Bokomslag, Karneval förlag.
Språkforskaren Victor Klemperer överlevde på plats de allierades terrorbombningar av hemstaden Dresden i andra världskrigets slutskede.
I egenskap av tränad filolog besatt han instrumenten för att lyhört analysera hur tvåspråkighet kom att prägla vardagen i Tredje riket. (I avhandlingen Lingua tertii imperii , på svenska: Tredje rikets språk, 1947.)
Den goebbelskt högstämda retoriken, det officiella språket, syftade till att försköna den bistra verkligheten och slå blå dunster i ögonen på undersåtarna. Särskilt när krigslyckan definitivt vänt efter det fatala nederlaget i Stalingrad.
Efterhand lärde sig alla Volksgenossen att genomskåda de vackra orden och vaska fram vad som dolde sig bakom dem.
Inget man dock vågade prata högt om i ett angivarsamhälle. Sanningens icke-officiella och otillåtna språk måste man vara ytterst försiktig med att bruka. Det stämplades som defaitism att ocensurerat tala om hur saker och ting egentligen låg till. Att insinuera att slaget var förlorat för Hitler och hans anhang.
Risk för dödsstraff som påföljd. Ända in i det sista jagade bödlarna flyende från det sjunkande naziskeppet. (Tydliggörs i filmen Der Untergang , på svenska: Undergången – Hitler och Tredje rikets fall, 2004.)
Tidigare professorn i etnologi vid Stockholms universitet, Karl-Olov Arnstberg, har inte begränsat sig till att skriva endast för akademin. Populärvetenskapligt inriktat har han länge betraktats som ett svart får i det offentliga samtalet, snarast portförbjuden och utestängd.
Ända sedan han dristade sig till att undersöka ”zigenarnas”, romernas skall det numera heta, avvikande levnadssätt. (Svenskar och zigenare, 1998).
Arnstberg har vägrat att anpassa sig, rätta in sig i ledet, kompromissa med sin integritet. Han har förblivit kontroversiell och utanförstående i de välanpassade ögonen.
I samarbete med journalisten Gunnar Sandelin har han publicerat sig invandringskritiskt. Därmed ännu mer framstått som det svarta fåret och ”omöjlig”. Böckerna har, såvitt jag vet, inte recenserats i gammelmedia. (Två delar: Invandring och mörkläggning, 2013 och 2014)
Det har inte hjälpt att han, tillsammans med den nitiske Sandelin, baserat sitt resonemang på offentligt material som låter sig källkritiskt granskas om man så vill. Tillgängligt för alla och envar. Inga påhittade ”fake news”.
Författarna har helt enkelt tyckt ”fel” och kommit på tvärs med hur det skulle tyckas i det nya Sverige.
Efter att vi av en moderat statsminister uppmanats att okritiskt och reservationslöst öppna våra hjärtan. Genom detta förvärva benämningen ”humanitär stormakt”.
Åsiktskorridorens – ett begrepp myntat av en statsvetare – dörr drogs igen för Arnstberg och Sandelin. Tyck som vi, var konform eller stanna ute i kylan.
Arnstbergs, med en ironisk (?) huvudtitel försedda bok, Ordet är fritt. Ett försök att diskutera svåra samhällsfrågor (Karneval förlag 2025), som sammanfattar debatten, eller kanske snarare den i väsentliga drag uteblivna dylika, om massinvandringen till vårt land och dess konsekvenser, leder mig osökt in på Klemperer.
Från och med 2015, med migrationsströmmarna i Sverige, har vi hamnat i en tudelad verklighetsbeskrivning.
Dels maktens ideologiskt färgade och normativa, uppbackad av tongivande medier. Särskilt DN och Aftonbladet.
Därtill i flera fall av domstolarna som beivrat konsekvenserna av att inte respektera det från centralt håll påbjudna.
Inlägg på sociala medier har definierats som ”främlingsfientliga” och ”hets mot folkgrupp”. Därefter har den som delat detta på nätet tagits till tinget och domar utfärdats.
Som i Tredje riket
Som en kontrast till maktens har vi så den verklighetsbild som förtjänar att kallas den realistiska och som kommer sanningen närmast. Samtidigt den mest kontroversiella. Besynnerligt nog. Som om verkligheten måste beslöjas, liksom i Tredje riket. Och vi medborgare skyddas från sanningen.
Även om en svängning håller på att ske. Med vilka konsekvenser? Det återstår att se.
Alltmedan vi fortsätter att tvingas leva i ett samhälle där våld och kriminalitet är förhärskande. Närmast vardagsmat och ett normaliserat tillstånd.
Arnstberg och Sandelin har inte i ensamt majestät försökt att ställa diskussionen på en mer saklig grund. Skrämmande att inse hur alla dessa som gjort detta har behandlats. Visste de vad de satte på spel? Har jag undrat många gånger.
Hur har de orkat? Kostnaderna har ju varit höga.
Deplattformeras, berövas anställning och utkomst, påhängas ett skamfilat rykte, förtalas och avfärdas, nätmobbas genom att drev kickas igång.
Människor har i beröringsskräck brutit med sanningssägarna. Även vänner, i flera fall till och med barnen till dem som vägrat tiga.
För den samhällsengagerade bjuder inte Arnstbergs fullmatade bok, där bland mycket annat nationalism, kulturarv, kön, intelligens men även Sveriges Nato-anslutning avhandlas, direkt på något nytt.
Men boken, med nyckelordet försök i undertiteln, utgör en värdefull sammanfattning och sammanställning av hur illa – och fort – det kan gå i ett land som envisas med att kalla sig ”demokratiskt”. (Arnstberg föredrar benämningen ”värdegrundsdemokrati”.)
Med en alltmer beskuren yttrandefrihet. Ett land där islamkritiska Koranenbrännare döms till fängelse.
Allt mindre värnas de fri- och rättigheter som vi inbillade oss var orubbliga och självklara. Det universella synsättet trängs undan av ett partikulärt. Den egna gruppen prioriteras på bekostnad av det allmänna och gemensamma. En följd av att tillämpa den mångkulturella ideologi som enligt Arnstberg fragmenterar och bryter ned samhället.
Lätt att känna sig uppgiven. Känna att vi befinner oss bortom point of no return . Även om Arnstberg vädrar en förhoppning om att han och de övriga dissidenterna ska få rätt till slut, gentemot det ”normativa vansinnet”.
Fan tro´t. Flyger Minervas uggla fortfarande i skymningen?
Vad hände med det land som vi en gång var så stolta över? Och som tjänade som en internationell förebild, ett ideal för andra länder?
Arnstberg och hans gelikar, som tidigt såg vartåt det barkade, förtjänar retroaktivt ett erkännande och en upprättelse. Det lär de knappast få.
Att jämföra dagens Sverige med Hitlertyskland är att banalisera nazismen och dess anhang.
Jag tror det var i Roy Anderssons bok Vår tids rädsla för allvar jag läste att soldater som inte ville vara med om nazisternas värsta dåd kunde välja bort detta utan straff. Detta innebar att många var nazister också bland fotsoldaterna.
Först lite konsumentinformation:
Undergången – Hitler och Tredje rikets fall
2004 Tyskland 150min IMDb
Året är 1945. Platsen är Berlin och Hitlers bunker. Adolf Hitlers
privatsekreterare, 25-åriga Traudl Junge, fortsätter sitt arbete
alltmedan Tredje Riket går mot sitt slut och de allierades
bomber rasar över ett Berlin i spillror. Hitlers dagar är räknade.
Men vad hände egentligen de sista dygnen i Hitlers liv?
Vilka var de andra människorna i kretsen kring Führern,
som levde och arbetade i bunkern, under dessa sista dagar?
Vilken var deras roll i historien och i skuggan av Hitler?
Originaltitel Der Untergang
Alternativ titel Der Untergang – Hitler und das Ende des 3. Reichs,
The Downfall: Hitler and the End of the Third Reich
Regissör Oliver Hirschbiegel
Manus Bernd Eichinger
Genre Drama, Krig, 2000-tal, Biografi
Skådespelare Thomas Kretschmann, Bruno Ganz, Christian Berkel,
Heino Ferch, Alexandra Maria Lara, Götz Otto, Birgit Minichmayr,
Ulrich Matthes, Juliane Köhler, Matthias Habich, Corinna Harfouch,
Justus von Dohnányi, Michael Mendl, André Hennicke, Rolf Kanies
Filmen bygger på:
Fest, Joachim, 1926-2006 (författare)
[Der Untergang Svenska] Undergången : Hitler och slutet på
Tredje riket / Joachim Fest ;
översättning: Ulrika Jannert Kallenberg.
Här kan den som vill se filmen:
https://m.ok.ru/video/2623383014094
Tal: Tyska, Ryska, Franska, Ungerska och Engelska.
Text: engelsk
Lasse E!
Dom författare du presenterar har jag inte läst.
Men får klara mig med Vår tids rädsla för allvar av arbetarkillen från Biskopsgården Roy Andersson. Där tar han upp frågor som du behandlar på ett övertygande sätt. Han citerar Martin Buber, Ezra Pound, Goya m fl.
Även Göran Adamson som har presenterats och debatterats här på lindelof.nu
Svensk mångfaldspolitik : en kritik från vänster. Göran Adamson är docent i sociologi. Hans avhandling vid London School of Economics (LSE) handlar om europeisk högerpopulism. Han ställde frågan: Varför röstar människor på dessa partier? Göran A har varit bosatt i Indonesien, Etiopien, Vietnam, Thailand och Jordanien.
Som ”Radiot” har jag minnen från ett program om en högskolelärare för jurister i Jönköping där han införde skönlitteratur som ämne. Något nytt. För att juristerna skulle få en bättre insikt hur människor fungerar som juristerna skall döma. T ex skulle man läsa Dostojevskij och även
svenska författare. Tror läraren hette Johansson, minns inte förnamnet.
Tommy S!
Du menar Leif Alsheimer. ”Alsheimer uppmärksammades i svensk media då han införde ’bildning’ på schemat för juridikstudenter. Med sitt ’core curriculum’ krävde han att studenterna skulle läsa viktig och relevant skönlitteratur.
’Gymnasisterna som kommer till högskolan lider av pedagogisk bulimi: hetsäta, kasta upp och gå vidare’ säger Leif Alsheimer, universitetslektor i rättsvetenskap.” (Wikipedia)
Han skrev – från ensidig instrumentell utbildning till sammanhangsskapande bildning. Själva litteraturlistan hittar du i slutet av den här rapporten.
Tommy Sjöberg!
Ang författaren Karl-Olof Arnstberg
Jag brukar lyssna på Karl-Olov Arnstberg på SwebbTV. Min bild av honom är att han är libertarian, som de flesta tycks vara av de som regelbundet förekommer i SwebbTV. Dessutom tycker jag han gör en hel del överdrivna och märkliga tolkningar av vår värld. Det hindrar inte att han ibland gör, enligt mig, helt korrekta tolkningar. Men när jag försökt läsa hans senare böcker brukar jag tröttna på överdrifterna och vänsterhatet. Vänster är en benämning på allt som Arnstberg finner dåligt, om det så är nyliberala Dagens Nyheter eller dito SVT så definieras de av Arnstberg som vänster.
Dock vill jag rekommendera hans skönlitterära Dödens ö. Den är riktigt bra.
Här kan den som vill läsa och lyssna
på Karl-Olov Arnstberg:
Det är viktigt att K-O A. får sin yttrandefrihet.
Men jag väljer Roy Andersson ” Vår tids rädsla för allvar”
och ” Lyckad nedfrysning av Herr Moro”. Oumbärliga p.g.a
sina klara analyser om tillit, kulturens uppgift m.m
Tack Lars J!
Visste att jag var på rätt spår men namnet saknades.
Magnus B!
SwebbTV?
Bengt Svensson!
Jag, för min del, banaliserar inte den nazistiska staten med dess terror. Jämför förstås inte Sverige med Tredje riket. Men jag är inte ensam om att känna oro för den skrämmande utvecklingen i Sverige i totalitär riktning. Våra demokratiska fri- och rättigheter undermineras eller beskärs steg för steg. En oro jag inte är ensam om att hysa. Delar den icke minst med en i konstitutionella sammanhang kompetent person som Nils Funcke. Han, den enträgne, varnar och varnar för vad som håller på ett ske. För döva öron?
Lasse E!
I en DEMOKRATI är ju medborgarna medskyldiga till utvecklingen. Men fler och fler tvivlar.
Här kommer ännu en orolig statsvetare.
Här kommer hela artikeln med bild på Göran S:
Statsvetare: ”Risk att det bara blir ja-sägare kvar”
Flera tjänstemän vid Regeringskansliet som Dagens ETC pratat med upplever att lojalitet med Tidöregeringen premieras. Det har gjort att tjänstemän sökt sig till andra uppdrag utanför myndigheten.
Om utvecklingen fortsätter åt det hållet kan det leda till en växande autokratisering i Sverige. Det säger Göran Sundström, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, till sajten.
– Det blir bara ja-sägare kvar om alla med integritet sticker.
Flera tjänstemän vittnar om att SD har stort inflytande över utnämningar och tillsättningar i Regeringskansliet. Göran Sundström kallar det ”anmärkningsvärt” och potentiellt regelvidrigt eftersom SD inte har en plats i regeringen.
Relaterade länkar:
Sundström: ”Stödpartiet ska ju bara vara med i de frågor som finns i Tidöavtalet” (www.etc.se)
För två år sedan avslöjade DN att Regeringskansliet hade nya direktiv: Den som arbetar för Tidöavtalet kan få högre lön (2023) (Dagens Nyheter)