Nu på sistone har jag lusläst Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare (Ordfront) och en hel del annat i ’Quick- och Sture Bergwallsgenren’. Ämnet upphör aldrig att fängsla mig, och det finns miljontals trådar att nysta i. Här är några:
Det sägs ofta att Quickaffären är en rättsskandal men även en vårdskandal. Visst, men de båda skandalerna kan inte separeras; de är intimt sammanlänkade med varandra. I praktiken har vårdskandalen på Säterkliniken varit en förutsättning för de juridiska haverierna.
Som de flesta känner till var det för sina terapeuter – i all synnerhet för Birgitta Ståhle – som Thomas Q började seriebekänna ett stort antal mord. Alla dessa mord uppfattades av Ståhle och hennes Säterkolleger som logiska svar på, eller, med innesnackstermer, som återgestaltningar av mördarens barndomstrauman. Av sådana fanns det många i lagret. Fadern och modern skulle bägge, enligt vad TQ påstod, regelbundet ha våldtagit honom och rent av sökt dräpa honom ett par gånger. Till detta kom att de gav den arme Sture hela skulden för att hans 4,5 år yngre bror Simon avlivats under milt sagt hårresande omständigheter. (Att Simon tillhörde fantasivärlden, f ö i likhet med dråpförsöken och våldtäkterna, är numera ställt utom tvivel.)
Återgestaltningar kopplade till outhärdliga trauman i barndomen var en central tankefigur i ’Säterideologin’, en ideologi som tidigt inspirerades av en viss Margit Norell (1914-2005). Margit N hade brutit med Psykoanalytiska Föreningen, därefter bildat en förening för s. k holistisk psykoanalys och slutligen brutit sig ur även denna. På så vis blev hon för kliniken i Säter vad Frank Baude en gång blev för snedseglarna i Göteborg. Typiskt är att mordet på 14-årige Thomas Blomgren i Växjö pingsthelgen 1964, av Norell och övriga Säterpsykologer, tolkades som en konsekvent återgestaltning av att likaledes 14-årige ”mördaren” Sture Bergwall något halvår dessförinnan hade utnyttjats sexuellt av fadern.
Onekligen ett ganska tänkvärt samband – som visserligen brast i så måtto att fadersövergreppet aldrig hade ägt rum och att den tonårige mördaren konfirmerades på morddagen 60 mil från Växjö. Alibi kallas sådant …
Thomas Q:s erkännanden hade inte ett dyft med reguljärt polisarbete att göra. De tillkom nästan undantagslöst i terapiseanserna, varpå Ståhle eller någon annan ringde upp Christer van der Kwast eller förhörsledaren Seppo Penttinen och bockade av ytterligare ett mord. De barndomstrauma- och återgestaltningsteorier som växt fram på Säter blev efterhand vägledande också för polisutredningarna. Kwast, Penttinen, Ståhle och minnesexperten Sven Åke Christianson (ännu en av Margit Norells trogna disciplar) blev snart nog grenar på samma träd. Ett par av läkarna på Säterkliniken körde också sitt eget utredningsrace: tillsammans med TQ gav de sig helt sonika, per bil, iväg till Sundsvall för att leta efter den mördade Johan Asplunds fingrar och andra kroppsdelar utan polisens kännedom. Ja se, det var en cirkus på alla plan.
Till den ideologiska bilden hörde också att Quick aldrig kunde ha fel. Sade han sig ha mördat israelen Yenon Levi (som togs av daga 1988) med en gatusten, med en domkraft, med en kofot, med en köttyxa, med ett armborst, med en spade, med ett fälgkors, med sina bara händer o s v – vilket är ungefär vad han påstod – så uppfattades allt detta som ett uttryck för att det korrekta mordvapnet, en meterlång träpåk, var något för TQ alltför känsligt och ångestframkallande för att uttryckas i ord. Man fick ta det steg för steg med trial and error-metoder. På det sättet handlade de ansvariga inför alla sex rättegångarna. Thomas Q började med en testberättelse, som Seppo P tålmodigt korrigerade i olika omgångar, tills resultatet slutligen ansågs tillfredsställande och rättssalsmässigt. Allt grövre manipulationer tillät man sig, i och för sig kanske i god tro (eller, mera precist, i ond tro).
För tio år sedan skrev Jan Guillou drygt åtta sidor om fallet Quick i sin reportagebok Häxornas försvarare (Pirat). Redan då fattade Guillou att TQ var oskyldigt dömd, men hans text är ändå inte vidare framsynt. Dels innehåller den mängder av sakfel vad gäller kronologi, årtal, ortsangivelser och annat mera – 20 à 30 fel snarare än 2 à 3 – dels, och framför allt, beskriver Guillou ’Sätermannen’ med fraser som han nog borde undanhållit allmänheten: ”en lätt fånig typ” (s. 334), ”en sinnessjuk pajas” (s. 335), en som ”har papper på att han är tokig” (s. 335) o s v i all oändlighet. Varom man intet vet bör man lämpligen tiga.
Själv tror jag att Thomas Q:s alla lögner var allt annat än fånerier och pajaskonster. Intagen på Säterpaviljongen ville han, under 90-talets första år, vara sina terapeuter och sina läkare till lags; ja, han kände prestationskraven och ville kort sagt leverera, som det numera heter. Bokstavligen isolerad och med svårt ramponerad självkänsla grep han varje halmstrå till kontakt och märkte att Ståhle-responsen blev enorm, när hans barnaår avhandlades i terapisittningarna. På så vis inleddes fabrikationen av allsköns trauman. Dög han inte till något annat, så skulle han, Sture Bergwall/Thomas Quick, åtminstone duga till psykpatient! Men ifall han inte dagligen och stundligen utfodrats med narkotikaklassade läkemedel, så skulle hans groteska trauma- och bekännelseprojekt ha gått om intet och varit fullständigt ogenomförbart. Narkotikan fungerade som bränsle.
Betecknande är att TQ under sina obevakade permissioner vid denna tid reste till Stockholm, där han sökte upp Kungliga Biblioteket och in i minsta detalj studerade Thomas Blomgrenmordet – se ovan! – i gamla tidningslägg. Om detta mord lärde han sig allt, inte olikt en (över-)ambitiös gymnasist inför ett muntligt förhör, och grundlade med det tillvägagångssättet sin trovärdighet som mördare och, längre fram, seriemördare.
Utsatta människor kan tillgripa de märkligaste strategier för att bli sedda och få uppmärksamhet. Jag menar att Thomas Q i första hand var ett offer för höggradig inkompetens på en rad olika plan – men på samma gång står det klart att han inte kan frånsäga sig ansvar för sin framfart. Den icke evidensbaserade psykoterapin à la Ståhle och den frikostiga medicineringen förklarar inte allt (om än det mesta).
Guillou jämför Quick-rättegångarna med 1600-talets häxprocesser. Det är rimligt, men än bättre är nog att rikta blicken mot 1936-38 års Moskvarättegångar. Skillnaderna är givetvis gigantiska, men det finns ändå intressanta likheter mellan då och nu. I 30-talets Sovjetstat erkände stora delar av det kommunistiska gardet, alla betrodda och mäktiga män, att de var tvättäkta fascister, spioner i utrikes tjänst, imperialismens hantlangare, folkfiender, svurna motståndare till socialismen o s v. TQ erkände i sin tur att han dödat mer än trettio människor, våldtagit och styckat dem, begravt vissa likdelar och glufsat i sig andra, allt i varierande succession från start till skrovmål (ombyte förnöjer). Försvarsadvokater lyste med sin frånvaro i Moskva, och i Quick-processerna valde de, främst den passive Claes Borgström, att mer eller mindre fullständigt kapitulera. Till bilden hör vidare att både 30-tals- och 90/00-talsrättegångarna hade en stark ideologisk slagsida. I Moskva segrade Stalins perverterade marxism.
I de tingsrätter i vilka Thomas Q dömdes triumferade ju åklagare Christer van der Kwast – men sist och slutligen vann de totalt snedvridna ’objektrelationsteorier’ som utarbetats på Säter och personifierades av Norell, Ståhle och Christianson. Lyckligtvis blev den segern högst tillfällig.
Det beror inte minst på det sisyfosarbete som Hannes Råstam har lagt ner. Vill man lära sig något, eller mycket, om fallet Quick – och om verklighetens Sture Bergwall – så är Råstams bok förstahandskällan. Mer än läsvärd är också bröderna Sture och S-O Bergwalls Thomas Quick är död (Blue Publishing 2010). Ett mänskligt dokument i ordrätt mening.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Christer van der Kwas, Jan Guillou, Margit Norell, Sture Bergwall, Thomas Quick
