Nätverket till stöd för Assange, som hade stor betydelse för hans frigivning. Här utanför riksdagshuset i Stockholm. (Fotograf okänd)
Denna text återger innehållet i ett långt telefonsamtal mellan Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och Knut Lindelöf, denna webbsidas redaktör, som också skrev. Det hela var med anledning av Julian Assanges frigivning. Arne Ruth har godkänt referatet.
Den 26 juni skedde frigivningen av Julian Assange. Man kan spekulera mycket över varför plötsligt den USA-administrationen gick med på en uppgörelse som innebar ett frisläppande av en person man jagat sedan 2010, för att kunna döma honom till evig tystnad. Till sist bedömdes alltså det politiska priset för högt för USA.
Otvivelaktigt hade nätverket, som hela tiden oförtröttligt verkat för hans frigivning, haft stor betydelse. Det hade sitt centrum i London och spreds över västvärlden på ett ganska ovanligt sätt. Varje tisdag hölls onlinemöten där erfarenheter och information utbyttes om den aktuella situationen. För det svenska nätverkets räkning deltog Sigyn Meder, men ibland även DN:s f d chefredaktör Arne Ruth.
Jag kontaktar Arne Ruth för att få hans kommentar till det som nu hänt och för att få höra hans lite mer övergripande lägesbild.
Arne Ruth suckar djupt över den tid vi nu genomlever som mycket oroväckande och som påverkar oss på ett närmast fysiskt sätt. Situationen är på alla vis absurd och demokratin är utan tvivel hotad i hela Västvärlden.
Jag sticker in en fråga om hur det kommer sig att Sveriges journalistkår så villigt låtit sig ledas i koppel. Det här intresserar mig särskilt nu när jag talar med Arne Ruth, han som har en lång och framgångsrik karriär som publicist i Sverige.
Han berättar då att situationen på området är värre i Sverige än i många andra europeiska länder. Starkast har solidaritetsrörelsen för Assange kanske varit i Tyskland, där Günter Wallraff haft stor betydelse. Han gav sitt årliga Wallraffpris till Aasange 2022. Men landet som i sitt språk verbaliserat dennes namn – att wallraffa – har alltså framhärdat i sitt ointresse för Assange, möjligen med Aftonbladet som ett litet undantag. Den enda tidningen på papper i Sverige som konsekvent bevakat frågan är Folket i Bild/Kulturfront.
Norska medier har varit betydligt mer öppna och frispråkiga än svenska. Där har kändisar engagerat sig, Åse Kleveland t ex. Så har inte skett i Sverige. Norska PEN-klubben var tidigt ute med stöd till Assange, medan svenska PEN tog mycket lång tid på sig innan de fick ur sig ett pliktskyldigt stöduttalande. I Norge ordnades flera stora offentliga seminarier och möten till stöd för Assange. Där har det också hela tiden funnits stora medier som försvarat Assange, Klassekampen t ex. Men alltså, i Sverige har de stora medierna konsekvent mörkat frågan. Små undanskymda notiser, alltid med noggrann redogörelse för USA:s ståndpunkt, är vad man ibland kunnat skymta.
Men hur kan det komma sig att en hel yrkeskår fåtts att gå i koppel undrar jag igen?
Arne Ruth har en teori om det här. Han menar att i Sverige har medierna sedan ganska många år tillämpat ett helt nytt sätt att se på kvinnligt och manligt. Kvinnor och män är mer jämställda i svenska medier. Sättet man talar om kvinnligt och manligt sker med ett helt nytt språk. Det här är mycket bra och i huvudsak ett stort framsteg. Och det har påverkat rättvisan.
När Assange kom till Sverige var han en manlig superkändis. Trots det reformerade svenska medieklimatet om kvinnligt och manligt, finns ändå kvinnor som gärna befinner sig i närheten av manliga superkändisar. Så även med Julian Assange. Det ledde till att Assange hamnade i vad man väl kan kalla en honungsfälla, varpå den svenska pressen gick igång. Assange var helt ovetande om dessa risker och agerade oförsiktigt, varpå svenska stora medier utsåg honom till en opålitlig äventyrare och våldtäktsman. Det var mycket effektivt och öppnade möjligheter för krafter som ville sätta stopp för Assanges journalistiska verksamhet.
Arne R kan inte dölja sin indignation över hur hans gamla tidning Dagens Nyheter och andra svenska medier har tigit om Assangefallet. Som chefredaktör i Sveriges största och mest inflytelserika dagstidning i slutet av 1990-talet motarbetade han aktivt vad man då kallade pressens monopolisering. Chefredaktörer hade stor frihet gentemot ägarna då och Arne Ruth såg till att debatt fördes om saken i DN. Själv skrev han om familjen Bonniers dominans och hoten mot journalistikens frihet. Han var ju väl meriterad för denna debatt efter att ha erövrat Lukas Bonners stora journalistpris 1997 med motiveringen: ”Hans publicistiska gärning utmärks av kamp mot historielöshet, vilket har bidragit till att förändra bilden av Sveriges nära förflutna.”
I slutet av 1990-talet hade han som chefredaktör rätt att vara med på styrelsemöten för Bonniers ägarbolag Marieberg (dock utan rösträtt). Svenska Dagbladet dominerades av Wallenbergs Investor. Tidningen gick ekonomiskt mycket dåligt, var landets största mottagare av statligt presstöd och tappade kontinuerligt annonsintäkter till den större DN. I Marieberg styrelse hade man 1998 börjat diskutera ett eventuellt förvärv av Svenska Dagbladet. Arne Ruth argumenterade emot ytterligare ägarkoncentration. Och han var inte ensam om detta. Resultatet blev att Marieberg inte förvärvade SvD, alltså att Bonniers inte slukade en del av Wallenberg. Istället sålde Wallenberg SvD till norska Schibsted som i samma svep även köpte kvällstidningen Aftonbladet, som då kommit i skuggan av Bonnierägda Expressen.
Arne Ruth deklarerar att han under sin tid som chefredaktör många gånger var politiskt oenig med SvD:s chefredaktör Mats Svegfors, men att han respekterade Svegfors, ”han var (är) ju en skicklig och kunnig skribent”.
Efter dessa turer sa Arne Ruth upp sig 1998.
Vi återvänder i vårt samtal till Assangefallet. Arne Ruth menar att den verklige hjälten i Assangaffären är Chelsea Manning, en ung USA-soldat som drabbas av samvetsbetänkligheter inför vad hon får ta del av i tjänsten. Hon får betala ett mycket högt pris för sitt mod att samla komprometterande material och dela det med Wikileaks, genom att dömas för spioneri och sitta i fängelse mellan 2010 och 2017, då hon benådades av president Obama. Mellan mars 2019 och mars 2020 fängslades hon på nytt när hon vägrade vittna i en rättegång mot Assange. Tack vare hennes mod har hela världen blivit upplyst om USA:s brottsliga krigshandlingar på ett sätt som aldrig tidigare skett.
Bland krigshandlngarna som avslöjades finns inspärrningen av människor på Guantanamo Bay. Där finner man listor över alla som har varit eller fortfarande är Guantanamofångar. I listan finns väldigt få med västerländskt namn. Alltså, systematiska rättsövergrepp mot människor från den muslimska världen.
Arne Ruth menar att först och främst är frigivningen en befrielse för människan Julian Assange, så att han kan återvända till sitt hemland Australien, förenas med sina anhöriga och återgå till ett normalt liv. Det är också en seger för den envisa kamp mot USA:s övergrepp mot honom som har förts i många länder, och inte bara i Västvärlden. På sätt och vis är detta en seger över Förenta staternas anspråk på att kunna bestraffa människor oberoende av var i världen som de lever och verkar.
De har tvingats släppa alla anklagelsepunkter som skulle renderat honom 175 års fängelse, utom en enda. Om han bara erkände sig skyldig till denna – med 5 års fängelse som påföljd – skulle han bli en fri man. Det var en enorm eftergift av USA som det förstås hade varit galet av Assange att inte acceptera.
Dock, den behandling Chelsea Manning och Julian Assange utsatts för under så många år kommer säkert att fungera återhållande på journalister som kommer över hemligstämplat material, som kan bevisa US-amerikanska krigsbrott. De kommer att dra sig för att publicera. Intresset för journalister att ägna sig åt sådana gräv kommer säkert att falna.
Så, Assange är slutligen en fri man, men yttrandefriheten i Västvärlden har ändå fått sig en knäck. Men tack vare principfasta demokratiförsvarare som Arne Ruth och många många andra fick i alla fall Assange sin frihet åter, USA en näsknäpp och yttrandefrihetsdebatten en rejäl skjuts.
Vi ser hur beteendet när det gällde Julian Assange går igen i andra frågor. Kriget i Ukraina är ett krig som hela tiden trappas upp och insatserna bli bara högre och högre. Risken för ett fullskaligt krig i Europa, även med kärnvapen är stor. Men ingen bryr sig. Kulturskribenter och journalister och författare med flera som har tillgång till media tiger om detta.
Jag har egna erfarenhet av hur de agerar. Jag tipsade Helsingborgs Dagblads kultursida, det är ju min morgontidning sedan över 50 år tillbaka, om att respekterade tyskar hade ställt samman material om det ramavtal för fred som Ukraina och Ryssland i princip var överens om och hur det saboterades av USA och Storbritannien. Jag fick aldrig något svar från redaktionen. Ser nu att redaktören för kultursidan numera är chefredaktör för SvD kultursida.
Jag har även tipsat en välkänd författare och chefredaktör som kallar sig socialist och är för fred i många sammanhang. Men hen föredrar att vara tyst.
Istället blir det sådana marginella personer som vi som skriver på lindelof.nu, Proletären och FiB/K som försöker ge andra perspektiv på detta krig och som vågar/kan tala om att Ukraina och Ryssland måste förhandla om fred och att Sverige inte skall skicka vapen.
Frågan är bara hur länge det är tillåtet.
Så Arne Ruth har verkligen rätt att demokratin är hotad.
Läste/hörde vid något tillfälle att 50 procent av amerikanerna inte litar på sina medier. Säger man att man inte litar på medierna blir man betraktad som konspirationsteoretiker. Det märkliga är att det många gånger är folk som en gång var engagerad inom vänstern som kan häva ur sig något sådant. De har helt glömt tesen om ”de förhärskande tankarna i ett samhälle är alltid de härskandes” eller Gramskis teori om ”Kulturell hegemoni”!