Söndagen den 23 mars 1919 strålade knappt 300 människor samman i en lokal vid Piazza San Sepolcro i Milano. De församlade utgjorde en splittrad skara: intellektuella, anarkister, republikaner, monarkister, judar, katoliker, antisemiter och, icke att förglömma, en handfull kvinnokämpar och feminister. Innan den 300-hövdade flocken skingrades hade en löslig organisation – ett slags embryonal rörelse – bildats och skådat kvällens ljus. Den hette Fasci italiani di combattimento och leddes av journalisten (m.m.) Benito Mussolini.
Drygt tre veckor senare, tisdagen den 15 april, bröt sig ett dussin aktivister från detta nya kamaraderi in på den socialistiska dagstidningen Avantis redaktion, alla klädda i svarta skjortor. Hela inredningen totalförstördes, fyra människor avlivades och ytterligare 39 skadades svårt.
Det fascistiska segertåget hade därmed rullat igång och skulle hejdas först 26 år senare, dessvärre inte för gott.
För 23 mars- och 15 aprilhändelserna 1919 redogör Henrik Arnstad i sin uppmärksammade bok Älskade fascism med undertiteln De svartbruna rörelsernas ideologi och historia (Norstedts, 2013). Tyvärr har författaren missat att den 15 april är ett fascistiskt märkesdatum även i år – år 2014: precis före 24-slaget denna dag har nämligen 3000000000 (tre miljarder) sekunder gått tillända sedan Benito Mussolini och de andra pionjärerna träffades vid Piazza San Sepolcro i Milano för inte fullt 95 år sedan. Själv tänker jag inte engagera mig i sekundfirandet.
Det är en något spretig bok som Arnstad skrivit, och hans stil är inte odelat njutbar. Men förtjänsterna skall inte nonchaleras. Man får lära sig mycket om fascismens härjningar under mellankrigstiden i framför allt Italien, men också i länder som Ungern, Rumänien, Spanien, Frankrike, Estland, Lettland, Litauen, Norge, Finland o s v. Däremot har Tredje Riket satts på undantag, möjligen beroende på att ämnet redan är genomtröskat i otaliga verk. I gengäld begränsar sig författaren inte till Europa. Även Japans expansionistiska militärstyre (1931-45) och ”Don’t cry for me, Argentinas” skenbart orimliga perónism berörs. Eva ”Evita” Duarte/Perón sägs för övrigt vara ”den enda kvinnliga galjonsfiguren i fascismens historia” (sid 155).
Till bilden hör att fascismen var oerhört populär i vida kretsar under en följd av år, kanske främst i mitten av 30-talet. Det beror nog, i varje fall delvis, på att de ledande ideologerna också torgförde vänsteridéer. Arnstad drar ideligen klara skiljelinjer mellan å ena sidan den auktoritära konservatismen – representerad av Franco, Salazar, Pinochet, Ion Antonescu, Philippe Pétain m fl. – och å andra sidan de skjortklädda rörelserna med optimism och ungdomlig fräschör som kännemärken. Det handlade kort sagt om imperfektum mot futurum. Numera är Hitler och Mussolini allmänt föraktade, och detta med all rätt. Men 1935 och angränsande år älskades och avgudades de av breda majoriteter i sina länder. Frågan är om det någonsin i den politiska historien funnits en ledare, som varit föremål för en popularitet jämförbar med Benito Mussolinis under dennes glansdagar.
Tilläggas kan att Antonio Gramsci redan 1921 underströk att fascismen inte är ”enbart reaktionär”.
Arnstad bidrar inte med någon egenhändig definition av den fascistiska ideologin. Men på flera ställen i sin bok konsulterar han Roger Griffin, professor i politisk filosofi vid Oxford Brookes University, och citerar med välvilja dennes lika ordknappa som kontroversiella definition:
”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna i sina olika gestaltningar är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.”
Extremnationalism och pånyttfödelse alltså. Skulle det vara hela fascismsaken? Jag är inte säker på det, låt vara att Arnstad bedyrar att Griffins definition numera har konsensusstatus i forskarvärlden (men likafullt betraktas som ”kontroversiell”…).
Genom att inte kräva stort mer av de edsvurna än långtgående nationella och messianska böjelser kan Arnstad sortera in både Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, Sannfinländarna och, väl att märka, Sverigedemokraterna i det fascistiska båset. Ja, på sid 366 skriver han uttryckligen att ”det traditionellt socialdemokratiska Norden har efter tvillingtornsattacken 2001 blivit ett av de starkaste fästena för de nya extremistiska rörelserna” – som han alltså, undantagslöst, stämplar som fascistiska.
Själv har jag inga kategoriseringsproblem med grekiska Gyllene Gryning eller ungerska Jobbik; i dessa bägge fall (och i ytterligare några) handlar det alldeles uppenbart om fascism eller nationalsocialism. Men jag hyser tvivel om det kloka i att etikettera, t ex, SD eller norska FRP på samma sätt, hur obehagliga dessa partier än kan te sig. Skälen är flera:
Ett är att jag inte vill grovsortera lika obekymrat som de högerextrema själva gör. ”Nu ska ni dö, marxister!” löd Anders Behring Breiviks stridsrop, när han stegade i land på Utöya och sköt 69 socialdemokratiska ungdomar till döds. Men bland de ihjälskjutna fanns ju inga marxister. Påstår vi att Gyllene Gryning och Sverigedemokraterna tillhör samma fascistiska gemenskap, så får vi i konsekvensens namn också medge att Socialdemokrater för tro och solidaritet (Broderskapsrörelsen) och Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) delar samma marxistiska lägenhet. Något som de förvisso inte gör.
Ett annat skäl är att man här i riket hissat pestflagg för Sverigedemokraterna i många år utan att detta på något sätt har minskat partiets attraktionskraft. En officiell fasciststämpel i pannan på Jimmie Åkesson vore bara ännu ett uttryck för denna beröringsskräckens politik. De goda sluter leden mot de onda. Men är de goda verkligen så goda som de inbillar sig?
Henrik A varnar för att ”fascismen kan bli 2000-talets ideologi”. Åsne Seierstad är inte lika pessimistisk. Hennes bok om Behring Breivik – En av oss: en berättelse om Norge (Bonniers, 2013) – är klart bättre än Arnstads, men de två arbetena kan med fördel läsas parallellt.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Benito Mussolini, Henrik Arnstad, Älskade fascism, Eva Perón, Evita, Franco, Salazar, Pinochet, Ion Antonescu, Philippe Pétain, Antonio Gramsci, Roger Griffin, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Gyllene Gryning, Jobbik
Arnstads kategorisering är tvivelaktig – han sätter likhetstecken mellan fascistisk och nationalistisk. Därmed tvingas han, i alla fall implicit utnämna såväl Mandela som Gandhi till fascister.
Samtidigt ignorerar han fullt medvetet vad de flesta ända sen trettiotalet (tänk på Orwells definition!) har sett som fascismens kärna – hierarkin och över-underordningen.
Jag misstänker att Arnstads agenda är EU och WTO. Bort med nationsgränserna, fram för övernationella hierarkier. Skamstämpla dom som slåss för självbestämmanderätt med att dom på något vis skulle ha något gemensamt med Hitler.
Det visades en dokumentär på SVT (?) nyss, där det klart visades vilken andraplansroll Mussolini spelade inför Hitler. Icke desto mindre krigsivrare!
Om du inte tycker Griffins definition är tillräcklig Mats, vad anser du då mer ska till för att beskriva den moderna fascismen?
Kanske bäst att inte använda ordet i fråga alls. Med så många användningar blir det till slut bara emotivt. Men allmänbildande detta med ”Don´t cry for me Argentina”. Jag hade just på Asia Times Online läst en artikel av Spengler/David Goldman med den rubriken utan att tidigare ha hört det uttrycket. Intressant artikel för övrigt i dessa PISA-tider. Pessimist som alltid verkar de konfucianska kulturerna i Ostasien vara de enda som denne nygamle Spengler idag ser någon framtid för.
Leif Törnqvist!
Fascismen är gediget anti-intellektuell. Därtill är den våldsbejakande, antidemokratisk och ser positivt på ”dådet” och det spontana handlandet. Griffins definition är otillräcklig och tveksam också av det skälet att all nationalism – den norska t ex – inte är enbart av ondo. Inte heller allt tillbakablickande mot svunna tider behöver vara odelat negativt. I den italienska fascismen blev antisemitismen virulent först omkring 1938 – dessförinnan icke så. Nazismen är förstås antisemitisk. Möjligen hade den firat än större triumfer denna antisemitism förutan.