta. Det öppnade för samarbete om gemensamma intressen ansåg feministerna i arbetarrörelsen, medan gubbvänstern avvisade allt samarbete mellan kvinnorna i olika samhällsklasser.
Det är nog ingen tillfällighet att det bara finns mansnamn i den här aktuella historiska återblicken. Gubbvänstern ser fortfarande kvinnorna som bifigurer.