Nu kan man läsa en lång intervju med Jan Myrdal med titeln Det mångnationella samhället är en illusion, som trycktes i Mosaik ’ 80 nr 2-3 1982 (utgiven av Invandrarnas Kulturcentrum), intervjuare var Lajos Szècsi – alltså för 32 år sedan! Kan det vara intressant?
Ja, det är intressant. Läs och tänk själva! Jan Myrdal visar sig vara väl insatt och genomtänkt i dessa frågor på ett sätt som då (1982) eller i synnerhet nu är ganska ovanligt. Nu är det mesta höljt i ideologiskt dunkel och handlar uteslutande om hur man ska undvika att råka hamna i närheten av något som yttrats av någon högeropportunist i kretsar kring Sverigedemokraterna.
Jan Myrdal levererade alltså ett tänkvärt resonemang om invandringsproblemen redan 1982. Jag ska inte sammanfatta, för jag tycker att var och en själv bör läsa och begrunda denna text.
En sak vill jag dock kommentera. Myrdal använde begreppet assimilation 1982 och verkar göra det även nu (eftersom han låter återpublicera texten utan kommentar). Han ser det som enda vägen för invandrare att bli svenskar. Begreppet integration använder han inte. Att tala om assimilation är närmast hädiskt, en svart förlåt som kommer att hindra denna text från att bli förstådd. Sverigedemokraterna är ju de enda som idag använder begreppet assimilation i sin invandringspolitik.
Jag skulle vilja påstå att det Myrdal här kallar assimilation är vad jag brukar kalla integration. Något tvång, språktester etc, som idag förknippas med assimilation, nämner han inte.
För detta ord kommer Jan Myrdal som vanligt att bli utvisad innan matchen ens hinner börja, vilket är mycket olyckligt, eftersom han genomgående för ett begripligt, förnuftigt och i mitt tycke ett klokt resonemang om svårigheterna för invandrare i sina nya länder.
Det viktiga är att han för tillbaka frågan på att det för invandrare primärt handlar om att lära svenska språket och att landet har sina särdrag. ”Mångnationalism” eller ”mångkulturalism” kommer ofelbart att leda till ghettoisering och svåra motsättningar, vilket förmodligen är syftet. Dagens invandringspolitik är alltså en variant på överhetens urgamla knep att härska genom att söndra.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: hemspråk, invandring, Jan Myrdal, mångkultur, mångnationell, språk, svenska språket
I slutet av 80-talet anmälde min finska hustru och jag vår äldste son till hemspråksundervisning eftersom finska ju var hans modersmål. Men efter några lektioner protesterade han vilt. Istället för att sitta en timme och sjunga finska sånger och måla blå-vita finska flaggor ville han ta del av de matte- och geografilektioner han gick miste om. Han ville dessutom vara ”svensk” som sina klasskamrater.
Som sagt: heller kunskapsmässigt bildad på ett främmande språk än obildad på sitt modersmål.
På 80-talet hade jag en finskspråkig elev som förstås erbjöds modersmålsundervisning. Men han och föräldrarna ville inte. De ansåg att finska lärde han sig hemma och hos mor- och farföräldrar i Finland. Skolans påverkansresurser, som var betydande på den tiden, sattes in för att ”föräldrarna måste fås att förstå”. Men utan resultat. Då såg jag till att han fick slippa. Min inlärda uppfattning att modersmålet är grunden för all språkinlärning fick sig då en knäck.
Knut!
Jag tror nog Myrdal menar assimilering om han skriver det. Men man får väl fråga honom. Själv anser jag språket och arbetet är nyckeln till integrationen. Kanske arbetet är allra viktigast, för i arbetet får man en plats i samhället, självförtroende och en god grund för inlärandet av språket. Så var det ju med greker, jugoslaver och italienare som kom på 40- och 50-talet. Men, det måste finnas arbete! Däri skiljer sig situationen radikalt idag från ovan. Volymen invandring samt den ekonomiska struktur vi har idag gör nu att det hela verkar gå över styr. Snart bara Reinfeldt och Ullenhag som fullt ut förespråkar den förda politiken.
Självklart menar Myrdal assimilering. Men det ordet har fått en vidgad (eller insnävad) betydelse i invandrardebatten på senare år. Det har manat på den onda sidan i ideologikampen. Jag har alltså inget att invända mot M:s sätt att använda ordet.
Redan talet om behovet av ”integration” visar att något har gått allvarligt snett. Det går knappast att ”tvinga” människor att låta sig integreras i ett samhälle. Integreringen, eller assimileringen om man så vill, är något som sker naturligt när folk kommer hit och får sin försörjning genom ett arbete. Så länge vi hade behov av arbetskraft ägde integrationen rum med automatik. Italienaren eller juggen började jobba vid linen på Hisingen eller vid svarven i Hallstammar och blev därmed ganska snart en naturlig del av vårt samhälle, av det enkla skälet att han eller hon bidrog till samma samhälle.
Idag är läget ett helt annat, vilket vi alla känner till, men som få vågar ha någon uppfattning om. Ju mer ghettoiseringen tilltar, desto mer kommer politiker och andra opinionsbildare att tala om behovet av ”integration”. Begreppen förutsätter och betingar liksom varandra.
Tror jag …
Beträffande hemspråksundervisning vore det ett förfärligt slöseri att inte utveckla de språk- och kulturkunskaper som finns i landet. Lever vi i en globaliserad värld eller gör vi det inte?
Nog är det väl bättre att folk som redan kan lite arabiska, t.ex., hemifrån utvecklar färdigheter i detta än att man ska kosta på dyrbara utbildningar på folk som ska börja lära sig det i 20-årsåldern?
Men ett sånt resonemang bygger förstås på att vi har en seriös vilja till produktion i landet, och därmed behov av människor som kan något. Det tycks vi inte ha. Vinsthemtagningarna i det privata näringslivet är större än investeringarna, och regeringen vill heller inte satsa något. Och den enda verksamhet som staten satsar på är den mest lågteknologiska, hushållsnära tjänster. Och då är det klart att ett segmenterat apartheidsamhälle passar bäst.
Jan W!
Just det argumentet var det jag hade kvar när jag försökte övertyga den finske pojken och hans familj. Men han (de) tyckte inte att finskan var hans problem.
Lägg märke till att tiden för hemspråksundervisningen tas ifrån andra lektioner som ofta har viktiga ämnen. För det andra har vi aldrig haft kapacitet att hålla goda språklärare, det har för det mesta varit människor som råkat ha språket som eget modersmål. Men sådan träning kan ju barnen få hemma.
Om sedan något barn, när han eller hon lämnat skolan, på universitetsnivå vill lära sig ordentlig arabiska, kinesiska eller finska är ju detta utmärkt och han eller hon har då ofta ett omedelbart försprång.
Bara därför att svenskar ”skäms” över sin nationalitet och den av tradition största invandrargruppen (finnarna) inte satte målet att bli svenskar särskilt högt gäller detta inte invandrare från mer avlägsna delar av världen. Är det inte just invandrare som entusiastiskt deltar i 6 juni manifestationerna medan (de icke SD-röstande) svenskarna står bredvid och tittar på.
Den ledande SD-aren här i Uppsala är förresten av invandrande rysk familj.
Är det något som hindrar skolan att arrangera frivillig modermålsundervisning utanför det ordinarie schemat?
Att känna till!
Wikipedia: ”Det finns fem erkända minoritetsspråk i Sverige. De är finska, meänkieli (tornedalsfinska), samiska (samtliga dialekter), romani chib och jiddisch, vilka har större rättigheter än andra minoritetsspråk i Sverige.
Dessutom!
Olle Josephsson i SvD 2005-06-04: ”… nationalspråksbegreppet (kan) också bära en demokratisk idé. Ett folk som tillsammans ska styra ett land måste ha tillgång till ett gemensamt språk, även om de kan ha olika modersmål. Frågan om nationalspråk blir en praktisk angelägenhet.
I en internationell jämförelse framstår svensk språkvårdsideologi som ovanligt praktiskt inriktad. Men båda synsätten blandas mycket friskt i 1800- och 1900-talets svenska språkhistoria.
Därför är det förståeligt om utredare och politiker vill undvika nationalspråk som ett alltför laddat ord. De föredrar enklare uttryck som huvudspråk, officiellt språk eller gemensamt språk. Men hur klokt är ordvalet? Nationalspråksbegreppets historia reser en massa frågor som behöver redas ut. Fördomar ska vädras bort och goda erfarenheter tas till vara. Man kan undra hur angeläget det varit att slå ett slag för nationaldagen. Kanske hade det varit viktigare att lyfta fram nationalspråket?”
Bo!
Inget hindrar skolan att medverka till frivillig undervisning för olika minoriteter. Grekerna i Uppsala har haft ”Grekiska skolan” i många år, på kvällar helt utanför under undervisningstid och helt på grekiska. Man leker Grekland i Sverige till ömsesidig glädje och nytta för alla frivilliga deltagare.
Ett litet påpekande vad gäller hemspråk, eller modersmålsundervisning som det heter sedan 1996.Det är sedan länge utanför skolschemat, och frivilligt. Många går därför inte på modersmålsundervisning. Dessutom erbjuder många skolor extra undervisning i svenska, för de som har svenska som andraspråk. Även denna är frivillig.