Det finns tidningstexter som får betydelse för politiken. En sådan skrevs av Nike Markelius 2013-01-20 i DN. Där fick äntligen Reinfeldtalliansens jobblinje ett tydligt ansikte. Nike Markelius är en framgångsrik musiker och konstnär som drabbades av sjukdom och lång och svår konvalescens och därmed arbetslöshet. Uppenbarligen är hon även en eminent skribent. Hon berättar rakt upp och ner om sina egna mellanhavanden med Arbetsförmedlingens så kallade Jobb- och utvecklingsgaranti – fas 2.
På Af:s hemsida förklaras att: ”Jobb- och utvecklingsgaranti riktar sig till dig som stått utanför arbetsmarknaden en längre tid. Insatserna ska innehålla individuellt utformade åtgärder som syftar till att du så snabbt som möjligt ska få arbete … Fas 2 innehåller följande aktiviteter: arbetspraktik, arbetsträning och förstärkt arbetsträning.”
Jag ska inte försöka återge vad hon skriver. Det måste läsas. Men något måste jag ändå säga. Jag blev djupt gripen och förstår nu äntligen vad vårt samhälle håller på att iscensätta. Eftersom jag idag är pensionär och dessutom hade en smått traumatisk sorti från mitt arbetsliv med utfrysning/mobbning uppifrån för att förmås krypa fram och slicka husses fötter för en ynklig skärv, förstår jag alltså äntligen att ett nyfriserat ”ARBEIT MACHT FREI”-koncept håller på att installeras i vårt land och säkert också i övriga Neuropa. Då jag försökt endast minnas de många lyckliga åren i den offentliga sektorn har jag hittills undvikit att sätta mig in i vad de talrika protesterna mot Fas 3 innebär. Men vid läsningen av Markeliustexten idag gjorde sig förnedringskänslan åter påmind.
Visst har jag sett folk som drar benen efter sig i jobbet, sådana som hänger som ”kommunalarbetare” på spaden och bara pratar, sådana som sjukskriver sig istället för att vabba och så vidare. Men dessa har aldrig varit många, de har varit undantagen som bekräftar regeln – att folk i allmänhet har hög arbetsmoral. Den maskande kommunalarbetaren, den myglande tjänstemannen, den fuskande småföretagaren, den late arbetaren är skapade av dem som tjänar på den bilden.
Jag tog mig även tid att titta på Uppdrag granskning där Janne Josefsson trampar över alla gränser och ”avslöjar” att barnfattigdom i Sverige inte har samma ansikte som i t ex. Mocambique och drar slutsatsen att barnfattigdom inte finns i Sverige. Vem tjänar på det? (Att några stora organisationer fifflar lite med sina kommersiella kampanjer är en struntsak i detta sammanhang.)
Folkföraktet når nivåer som börjar likna tyskt 30-tal.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Arbetsförmedlingen, Janne Josefsson, Nike Markelius, arbetslöshet, Jobb- och utvecklingsgaranti, barnfattigdom
”Arbeit macht frei”
Jag träffade en överlevare från ett koncentrationsläger i Polen igår. Han skulle nog inte gilla att du använder den rubriken och jag tycker det är ett lågvattenmärke av dig. Byt gärna ut rubriken!
Rubriken kan man givetvis ha olika åsikter om, men nu är den ju satt en gång för alla med tydlig politisk spets av ”Call Girl”-typ. Så blev det ingen mer betydande Guldbagge för filmen heller!
Jag vill i stället ta upp två saker till diskussion. Det är lite fantastiskt att läsa Nike Markelius’ text precis efter att i ett svep ha läst Carin Åbergs följetong över de fyra senaste numren av FiB/Ks pappersupplaga. Dessa båda texter behandlar exakt samma sak! Upplevelserna av fasorna av vistelse i arbetsförmedlingens olika faser.
Åbergs text behandlar en längre tid från ett par år in på 2000-talet fram till början av 2010-talet medan det Markelius berättar om har skett under det senaste året. Det gör att Åberg fått lite mer distans och därför har möjlighet att ibland anslå en lätt humoristisk ton och ge de reflekterande avsnitten en mer generell prägel.
Styrkan hos Markelius är tvärtom just ett direkt tilltal som läsaren inte kan värja sig emot. Vore jag husläkare till Jan Myrdal skulle jag säkert kunna ge en marxistisk förklaring till varför det är som det är. Men det bleve å andra sidan bara en analys av intresse för en allt mer begränsad läsekrets, varför jag lämnar det därhän.
För övrigt anser jag att Jan Josefsson gjort ett av sina allra bästa reportage när han avslöjar hur familjer och barn med svaga positioner i vårt samhälle har använts som slagträn i debatten och farit illa av detta. De har fått klä skott för ett antal organisations- och rörelse-idkares vällevnad, för att inte tala om författaren och vår egen fattigdomsapostel Susanna Alakoski. Lysande att någon lyckats dra ner trosorna på dessa gråtsossar och pissliberaler som länge tillåtits förgifta en angelägen samhällsdebatt!
Dennis!
Har du verkligen läst Susanna Alakoskis senaste bok Oktober i Fattigsverige? Jag betvivlar det, för om du verkligen hade gjort det skulle du aldrig så hånfullt ha kunnat beskriva henne som ”vår egen fattigdomsapostel” eller som ”gråtsosse” och ”pissliberal”. Oktober i Fattigsverige är en lysande, och mycket drabbande, skildring av den moderna fattigdomens väsen, framför allt dess psykiska verkningar. Tycker du för övrigt lika illa om Kristian Lundberg och hans fina bok Yarden som ju också är en realistisk underifrånskildring av klassamhället?
P.S. Jag skriver denna kommentar också för att i någon liten mån rubba kommentarsfältens ensidiga karaktär av ”herrklubb”. Det där med att ”dra ner trosorna” passar inte i en diskussion där även kvinnor kan tänkas delta. Jag protesterar å det livligaste, som den feminist jag är!
Robert!
Rubriken är satt för att jag befarar att just tysk/nazistisk 30-talsmentalitet håller på att smyga in i vårt lands myndighetesutövning idag, med folkföraktet som näringskälla. Det kan knappast en polsk koncentrationslägeröverlevare (puh, vilket ord) ha något att invända emot.
Dennis!
Janne Josefssons reportage hamnar åt helvete med sin oklara tendens. Han önskar mest av allt ”dra ner trosorna på dessa gråtsossar och pissliberaler som länge tillåtits förgifta en angelägen samhällsdebatt”, men resultatet av programmet blir att barn som far illa i Sverige – av bland annat det Markelius (och Åberg) beskriver – försvinner in i mörkret igen. Till vilken nytta? Att Rädda Barnen och Majblomman trixar med forskning i sina kampanjer är ingen stor nyhet.
Apropå den träffande rubriken. Den som tar alltför mycket hänsyn har snart inget debattspråk kvar. Eller som Fritiof Nilsson Piraten uttryckte det: ”Om man skriver om en synål så är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.”
Två saker att diskutera!
Margareta!
Bra att du reagerar och inte låter ”det ena könet” ha en sorts ensamrätt på den här plattformen. Yarden läste jag något år efter den kom och tyckte mycket om, liksom för övrigt det mesta jag läser av Kristian Lundberg. Så inte med Alakoski, som jag tycker varit överskattad ända från debuten med Svinalängorna.
Jag är inte helt klar över vad det är jag ogillar hos henne, men det har något med hennes ton att göra. Samma sak som Josefsson säkert med medveten programredigering frammanar genom de slående likheterna mellan hennes och organisationsidkarnas framträdanden i programmet. Någon sorts ”uppifrånmentalitet”, som är djupt kränkande för de ”fattiga”, man påstår sig tala för.
Men ”Oktober i fattigsverige” har jag alltså inte läst utan uttalar mig bara med tidigare erfarenheter som grund. Jag läser ju betydligt hellre Maja Ekelöf, Sonja Åkesson eller (för att ta nutida exempel) Sofi Oksanen och Jenny Wrangborg.
Säkert har du hittat en svaghet med ”dra ner trosorna”. Jag borde nog ha skrivet ”dra ner byxorna”, för att mitt ordval inte skulle möjliggöra missförstånd. Tack för det påpekandet!
Knut!
Vi har alltså sett olika saker i Josefssons program. Det jag bl a fastnat för är att t ex Majblommans företrädare och Kattis Ahlström från BRIS medger att inriktningen på deras ”kampanjer” blev fel. Något som även Rädda Barnen gör i praktiken genom att lägga ner sin ”kampanj”, även om man numera inte riktigt vet vad man gjort.
Att man inte fick fram frågan om utanförskapet med alla dess dimensioner är fullt klart. I stället kampanjades på ett alarmistiskt och lögnaktigt sätt, kränkande både för givare och presumtiva mottagare!
På tal om detta så kan jag rekommendera en annan viktig bok i sammanhanget. Den heter Schamanens sång – om en oundviklig människa. Författaren är överläkare vid SUS i Lund och boken handlar om hur läkare i samarbete med Försäkringskassan gör livet outhärdligt för bl a smärtpatienter. Se vidare: http://www.shamanenssang.se
Bravo Margareta!
Gubbröra!
Fick också den kommentaren av en god vän. Hon deltog för ett tag sedan med ett inlägg, men avstod sedan, ”det verkar vara mest gubbar som skriver.”
För övrigt anser jag att Janne Josefsson missköter sitt arbete. En gång i tiden var han en bra journalist, men nu förefaller han alltmer mån om att vara ”avslöjare” av småskojare, och inte av de som verkligen äger makten.
Gubben Kjell
Arbeit macht frei uppfattas med rätta som ett hån mot de som där inträdde.
Men om man läser Hitlers folkstat av Götz Aly ser man att nazisterna införde ett välståndsprogram för folket: Pensioner, semestrar, sjukförsäkring, förbättring av löner osv. Men det var bara för de arbetande av arisk ras (i och för sig majoriteten av befolkningen). De andra skulle fostras till att arbeta eller, om det inte gick, bestraffas. Något förenklat, men har egentligen stora likheter med den av Alliansen genomförda politiken sen 2006.
Många ledare i fack, socialdemokrater och kommunister togs till de första koncentrationslägren/arbetslägren. Tänker på boken och sången Die Moorsoldaten. Men stor del av funktionärerna inom fack, och de nämnda partierna gick över till att bli funktionärer i nazisternas arbetsorganisationer eller att helt enkelt foga sig.
Skillnaden mellen Alliansen idag och 1930-talets Tyskland är nazisternas repressiva våldsorgan. Men tyvärr behövdes de inte tas till i så stor utsträckning. Gestapo hade mycket mindre övervakning av personer i Berlin än Stasi senare hade. (enl. Hitlers Folkstat).
Kjell!
När har Josefsson avslöjat andra än ”småskojare”? Kan du ge ett enda exempel på att han avslöjat någon av ”de som verkligen äger makten”?
Jag får samtidigt beklaga att ”barnfattigdomen” (används begreppsmässigt på samma sätt som ”antisemitismen”) fått dominera diskussionen kring Knuts blogginlägg. Där ser vi hur lätt det är att låta sista meningen (i både Knuts inledande text och min första kommentar) bli avgörande för vad som diskuteras!
Som Kjells goda vän insett är det en säker strategi att få mera kvinnliga skribenter på bloggen att som kvinna upphöra med att skriva där. Jag har för mig att det var en strategi som rekommenderades av några feministiska ljushuvuden redan i slutet på 1970-talet med parollen: Bojkotta FiB/K!
Tack Sixten!
Så fick min något känslomässigt valda rubrik till och med saklig underbyggnad.
Håller med Dennis att S. Alakoski är överskattad, att hon och Åsa L. gjort karriär efter ha vistats i närheten av Gudrun Schymans vindimmor. De imponerar inte på mig. Vilket annat parti hade lyckats med det konststycket att ha en aktiv alkoholist som ledare.
Alakoski kan säkert göra karriär för konkurrensen är ju inte så stor med kvinnor födda i arbetarklassen bland arbetsuppgifter där medelklass är normen. Tyckte precis detsamma när jag lyssnade på henne och Tony Samuelsson i Göteborg för 6-7 år sedan.
Janne Josefsson är numera hyllad av Eva Hamilton som stoppade SVT:s enda mediegranskande program, varför? J.J är ofarlig för den ekonomiska och politiska makten. Han fyller funktionen som substitut för underklassen att organisera sig och ställa krav på systemförändrande reformer. Nu sitter man framför TV:n och blir upprörd.
Att man skulle hitta trasiga barn var ju patetiskt, det är ju inte där fattigdomen märks, utan vilka möjligheter man har till ett rikt liv om man är född i underklassen. Enligt mig är samhället ockuperat av medel- och överklass. Att det satt en massa välavlönade människor och försökte lansera barnfattigdom i eget intresse för att motivera sina egna privilegier var inget nytt för mig i alla fall. Det var det enda som granskades för dom som inte visste
detta i programmet.
Släpp böckerna och gå ut och titta rakt fram utan ideologiska glasögon så uppenbarar sig hela klassamhället under neonskyltarna.
Tommy och Dennis!
Rätta mig om jag har fel, men jag får en känsla av att ni retar er extra mycket på Susanna Alakoski och Åsa Linderborg just för att de är kvinnor, sprungna ur arbetarklassen. Som författare skildrar de, båda två, själva klassamhället: realistiskt, åskådligt, konkret, så som de har upplevt det under sin uppväxt. Och de har dessutom lyckats få sina böcker utgivna och lästa av många. Är det inte bra det?
Margareta!
Jag har många arbetarklasskvinnor bland mina bekanta men dom utnyttjar inte sin klasstillhörighet till att skaffa välavlönade arbete genom att blunda
för obehagliga och säkert karriärnegativa sanningar. Väntar med spänning på Alakoskis och Linderborgs
böcker om deras tid i närheten av den onyktra Gudrun S.
Klasskamp utövas bäst när man genomför reformer som lyfter hela klassen och inte 2 karriärsugna kvinnor.
Att vara född i arbetarklassen är bara exotiskt bland kulturchefer m.m. Majoriteten i Sverige är nog födda där.
Åsa L. har ju alla möjligheter att släppa in människor födda i sin klass på AB:s kultursida t.ex körsjungande kvinnor eller människor som bildar sig i ABF.
För mig är Åsa L. i första hand intresserad av debatt i politiska frågor som gynnar AB:S upplaga, men det är
ju helt i linje med sin bakgrund som ombudskvinna i (V).
Tyvärr Margareta, senast 2018 sitter både Alakoski och Linderborg i riksdagen är mitt tips. Jag följer med spänning hellre Frances Tuuloskorpis
projekt med Folkrörelsen på arbetsplatsen, där har aldrig
S.A. Å.L. vistats.
Jag har inte haft för avsikt att delta i denna diskussion. I Mångkulturdiskussionen har jag tagit upp feminismen, och där tänkt ge den skulden för den könsdelning som skriker på en förklaring även vad gäller denna blogg.
Men när jag lyssnar till vad som pågår hör blir jag tveksam, för jag förstår om kvinnor dras till annat, själv skulle jag se diskbaljan som en befrielse.
Vad är det som gör att en del män här gnistrat av ilska över att kvinnliga författare med arbetarbakgrund når framgång och sugs upp av överhet och försvinner, för den risken är högst reell.
Vi har varit förlorare i 40 år, och nu kommer dom i den här j-l feminismens namn och tar våra kvinnor också. Dom tror att vi skall bli glada för att VÅRA kvinnor, systrar och döttrar förloras upp i akademier och styrelserum.
Och detta fungerar nog bra för dem som arbetar med gått väderkorn för nymodigheter och som ställt sig under det nya arbetarpartiets fana. Och det fungerar säkert också för dem som med hull och hår svalt allt som gått under feminismens namn.
Men vi andra män, vad skall vi göra? Något måste vi göra, för vad som nu händer mellan könen får kårarna att vandra på min rygg.
Har vi beträtt en politisk stig som kommer att leda till att vi till och med förlorar den gemensamma kontrollen av vår arts reproduktion?
Vi vet att vetenskapen är i full färd med att öppna denna väg, genom gen och reproduktionsteknik. Vi vet att de härskande eliterna alltid har sett sig själva som biologisk bestämd överhet.
Kommer de att lyckas med att göra oss till biologiskt bestämd arbetarklass?
Idag kläms vi mellan vår historias förväntningar och vår brist på alternativ till dess uppfyllelse. Vi kan antingen ”befria oss från vår ideologiska barlast” eller ta tag i de politiska problem som behöver lösas.
Gör vi det senare och lyckas med att lite förbättra vår position så tror jag att vår tillförsikt kommer att få oss att se lite ljusare på saken, vi kommer att våga hoppas att våra kvinnor aldrig kommer att gå helt förlorade.
Vi män är några jävla romantiker, det värsta är att vi aldrig förstått det.
När min fru, uppväxt i arbetarhem i Kiev i Ukraina i dåvarande Sovjetunionen, läste svenska på Sfi så var Åsa Linderborgs bok ”Mig äger ingen” en av de böcker som lästes på kursen. Vi gjorde alltid så att jag också läste allt material från Sfi, och sedan diskuterade vi. Jag tyckte att ”Mig äger ingen” var bra, men min fru tyckte inte alls om den, fann den närmast irriterande. Däremot tyckte hon mycket om ”Doktor Glas”.
Åsas far hade vid 17 års ålder ett hårt arbete på ASEA, men klart bättre betalt än en hårfrisörska (enligt boken). Min frus far var vid samma ålder soldat i Röda Armén och stred på östfronten i vad Stefan Lindgren helt korrekt kallar historiens största hatkrig. Olika referensramar.
Äntligen tar det lite eld även i den här diskussionen! Och det på frågan om ”feminismen”, som måhända blir lite rumphugget behandlad i detta forum för gamla gubbar.
Margareta!
Du skjuter från höften med hagelbössan och det befrämjar verkligen åsiktsutbytet för du får ju in en och annan träff då, även om jag känner att de flesta haglen drar förbi. Jag försökte uttrycka lite av mina känslor inför Alakoskis texter (har dock inte läst vad hon skrivit på allra senaste tiden men att döma av hennes reaktion på Josefssons envisa frågande har jag inte missat mycket) och att ”idkarna” i ”hjälp”-organisationerna uttrycker sig från samma ”von oben”-position.
När det gäller Åsa Linderborg har jag enbart kritiserat hennes vettlösa ”kampanj” mot ”skiten” (?). Naturligtvis är det tillåtet att trampa fel ibland, men det borde vara lika tillåtet att kritisera detta. Och självfallet ska hon ha allt stöd mot den anonyma nätmobben. Jag har inget emot att Åsa Linderborg ”gör karriär” och tycker mycket om hennes bok. Till skillnad då mot det jag läst av den av många så hyllade Susanna Alakoski.
Och Tommy har helt rätt när han lyfter fram allas vår bagare Frances Tuuloskorpi och hennes praktiska arbete för att stödja arbetarna i den ständiga klasskampen! Ni vet väl att ”Folkrörelse på arbetsplatsen” nu kommit med sin andra bok efter succén med HOPSNACKAT för ett par år sedan! Beställ på http://www.folkrorelselinjen.nu!
Om Alakoski hade haft en bråkdel av det Nike Markelius förmedlar i sin text skulle jag kunnat rekommendera även henne till läsning, men tyvärr ser jag inte det i hennes texter!
Efter 13 år som biblioteksassistent så känner jag till vilka som har makten där, feminister som har ansvaret för valet av inköp av böcker. Här ser man resultatet, 3 x Frances Tuuloskorpi, totalt 6 utlåningsbara ex i hela Sverige?
I biblioteksvärlden härskar feministerna, föga imponerande resultat, jag har föreslagit att sångpedagogen Marie Selander skall komma och föreläsa om sin bok om glömda kvinnliga musiker på ”mitt” bibliotek. Vi får se när höstens program kommer, 50 % chans.
Frances T. vågar jag inte föreslå, då får väl feministerna dåndimpen.
Hopskrivet (2 utlåningsbara ex) ?
Folk och andra bullar (1 utlåningsbart ex)?
Hopsnackat: (3 utlåningsbara ex.)?
Åsa och Susanna är godkända som kvinnliga förebilder och vittnen om sina upplevelser under uppväxter i arbetarklassen. Det kittlar väl människor som inte vet något om uppväxtvillkoren i arbetarklassen, deras erfarenheter delas av 100.000-tals människor.
Göran Palm med egna erfarenheter från LM har sedan 1982 drivit föreningen ”Liv i Sverige” där människor med proletära erfarenheter skriver sina självbiografier. Där kan AB:s kultursida göra en insats, men det höjer väl inte upplagan tillräckligt. Tystnad råder därför.
Jag är ingen svärmorsdröm men jag är väldigt populär bland unga arbetartjejer för dom vet att jag står på deras sida, tror dom är trötta på alla sprätthökar.