I ett kortare tacktal ägnade jag största delen av tiden åt Sverigedemokraternas framfart, och det gjorde jag av lätt insedda aktualitetsskäl. Detta är i koncentrat vad jag försökte säga:
De gångna månaderna har jag i en serie debattartiklar försvarat Jimmie Åkessons rätt att föra fram sitt politiska budskap utan att, såsom skedde på Stora Torget i Karlstad, nedröstas av talkörer, hatfulla smädelser och burop. Jag stödde mig i mina inlägg på tre principer, som är grundläggande men samtidigt enkla att förstå.
(1) Yttrandefriheten är allas – eller ingens. Det betyder att (t ex) förintelseförnekare men även Mussolini-, Hitler- och Stalin-vänner är fria att yttra sig, åtminstone så länge deras uttalanden inte överskrider den gräns som lagen sätter;
(2) Lögnens frihet är sanningens förutsättning. Den tesen ska inte tolkas som att Jimmie eller andra talare – nödvändigtvis – kvalar in bland de patologiska lögnarna. Innebörden är istället att usla argument kan bemötas effektivt om och endast om de ges fritt spelrum och inte censureras;
(3) Det är i första hand meningsmotståndarens yttrandefrihet man bör värna. Här är (3) den självklara och logiska följden av punkterna (1) och (2).
Häromåret påstod Björn Söder, SD:s partisekreterare (och numera vår riksdags vice talman), att Astrid Lindgren troligtvis hade varit Sverigedemokrat, om hon alltjämt levat. Uttalandet var groteskt; Lindgrens världsbild skilde sig dramatiskt ifrån den världsbild som är SD:s. Ändå utesluter jag inte att Söder, om än omedvetet, hade något slags idé. Denna Söderidé kan faktiskt ha stavats Lönneberga eller Bullerbyn.
Galenskapen skulle i så fall rymma ett visst mått av konsekvens.
(Buller)bygemenskapen är nämligen Sverigedemokraternas drömtillstånd. Med larmet i storstadsdjunglerna vill man helst inte befatta sig; det är hembyn och livet på vischan som gäller. Det ideala är att alla känner varandra, att främlingar saknas – och ogärna välkomnas – att man vet sin plats i ledet, att konflikter och särintressen lyser med sin frånvaro, att man är kärnsvensk i första hand och asfaltsläggare, jordbrukare, hemmafru eller journalist på sin höjd i andra. Också barndomens somrar tillhör bilden liksom marken och stenarna, där man en gång lekt.
Romantikens svar på upplysning och rationalism innehåller beståndsdelar av det här slaget. Blod och jord! Lena Andersson talar för sin del om en ”klaustrofobisk idyll” i detta SD-sammanhang, medan hennes författarkollega Per Svensson betecknar Sverigedemokraterna som ett ”apokalyptiskt nationalistparti”.
Man upprepar ideligen att SD har rötter i nazismen. Det är riktigt, men bilden är mera komplex än så; influenser kommer från en rad skilda håll. T ex är nationaldemokraten Teodor Holmberg (1853-1935), som länge tillhörde Ellen Keys inre cirkel, en av Sverigedemokraternas inspiratörer med sin hembygds- och fosterlandsretorik. Även fana och familj introducerades på Holmbergsbörsen, arbetarrörelsen däremot icke (varken på dess embryonala eller mer fullmogna stadium).
Som en viktigare ideolog än Holmberg framstår dock Rudolf Kjellén (1864-1922), historiker, statsvetare, inbiten högerpolitiker och ”professor skytteanus” vid universitetet i Uppsala mot slutet av sitt liv. Det var denne Rudolf K som, tidigare än alla andra, började tala om vårt land som ett ”folkhem”. Det gjorde han första gången den 28 december 1912, för övrigt i polemik mot Hjalmar Branting i Sveriges riksdag.
Även Teodor Holmberg använde sig av folkhemsbegreppet. I ett senare skede plockades det som bekant upp av Per Albin Hansson, men gavs då ett bitvis nytt innehåll och en delvis ny riktning. För Sverigedemokraterna är det goda hemmet, folkhemmet, en central tankefigur. Ja, folkhemmet är i deras tappning den konfliktfria Bullerbyn i sjunde potens eller – om vi så vill – Lönneberga på nationsnivå. Men det är till högerns Rudolf Kjellén man framför allt står i tacksamhetsskuld, betydligt mindre till Per Albin Hansson. Tronen, altaret, svärdet och penningpungen vill SD:s hjärntrust inte gärna byta ut mot sociala framsteg.
Intressant är att den unge och Nietzsche-läsande Gunnar Myrdal tog starka intryck av Kjellén och aktiverade sig i Sveriges Nationella Förbund långt ute på högerkanten – utan att på något sätt attraheras av fascismen, väl att märka. Tids nog blev Myrdal, som alla vet, socialdemokrat, handelsminister och världsberömd nationalekonom. Men slående är att han i flera decennier var ”folkhemspolitiker”, först i Rudolf K:s anda, senare i Per Albin H:s.
Gunnar M:s positionsbyte från högern till socialdemokratin illustrerar det förändrade innehåll som folkhemmet erhöll över tid. Det är, som sagt, till Kjellén som SD står i tacksamhetsskuld. Deras återkommande referenser till Per Albin håller inte streck. Där handlar det, törs jag nog påstå, om kidnapping och politisk taktik.
Jan Myrdal, numera 87 på sitt 88:e, är ju fader Gunnars enfödde son. Det är nu mycket längesedan jag fann mig ha anledning att citera något av vad Jan skriver (med instämmande, alltså). Men jag nickar med tillfredsställelse bifall till slutraderna i den krönika som är hans i nr 11/2014 av Folket i Bild/Kulturfront:
”… om man på den vänstra sidan enbart fortsätter med sådant som att skandera ’Inga rasister på våra gator’ så kan det nog bli möjligt att fösa upp Sverigedemokraterna från 13 procent till 30 procent i nästa val.”
Myrdals 30 procent är förmodligen tilltagna i överkant, men på ett djupare plan är han rätt ute: det är inte med tillvitelser, fraser, etiketter, dumdryghet och besvärjelser SD ska bemötas. Argument i sak vore däremot en nåd – och en medicin – att stilla bedja om i dessa dagar.
SVT-inslag från prisutdelningen på Bibliotekshuset i Karlstad den 3/12
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Jan Myrdal, Magganpriset, Mats Parner, Teodor Holmberg, Rudolf Kjellén, Per Albin Hansson, Lena Andersson, Björn Söder, Gunnar Myrdal
Situationen är än värre i den sk. ”klimatdebatten”. Eftersom jag har gott samvete i frågan (gav ut en bok om klimatet med IPPC:s grundare Bert Bolin 1980 på Ordfront) trodde jag att jag kunde skriva repliker på den klimatskeptiska ”Stockholmsinitiativets” sajt för att bemöta olika osakliga argument.
Men jag fick, artigt men bestämt, veta från en högt uppsatt kollega i den världsmeteorologiska samfälligheten att det inte gick för sig. Han höll med mig i allt jag skrev, men just därför att mina inlägga varit så bra och kloka hade det bidragit till att öka läsvärdheten hos den klimatskeptiska sajten – som det gällde att frysa ut.
Eftersom en av poängerna med att argumentera med oliktänkande inte bara är att förstå motståndare, man kan också få nya synpunkter samt dessutom också märka svagheter i sin egen argumentation, hade jag gärna fortsatt att kommentera på sajten, men var tvungen att dra mig ur.
Försöken att göra SD till ett traditionellt nationalkonservativt parti är föga övertygande. Det som är hjärtefrågan för ett sådant parti – att bygga landet och göra det starkt – ser man inte mycket av hos SD. Om något borde det ha föranlett dem att stödja regeringens budget – regeringen ville som bekant investera mer än alliansen.
Samtidigt är förstås försöken att klistra fascismetiketten på dom lika lite övertygande; det verkar mest vara McCarthytaktik. Det finns ingen allmänt omfattad definition på fascism, redan Orwell påpekade att de flesta utan vidare skulle godta ”bully” d v s översittare som synonym.
Om de har någon historisk förebild verkar det snarast vara det tidiga nittonhundratalets antisemiter.
PS. …. eller USAs Know-nothing.
Den där gemenskapen finner man inte. Det är förvisso sant att flytt ställer till för samhällens sociala struktur. Exempelvis på landet där en medelklass nu flyttar ut och pendlar och tränger bort de som traditionellt bott där, det blir andra grupperingar kring hembygdsgården, gamla konflikter rivs upp av aningslösa stadsbor och nya skapas när stadsborna försöker sätta sin prägel på bygden. En svensk som migrerar från en kommun till en annan är minst lika störande för samhället som en invandrare. Så SDs dröm kan inte uppfyllas av det moderna samhället, för vi vill väl inte heller att vi hindrar folk från att migrera inom landet? Det vore en fasansfull värld.
I grunden gör inte SD upp med transnationellt kapital, det är fritt fram att ta våra naturtillgångar och suga ut vår arbetskraft, bara för världens kapital att ta för sig. Det enda man hindrar är fri rörlighet, tanken är att ingen skall komma till Sverige, men en mur har alltid två sidor. Så Sverige kommer med SDs tankegång att förvandlas till ett arbetsläger för transnationellt kapital.
De vänsternötter som är ute och slirar i det bruna diket bör vara medvetna om vad en nationalism (alltså riktig nationalism) för med sig. Om Sverige försöker hålla sina naturtillgångar gisslan emot globalt kapital, så kommer vi bli isolerade som Nordkorea snabbare än kvickt. De kommer statuera exempel med oss.
Nå´n väg fram annan än den internationalistiska finns inte, och ett par vänsterbloggar bör ta och skärpa sig omedelbart!
Martin!
Den historiska arbetarrörelsen borde fortfarande inspirera. Den klarade av att både agera globalt och nationellt. Samma kunde folkrörelsemobiliseringen 1992-2001 – den s.k. globala rättviserörelsen – göra. Och, inom parentes, det gör högerpopulisterna också.
Att se en motsättning mellan dem är överschematiskt. Det går inte att skilja ut sig alltför mycket från det globala genomsnittet, men det går att gå före i en utveckling som man kämpar för generellt. Precis som i den individuella mikroskalan – blir man för nördig bryr sig folk inte om en, men det hindrar inte att man bör handla.