Nu samlar vi pengar till flyktingarna. Vi gör det för deras skull, men också för vår egen. Samlar vi inte in de 25 miljarderna per år till UNHCR nu blir det mycket dyrare senare, som Hans Rosling med sedvanlig skärpa slog fast på Globengalan för en stund sedan. Flyktingarna har nu fått oss att fatta att kriget måste få ett slut. Till dess att flyktingarna kan återvända behöver UNHCR pengarna! Och det lilla vi kan göra i Sverige ska vi förstås göra. Vi sms-ade ett bidrag till UNHCR. Gör det du med.
Alla inser nu alltså att, för att stoppa flyktingströmmen måste Syrienkriget få ett slut. Därför möts och talar världens ledare just dessa dagar i FNs generalförsamling. Plötsligt har FN blivit den viktigaste världspolitiska arenan igen.
De två huvudkrafterna i Syrienfrågan (som alla sedan rättar in sig efter) är USA och Ryssland. Obama och Putin alltså. Obama talade om att samarbeta med alla, inklusive Ryssland och Iran (och uteslöt inte samarbete med Assad) för att bekämpa IS. Putin föreslår en bred koalition (inklusive Assad) för att bekämpa IS. Uppenbarligen har IS blivit ett gemensamt hot mot bådas intressen i regionen och i stort. Detta är det nya.
I den politiska kraftmätningen mellan USA och Ryssland som pågått, och som blivit allt mer akut efter Afghanistan, Irak, den arabiska våren, Libyen och till sist nu Ukraina och Syrien, har USA hamnat i ett slags utmattningsläge. Världens i särklass starkaste militärmakt! Allt man gjort sedan Afghnaistaninvationen 2001 utgör ett grymt stort fiasko, med betoning på grymt.
Syrien blev vändpunkten, där fick man till slut alla emot sig; Al-Qaida, Al-Nusra, IS, Israel, Saudiarabien, Qatar och allt annat man gynnat och understött i sin strävan efter kontroll över Mellanösterns naturrikedomar och strategiska stödjepunkter. Bushens vanvettiga ”War on Terror” måste bytas ut mot en annan strategi. Insikten om detta ökar nu snabbt bland ledande USA-politiker.
En annan plågsam insikt – som många USA-presidenter tvingats inse före Obama – är att USA inte kan styra allt. Det finns motkrafter man inte rår på. Ryssland är en sådan idag och bakom Ryssland står den nya BRICS-blocket. Frågan är alltså hur den ordnade reträtten ska göras så smärtfri som möjligt. Det här är nu västvärldens (världssamfundet – USA/EU) stora utmaning. Med Iranavtalet startades reträtten.
Ryssland har däremot denna tid kunnat ligga lågt och ägna sig åt sitt framgångsrika propagandakrig och bida sin tid. Man har ju i princip haft rätt hela tiden i kritiken av ”The War on Terror” som lett till USA/Natos folkrättsstridiga aggressiva politik från Afghanistan 2001 till idag. Och ej att förglömma, Natoexpansionen. Nu har de nått den punkt då man kan skörda, d v s möta USA för att göra upp. Men sådana uppgörelser är alltid farliga för dem som kan komma i kläm. Återkommer till det.
Syrienkriget kommer nu dock att vändas mot vapenvila och fred, vilket är en välsignelse. Att göra slut på IS och därmed få slut på kriget borde inte vara särskilt svårt om man (USA och Ryssland) verkligen önskar det. Strömmen av vapen från USAs gamla allierade (Saudiarabien och Qatar) till IS borde kunna stoppas. Och istället kan Assad-regimen få vapen och annat militärt stöd från både USA och Ryssland. Så borde saken kunna vara ganska snabbt militärt överstökad. En sådan insats av både USA och Ryssland borde kunna få stöd i FNs säkerhetsråd. I så fall är den även folkrättsligt försvarbar.
Varför är trots allt en uppgörelse mellan Obama och Putin om att tillsammans nedkämpa IS också farlig? Många frågor träder fram. De viktigaste hänger samman med frågan vad som händer sedan, den fråga USA förresten inte intresserat sig nämnvärt för i något av sina senaste krigsföretag. Visserligen är Putin en slags garant för att Obama inte ska iscensätta en statskupp och tillsätta en lydregim. Det är närmast standard för hur USA brukar agera.
Al-Assad och Bathpartiet kommer att försvagas och bli svårt beroende av Ryssland och nu även av USA. Vilken roll kommer Assad-armén att få i detta krig och hur kommer den att agera? Kommer Syrien att kunna bestå som självständig stat, eller delas i olika protektorat? Att applådera ett militärt ingripande från USA och Ryssland i ett annat land kommer att kännas mycket ovant. Men om det sker på Assads begäran skulle det kunna bli ännu lite mer folkrättsligt okey.
Allt det här börjar så sakta även klarna för svenska ledarskribenter, journalister och ledande politiker. Ett slags snöpligt men mycket välkommet återtåg har alltså också här påbörjats. Eller som Rosling sa: ”Flyktingarna har fått oss att förstå – Tack!”
Margot Wallström, Sverige kräver att Assad skall bort. Kan ingen hjälpa henne?
En del är förmodligen så dumma att de faktiskt tror på USAs politik. Då sitter de löst nu.
Margots (S-regeringens) erkännande av Palestina var måhända en bra sak. Men ”feministisk” och allmänt ”moralisk” utrikespolitik faller snart igenom. Hela Afghanistankriget byggde på ”feminism”. Bomba afghanska gubbar! Till exempel …
Mmmm? General William Westmoreland hade nog rätt när han sade att USA vann militärt i Vietnam. Det gjorde ju USA och Nato också i Irak och Libyien!
Men som det heter, ”en sådan seger till och vi är förlorade”. USA och Nato borde vara tacksamma emot Assad för att Syrien fortfarande håller stånd i sitt flerfrontskrig.
Tron att USA skulle vilja samverka med Ryssland i Syrien är jag fortfarande skeptisk emot. Och det verkade den ryske utrikesministern Lavrov också ha varit, som vi kunde se i inledningen på Rapport för ett par dagar sedan.
Ty det strategiska målet för USA har hela tiden varit att få bort Ryssland och dess marinbas från Syrien, liksom Rysslands strävan har varit att bli kvar där. Nej, utifrån USA:s övergripande politik är det klokast att fortsätta stödja IS i smyg, medan medan man lägger ut massiva retoriska dimridåer. Hade Obama varit ärlig i sina ord om samarbete med Ryssland hade han inte använt så totalt fördömande ord om Rysslands syriske bundsförvant som han gjorde.
Talet, som jag hörde i sin helhet över BBC World, var fullt av motsägelser och verkar ha skrivits så att alla nyhetskanaler skulle kunna få just det ”sound bite” som de ville ha.
Jag håller med Anders Persson om att Obamas tal inte ger anledning till någon större optimism om att USA skulle ha ändrat sin politik. Eller vad sägs om följande citat:
”I lead the strongest military that the world has ever known, and I will never hesitate to protect my country or our allies, unilaterally and by force where necessary.”
Anders P!
Jag hörde inte Obamas tal. Jag går på tolkningar av talet. Wallström lär enligt Håkan Holmberg (UNT) ha karaktäriserat Assad som en som använt ”tunnbomber och kemvapen mot sin befolkning”, vilket kan vara uppsnappat ur Obamas tal. Det innebär dock inte att hon (svenska regeringen) är emot ett samarbeta mellan USA och Ryssland mot IS. Vad Obama inte sa är kanske ändå det viktigaste. Att ett samarbete mot IS med Ryssland förutsätter inte att Assad först måste bort. Det tror jag är det viktiga. Här finns en kursändring. Vad som ska hända sedan är nu knäckfrågan. Assad är den enda möjligheten för tillfället. Att som Håkan Holmberg trosvisst att ”Assadregimen bär huvudansvaret för att kriget alls brutit ut” (dagens UNT) kan man förstås säga, men den saken kommer säkert att diskuteras och modifieras vad det lider – precis som i Ukraina förresten. Vi får se …
Västs agerande de sista 10-15 åren påminner mig om Brightons fotbollslag som i FA-cupmatchen mot Liverpool 2012 lade fyra mål medan Liverpool bara lade tre. Problemet var dock att tre av Brightons mål var självmål.
Samma liknelse kan man förresten applicera på våra politikers agerande emot SD. Alltså: varken Putin eller Åkesson är några övernaturligt skickliga politiker – det är deras motståndare som är ena töntar.
I artikelns början nämns Hans Rosling som jag av och till debatterat med sedan 1968, då vi lärde känna varandra under medicinstudierna i Uppsala. En diskussion av fördelar och nackdelar med hans världsbild finns i blogginlägget ”Förskönar Hans Rosling verkligheten?”.
Anders R!
Rosling är en karismatisk pedagog. Hans bild av världen är förstås inte fullständig och måste därför diskuteras. I Globentalet hade han en balansgång att gå mellan ”fakta” och politiken, vilket jag tycker han klarade på ett bra sätt. Han poängterade Syrienkriget som huvudorsak till flyktingvågen och förde fram FN och UNHCR på ett bra sätt. Det var inte skit!
Det Stefan Lindgren skrev i en kommentar den 11 februari, 2014 kl 09:48 efter din Roslingartikel tycker jag är bättre än att kräva avskaffande av kapitalismen som patentlösning i alla sammanhang.
”Antiimperialism” kan samla många fler än allmän ”antikapitalism”.
Clausewitz myntade för sisådär två århundraden sedan talesättet ”kriget är politikens fortsättningen med andra medel”. Kanske bör vi stanna upp ett ögonblick och fundera på om inte mänsklighetens handlande i mycket präglas av den omvända tesen att ”politiken är krigets fortsättning med andra medel”?
Om man säger att statistikens siffror ”ljuger” så menar man att underlaget och/eller bearbetningen är en ren förfalskning. Det kan det vara, men troligare är att siffrorna är korrekta, men de slutsatser som görs, eller som läsaren inbjuds göra, är missvisande. Läs min artikel i senaste FiB/K där jag berättar om hur Söderköping 2011 sades vara den stad där brottsligheten ökade mest i Sverige, nämligen 33% mot Stockholms, Göteborgs och Malmös 5%.
Från vänsterhåll fick man förr mycket nyttig aktuell information och strategiska insikter. Ukrainakonflikten har dock visat vänstern som näst intill oanvändbar när det gäller uppdatering av sakläget, och när det gäller strategi så har det i det närmaste varit lika illa med geopolitiska polariseringar in absurdum. Så man får söka andra källor och bibehålla skepticismen.
Jag har hållit mig utanför Syriendebatten, att Assad är en auktoritär ledare med stora fängelsehålor tycks mig vara bekräftat. Att utomstående snabbt lade sig i den inre konflikten med synnerligen motstridande motiv likaså. Så kom jag över denna artikel som gör en systematisk genomgång av de olika utländska aktörerna. Om man kan dra så långtgående slutsatser som Ghassan Kadi gör är jag osäker på. Men att mer eller mindre alla 10 utländska huvudaktörer nu backar och fått andra problem att tänka på förefaller lovande. Att USA och Ryssland samarbetar i någon reell mening förefaller mindre troligt, förhoppningsvis går inte Ryssland in med marktrupper heller utan gör begränsade insatser.
Det nya för mig i artikeln var vikten av Libanons aktörer och varför Israel är försiktiga. Det förefaller mig som alltför stor tonvikt lagts på gulfstater och Saudi när läget mellan Libanon-Israel-Syrien är nog så viktigt. Bristen på socialt perspektiv i artikeln gör mig skeptisk men realpolitiska analyser behövs också:
Ghassans artikel, slå Ghassan som sökord så kommer de andra artiklarna i serien upp.
Och om dagsläget: det visar sig att Ryssland inte bombar IS utan Al Qaida/Al Nusra, vilket västvärlden fördömer medan Saudiarabien som har fullt upp med att bomba sönder Jemen är rasande på Rysslands stöd till Syrien s regering.
Enligt Guardian så är det inte främst Al Nusra/Al Qaida som attackeras utan FSA. Genom att under lång tid understött ett sönderfall och främjat mujaheddin och islamister av olika sorter i arabvärlden och Afghanistan så tycks nu västvärlden ha hamnat i ett läge som underlättar för rysk propaganda om att det är IS Ryssland bombar.
Tor B!
Hur vet du att Guardians uppgifter är korrekta och inte USA-inspirerad psykologisk krigföring? Syriskt flyg uppges ha bombat ISIS högkvartersstad Raqqua med uppgifter från ryska satelliter.
Ukraina: Folket i Bild har med start våren 2014 haft flera vederhäftiga artiklar om Ukraina (bl a av mig), liksom Pål Steigans, Stefan Lindgrens och min blogg.
Syrien: Läs föreningen Syriensolidaritets häfte ”Vad händer i Syrien”? från september 2013, 107 sidor. Artiklar i FiB och på bl a nämnda bloggar med faktarik information. Vad är beläggen för ”Assads fängelsehålor”?
Att Vänsterpartiet intagit nästan samma syn på Syrienkonflikten i viktiga avseenden är tragiskt. Bildt konstaterade att han och Hans Linde (V) hade ungefär samma syn. Döm inte vänster efter detta. Proletären har dock haft många bra artiklar om Ukraina och Syrien har jag sett.
Knut!
Det är av central betydelse att ersätta dagens primitiva kapitalism med ett betydligt bättre och betydligt mer rättvist ekonomiskt system. Då kan mänskligheten verkligen ta itu med stora frågor som klimatfrågan, den onödiga arbetslösheten, den begränsade tillgången på råvaror etc.
Hans säger en del bra saker. Det har han alltid gjort, alltsedan vi diskuterade Vietnamkriget flera gånger 1968-69. Jag framhåller detta i mina blogginlägg 2012, 2014, i artikel i FiB – men jag nämner också vad jag anser vara viktiga begränsningar.
I gårdagens Aktuellt 21.00 var Claes Elfsberg mer emotionellt upprörd än John Kerry över Rysslands attacker i Syrien. Kerry lämnade öppet om Ryssland angripit IS eller andra rebeller (USA-stödda) och sa att om Rysslands inhopp bara var ett stöd för Assad hade Ryssland spelat falsk. CE påstod att Ryssland inte angripit IS, men blev korrigerad av ”rysslandskännaren” Gudrun Persson som sa låt oss vänta och se …
En annan sak – USA och koalitionen mot IS har genomfört flera påstådda attacker mot IS men vi har inte fått se bilder från marken. Nu illustrerades Rysslands attacker med bilder på skadade och hus i ruiner – ingen tillfällighet!
Anders R!
OK, enligt din övertygelse är ett ”avskaffande av kapitalismen” lösningen på världens stora problem. Men, denna – enligt min uppfattning – trosvissa önskedröm väcker fler frågor än den ger svar. Även jag ser de stora problemen i den globala kapitalismens spår, men också en förnuftigt styrd kapitalism som en – hittills oöverträffad – god drivkraft för teknisk och social utveckling.
Därför är jag inte ”antikapitalist” i största allmänhet, däremot antiimperialist.
Men din och andras ”antikapitalism” bör diskuteras. Jag ser den som begränsande för hur t ex fredsfrågan ska föras. Många kan exempelvis vara emot Nato utan att vara emot kapitalismen (eller vilket ofta är fallet för socialismen). Min blogg står inte på en antikapitalistisk (socialistisk) plattform. Den står, liksom jag själv på FiBs plattform. Åter alltså med Stefan Lindgrens ord: ”Man stiger aldrig ned i samma flod två gånger. Fattigdomen förändrar utseende. Imperialismen lever och har hälsan”. Inriktningen för mig är alltså att imperialismen måste bekämpas först och främst.
Viktiga argument, Knut!
Det är också viktigt att hålla i tankarna att en mycket väl kan vara mot ett svenskt medlemskap i Nato utan att för den skull vara mot själva Nato.
Och att det bara är vi själva som bestämmer var enhetsfrontens gränser dras för att nå det önskvärda politiska resultatet!
Jag har i min egen kommentar till min egen artikel om Estland tagit mig friheten att uttrycka stöd för Estlands medlemskap i Nato – utan att därför anse att Sverige ska gå samma väg. Tvärtom, Estland och de övriga baltiska länderna skulle vara tryggare utan ett svenskt Natomedlemskap.
En helt annan vinkel på situationen i världen får man i mitt nya ”liv och husorgan” Jerusalem Post. Där utmålas i en ledare Putin som den starke mannen som kickar omkring den lealöse Obama.
Anders P!
Efter att Obama skrivit på avtalet med Iran, har han demoniserats i Israel, så man ska nog ta en del av vad som sägs där med en nypa salt.
Saudiarabien är fortfarande USA:s främsta allierade i arabvärlden (enligt Obama) och en av världens största importörer av amerikansk krigsmateriel, och deras blodiga krig mot Jemen är helt beroende av Obamas tysta medgivande. Men det och låga oljepriser gör att den saudiska ekonomin sjunker. De senaste olyckorna kring Mecka har också sänkt regimens anseende hos befolkningen. Trubbel framöver, antagligen.
Mina krav på rapportering från konflikter har kanske varit överstora efter 2 års arbete med Ukrainakrisen, med internationella skypemöten, ofta varje vecka.
För att hålla sig uppdaterad och få analyser av utvecklingen i Donbass, Ukraina eller Ryssland och ibland även i väst så har det varit för mig udda källor som bloggen Vineyard saker eller sådana som Paul Craig Roberts och många till, där det gått att finna användbar information.
Ingen av dessa källor har varit vänster eller sådana där jag delar den ideologiska synen med redaktörerna, förutom The Ecologist.
En del vänsterkällor som Global Research eller Voltaire.net är notoriskt opålitliga genom att övertolka nyheter och även komma med information som visar sig vara felaktig.
Stefan Lindgren har gjort mycket nytta när det gäller nyheter om Ryssland, vilket är gott så, men betydligt mindre om Ukraina. Steigan har haft växande bra rapportering.
Generellt med vänstern gäller dock att den fastnat i två motstridiga bilder. Den ena är av en fascistjunta i Kiev, den andra är ett Ryssland som begår folkrättsbrott genom införlivandet av Krim. Genomgående har den varit statscentrerad i ena eller andra riktningen, medan social krafter underrapporterats. För det mesta har de inte funnits alls. Vill man ha en ordentlig analys av Krimfrågan bortom vänsterns pattsituation får man gå till danska main stream historiker som tar upp folkomröstningarna i Schleswig och likheterna mellan dansk ultranationalism på 1860-talet i jämförelse med nutiden ukrainska, medan svensk vänster ältar formaliteterna och aldrig lyckas komma förbi det i debatten avgörande argumentet för krigshetsen mot Ryssland, därtill för Nato-medlemskap.
När det gäller Syrien var det en artikel som saker.is förmedlat som gjorde att jag fick en del insikter om Syrienkrisen som jag inte insett tidigare, trots att även den var statscentrerad. När det gäller fängelsehålor så trodde jag som sagt att både FN-rapporter och Olof Palme-center-rapporter talade ett tydligt språk eller böcker som den av kommunisten Aram Karabet.
Vidare har jag blivit förvånad över att den socioekologiska sidan av Syrienkonflikten lyfts fram så lite. Att Assads nyliberala jordbrukspolitik (som inte minst också är Sveriges och som är en brännande fråga i Ukraina) drabbade bönderna och landsbygden vilket blev en av de stora faktorerna bakom upproret mot regimen. Jag saknar helt enkelt hos vänstern analyser bortom vilken stat som gör det rätta eller det felaktiga, analyser som sätter sociala och ekologiska förhållanden i centrum som gör olika konflikter begripliga och möjliga att förbinda.
Visst kan man intressera sig för vilka länder statsöverhvuden besöker, men ge mig gärna först en rejäl social och ekologisk analys som kan ändra maktförhållandena tack, för att parafrasera socialdemokraterna.
I SVT:s finska Uutiset, 5 minuter och 2 sekunder in in programmet kan vi se och höra Luxemburgs utrikesminister Jean Asselborn gratulera Sverige för att vi tar emot flyktingar med utropet ”Bravo Switzerland!”